Jo men det var väl dags va..

Vem vet(e), det kanske till och med blir färg när jag går ut termin 10 och det är dags för PTP.

För tillfäll(t)et läser jag Samtal med Gud av Neale Donald Walsch. Herr Walsch säger sig blivit utvald av Gud att föra ut svaren på alla mänsklighetens frågor. Frågor som Gud också svarar på i hans bok. Men hur ska jag veta om det är du eller om det bara är mina egna tankar jag skriver ner? undrar Walsch. Spelar det någon roll? kontrar Gud men tillägger sedan att han kommer att veta skillnaden.

Såsom också läsaren kommer att veta skillnaden då, antar jag.

Det är en spännande bok och mycket av det som står känns igen från diverse andra böcker om såväl Gud som annat. Bibeln, Koranen, böcker som berättar om Bhudda. Böcker i kognitiv psykologisk teori. Böcker av Eckhart Tolle. Martin Bubers filosofi. Dr Phil. Tusentals vetenskapliga artiklar. Listan fortsätter. Det är inte mycket som är nytt, om något. Det finns ingen motsättning i det. Mina lärare har funnits och finns mitt ibland er, säger Gud i Walsch bok. (Dr Phil, på riktigt? Jo men han har poänger ibland han också.)

Ibland är de filosofiska vindlingarna mystiskt förvirrande vilket får en att tänka att detta måste verkligen vara något storslaget. Speciellt som Gud ihärdar att det Gud berättar här berättas på ett okomplicerat och enkelt språk som inte går att missförstå. Så säger ängeln Gabriel även i Koranen och förargar sig på människornas enfald och trots och fortsätter sedan dundra fram med tvetydigheter. Det verkar misstänkt likt en härskarteknik. Uttryck dig svårt och hävda att det du säger är enkelt så att lyssnaren tvivlar på sig själv. Men, det finns ingen motsättning i det att vi inte förstår det Gud hävdar är enkelt för Gud hävdar också att människan inte kan förstå. Våra sinnen är inte mogna ännu. (Obs, ännu.) Inte heller vill vi förstå. Vilket är ok. Vi måste förneka Gud för att livsprocessen ska fortsätta. (Eller nåt sånt, kanhända hoppade jag över något steg där.)

Ibland använder Gud argument som tyder på egen obildning. Som exempelvis en uppseendeväckande bristfällig analys av varför våldtäkt sker och kan förhindras. Du kommer att veta skillnaden, sa ju Gud som sagt. Mm. Men inte heller här finns en motsättning eftersom Gud säger sig använda bilder, metaforer och argument som är möjliga för Walsch att ta till sig. Kanske är det alltså Walsch som är obildad. Var det inte det jag just sa?

Gud svarar och Walsch frågar. Gud svarar igen och Walsch envisas med att ställa samma frågor igen. Jamen, jamen, jamen.. Walsch framhärdar teodicéproblemet trots att Gud ger honom lösningen varje gång. Ungefär här orkar jag inte läsa längre och tar en paus. Spännade läsning, hur som.

(En dikt ur den susande säven)

Långsamt långsamt
Svävar vi på plats och lägger armarna
På fönsterkarmen.

Det är sommar
Fönstret är öppet.
Jag är inte helt säker på vem du är
Eller vem jag är
Men vi är där
Så småningom är vi på plats
Efter vår landning tillsammans här på fönsterkarmen
Långsamt långsamt.

Klaus Rifbjerg ur Jazz-oratorium I den lille by

Hur kan jag säga om din röst är vacker.

Jag vet ju bara, att den genomtränger mig

och kommer mig att darra som ett löv

och trasar sönder mig och spränger mig.

Vad vet jag om din hud och dina lemmar.

Det bara skakar mig att de är dina,

så att för mig finns ingen sömn och vila,

tills de är mina.

Karin Boye ur De sju dödssynderna

Hur går det egentligen med den planerade boklistan den här sommaren? Ja sisådär skulle jag väl säga då det som brukligt hamnar i skymundan för diverse plikter, distraktioner och sömnighetsanfall.

Jag fick i alla fall låna en pocket av P, tryckt 1984. En sagoroman av Michael Ende (han med den oändliga historien) som handlar om hur människan får allt mindre tid över ju mer hon försöker spara på den. Tänka sig hur väl den passade in i temat och livet och alltihopa och konstigt nog även mitt i nutid trots att den först kom ut 1973 då människor ännu inte upplevt IT-revolutionen, nedskärningarna och utmattningsvågen. Kanske var Michael något av en siare (utöver motståndare till den offentliga barnomsorgen som han bl a demoniserar i denna bok). Liksom i Den Oändliga Historien tycker jag att berättelsen tappar greppet mot slutet och överkomplicerar ett i övrigt vackert och storslaget koncept men den innehåller definitivt en del gyllene sidor, såsom dessa:

Vad lilla Momo kunde bättre än någon annan, det var att lyssna, Men det är väl ingenting särskilt, säger kanske många läsare nu, lyssna kan väl varenda människa?

Men där tar ni fel! Att lyssna på är en riktigt stor konst, som mycket få människor behärskar. Och Momo var en rent enastående lyssnare.

Hon kunde lyssna så bra att också de dummaste människor plötsligt fick de mest intelligenta tankar i skallen. Inte så att hon sade något eller frågade något, som lotsade in den andre på just de där tankarna, nej hon satt bara och hörde helt henkelt på, uppmärksamt och intresserat. Samtidigt såg hon på den som talade med sina stora, mörka ögon, och då kände han eller hon hur det plötsligt dök upp en massa tankar som han eller hon aldrig anat att de hade i skallen.

Hon lyssnade så bra att obeslutsamma människor eller folk som inte visste sig någon levande råd plötsligt visste precis va de ville och hur de skulle göra. Eller så att en blyg och försagd människa plötsligt kände sig djärv och fri. Eller så att olyckliga och betryckta blev trygga och glada. Och om någon tyckte att hans liv var alldeles förfelat och meningslöst och att han själv bara var en nolla bland miljoner, en som inte spelade den ringaste roll och kunder ersättas lika kvickt som och enkelt som en sönderslagen kruka – och gick och berättade allt detta för lilla Momo, så blev han redan medan han sade det på något hemlighetsfullt sätt klar över att han hade grundligen fel på den punkten, att han, precis sådan han var, var något unikt so bara existerat en enda gång i människosläktets historia och att han alltså tvärtom var mycket viktig för hela världen på sitt alldeles särskilda vis.

Så duktig var Momo på att lyssna!

Ur Momo eller kampen om tiden - av Michael Ende

Mer från Astrid Seeberger:

"När man tar sig in i en människa och rör vid hennes smärtpunkter måste man ta ansvar för det som sker inom henne. Om man inte vill det skall man låta bli att röra vid henne.

Ett samtal där man rör vid smärtpunkter kan ta tid. Den tiden måste man ha. Sedan tar smärtan, som åter väcks, sin egen tid. Det är inte säkert att den upphör när samtalet är slut. Och man kan inte lämna en människa hur som helst. Man måste försäkra sig om att hon har personer omkring sig som kan ge henne stöd eller att man själv kan träffa henne igen. Man ska vara varsam när man kommer någon nära. Ju närmare man kommer, ju större blir skyddslösheten."

***

Astrid är läkare och jobbar bl a med att handleda läkarstudenter i personlig utveckling, ett moment som löper genom hela läkarutbildningen. Jag har många gånger undrat varför en liknande kurs inte finns med på psykologprogrammet.

Jag kör en Isaacs också när jag ändå är igång.

"Respekt innebär att man tar hänsyn till andra människors gränser, i så hög grad att man försvarar deras rätt att hålla fast vid dem. Om du respekterar någon tränger du dig inte på. Men respekt innebär också att man inte ska dra sig undan eller distansera sig från den andre. Många hävdar att respekt innebär att lämna någon ifred, när sanningen är att de bara håller sig utanför en situation som är obehaglig att ta itu med.

När vi respekterar någon, accepterar vi också att vi har något att lära av den andre."

"Kanske kan man befrias ur sitt eget livsrum genom samhörigheten. När någon lyssnar till ens livsberättelse, verkligen lyssnar. Som om det var ett tilltal. Och den lyssnande svarar. Och berättelsen blir ett samtal. När någon bryr sig. När någon älskar. Kärleken kan befria. Om det inte vore så, vore det svårt att leva.

Vi människor blir särskilda genom våra samhörigheter och våra avståndstaganden. Hur vi har det med varandra uppenbaras i våra samtal. När vi yppar våra föreställningar och erfarenheter. Det är ett av samtalets viktigaste uppgifter, vid sidan om sökande efter kunskap: att hitta samhörigheter eller konstatera avstånd.

[Man kan tala om samma företeelse på olika sätt. Den] är exakt densamma men ögonen som ser den skiljer sig åt. Ser man på samma sätt uppstår en samhörighet. Ser man på olika sätt skapas ett avstånd. Det viktiga när vi umgås är således inte världen i sig utan våra föreställningar om den, vår världsåskådning."

Ur Den skamlösa nyfikenheten av Astrid Seeberger.

En värld är varje människa, befolkad
av blinda varelser i dunkelt uppror
mot jaget konungen som härskar över dem.
I varje själ är tusen själar fångna,
i varje värld är tusen världar dolda
och dessa blinda, dessa undre världar
är verkliga och levande, fast ofullgångna,
så sant som jag är verklig. Och vi konungar
och furstar av de tusen möjliga inom oss
är själva undersåtar, fångna själva
i någon större varelse, vars jag och väsen
vi lika litet fattar som vår överman
sin överman. Av deras död och kärlek
har våra egna känslor fått en färgton.

Som när en väldig ångare passerar
långt ute, under horisonten, där den ligger
så aftonblank. - Och vi vet inte om den
förrän en svallvåg når till oss på stranden,
först en, så ännu en och många flera
som slår och brusar till dess allt har blivit
som förut. - Allt är ändå annorlunda.

Så grips vi skuggor av en sällsam oro
när något säger oss att folk har färdats,
att några av de möjliga befriats.

-Gunnar Ekelöf