En gång i tiden skrev jag om krogturer och könsroller med en diskussion om jämställdhet som följd som var ett av mina allra första försök. Här kommer ett nytt försök att svara på frågan om varför tjejer fortfarande inte tar initativet på krogen (vilket forskaren i den refererade studien inte lade fram någon åsikt kring eller hur det nu var), med lite annan substans i bagaget:

Fanny Ambjörnsson skriver om hur just initiativet bär en avgörande roll för hur tjejer blir betraktade och värderade på den heterosexuella begärsmarknaden. Att ta initiativ med det motsatta könet innebär risken att antingen bli betraktad som lösaktig eller att bli betraktad som oattraktiv eftersom hon inte är den som blir närmad. Att ta initiativ innebär alltså dubbla risker att bli placerad i fel sorts kvinnlighet. Endast en ”lagom” kvinnlig tjej kommer att uppfattas som attraktiv och åtråvärd för en relation (dvs önskvärd för mer än bara sex eller vänskap). Det här är den socialisation som kvinnor bär med sig ut på krogen i en tid av idealiserad jämställdhet.

Beteendet på krogen handlar i så fall mer om statuspostion, heterosexuell så väl som homosocial, än om chansen till lyckad raggning. Marknadsvärdet på den heterosexuella marknaden måste alltid bevakas. Även om enskilda män hävdar att de skulle uppskatta kontakten har historien och socialisationen lärt kvinnor att män generellt och andra kvinnor definitivt, inte uppskattar den initiativtagande kvinnan.

En iakttagelse jag själv funderat på är då jag på en dejtingsajt ställde frågan ”Vad är viktigast för dig, att välja eller bli vald?”. Det är en fråga som förstås inte har något rätt eller enkelt svar. Alla män (ett 30-tal) som svarade på frågan svarade med något enskilt undantag att det är viktigare att få välja. Några få gav tillägget att det visserligen skulle vara trevligt att bli vald eller att man blir gladare då. I diskussioner kring frågan var också de flesta överens om att makt är viktigare än bekräftelse och flera använde sig av ordet ”självklart” om detta och ifrågasatte starkt att någon kunde hävda annorlunda. Det skulle varken vara rimligt eller logiskt. Några drog den diplomatiska vägen och menade att bästa är om båda väljer varandra. Det intressanta för mig var hur de diskuterade kring frågan, inte hur de svarat på den.

Jag skulle kunna dra en feministisk slutsats och mena att män genom sin maktposition i samhället har privilegiet att hävda den självklara fördelen med att vara den som väljer medan statuskomponenten för kvinnan ligger i att vara så attraktiv att hon blir utvald av ”rätt” man och inte förefaller för aktiv för sitt eget bästa. I båda fallen handlar det om att få det man vill ha så man kan inte hävda att någon har exklusiv rätt till valet i sig, men det ska utföras på olika sätt för kvinnor och män för att säkra den sociala positionen. Dvs normen för kvinnan är att vara passiv och utvald. Normen för mannen är att vara aktiv och utvald.

Det som ofta får mig att irriterat lämna de här diskussionerna är en föreställning hos mannen i fråga att samhället visst är jämställt och en inställning att kvinnor inte ”använder sin jämställdhet” på rätt sätt, som om jämställdhet vore ett kvinnoproblem. Jämställdhet är förstås inte ett faktum när den finns på en rättighetsnivå eller ens en praktisk nivå, den är inte ett faktum förrän den befinner sig på en normativ nivå.

I ett andningshål av tid plockar jag ner Simmel från hyllan och läser hans essä om ensamhet och tvåsamhet. Simmel hängde med bl a Weber och Rilke på sin tid. Där hade vi några diskussioner som skulle varit spännande att lyssna till..

Intimitet och närhet bygger på det som upplevs exklusivt mellan två, det som inte delas med någon annan, menar Simmel. I samma ögonblick som förbundet bryts så utmanas också närheten i relationen och främlingskap och avstånd inträder. Vanligtvis tänker vi kanske på förmåga till intimitet som att kunna dela med sig av något över huvud taget, att inte behålla det enbart för sig själv. Men att vara öppen, eller ens att berätta allt, räcker förstås inte för att intimitet ska uppstå och närhet upplevas.

Utifrån Simmels resonemang så handlar oförmåga till närhet och intimitet om oförmågan att dela med en annan något som inte delas utöver denna tvåsamhet. Ur detta tänker jag mig ett antal märkliga situationer kunna uppstå. T ex när den ena av två inte vet om att det den fått ta del av är exklusivt för den. Då uppstår en känsla av intimitet och närhet hos den som delat med sig men inte hos den andre. Ett väntat gensvar kommer att utebli, den som gett känna sig sårad, ouppskattad, t o m oälskad, och dra sig undan. Den kommer klandra sig själv och be om ursäkt för sig själv, medan den andre helt går miste om vad som ägt rum och den möjlighet som gått förlorad. Den relationen hinner dö innan den ens fått liv.

Omvänt sker detsamma då den ene delar med sig av något den andre uppfattar som exklusivt men som i själva verket inte är det. Då skapas en känsla av intimitet hos mottagare men inte hos sändaren. I gengäld kanske mottagaren väljer att dela med sig av sig själv tillbaka för att stärka intimiteten och förhållandet tippar över och blir skevt. Ett uppdagande av sanningen kommer sedan att uppfattas som ett oerhört svek. Den svikna ser sig naken och utlämnad och förrådd medan den andre ställer sig oförstående till vad som skett och hävdar överdrift och drama.

Trots den uppenbara smärtan hos den som lämnat ut sig utan att få igen tycks mig ändå den stora förloraren vara den som inte kunnat uppfatta intimitetsmarkörerna och till synes lever innanför ett känslomässigt skal fångad i sin ensamhet. Orörd, i dubbel betydelse.