Ibland förstår jag den inte alls, denna skugga som drar förbi utanför mitt fönster. Mörk och olycksbådande dyker den upp. Jag drar ner rullgardinen, förnärmad, irriterad, utled på den evigt formskiftande skepnaden. Jag vill inte ens titta genom det fönstret mer, tänker jag. Lika bra att låta rullgardinen vara nere. Men trodde jag att tyget höll mörkret ute trodde jag fel. Jag sitter med ryggen mot fönstret och skuggan kryper upp mot min hud, runt min hals och in i mitt medvetande. Innan jag ens märkt att jag rört mig står jag med rullgardinens snöre i handen, glaset avtäckt och stirrar min besökare i ögonen. Han stirrar tillbaka. Ett oändligt ögonblick står vi så, förstelnade, ansikte mot ansikte, ingen viker undan blicken. Min hand rör sig mot en strömbrytare.. en bråkdel av en sekund och skuggan drunknar i ljus. Jag står kvar och blinkar ut i mörkret, distraherad av min egen spegelbild i glaset. Den är jag men ändå inte. Min besökare är inte där nu, men han kommer tillbaka. Jag ryser. Det skrämmande är inte att han visar sig så nära inpå mig, det är inte att han är så tätt intill att hans andedräkt möter min på rutan och jag kan se kylan i hans gula ögon. Det riktigt otäcka är att jag vill se honom igen.

Luciakaos i arla morgonstund. Föräldrar, syskon, mormorar och morfarar och farmorar och farfarar tränger ihop sig i en för liten lokal där bord står i vägen till dess rummet är mättat. Handlingsförlamning uppstår några ögonblick innan några rediga pappor löser biffen genom att hugga tag i några bord och stapla dem på varandra.

Lamporna släcks, några i samlingen väser Ssssccchhh! och fjärran barnröster i diverse tonarter och en slags improviserad kanon närmar sig rummet. En mormor har glömt stänga av sin mobiltelefon och andra mormorar fäller små kluckande kommetarer. Lucior, tärnor, tomtar och pepparkaksfigurer tränger sig in på den yta föräldrarna lyckats lämna öppen. Luciasången övergår i tipptapp och plötsligt befinner sig barnen på presskonferens. Kamerablixtar bländar dem och kameror surrar. En ilsken mamma utbrister "snälla, sluta fota!" och några obstinata kameraföräldrar smygtar några foton till.

Barnakören stämmer upp i skorrande falsk Stilla natt och församlingen ler fromt. Ljusa flickröster bär upp sången i mitten och pepparkaksgubbarna fyller i med ett dovt "..en frälsare FÖÖÖÖÖÖDD" på vänsterkanten. De små tågar ut sammanfösta två och två av en lärare. Tomtarna längst fram märker inte vad som sker och kommer förvånat på efterkälken. Mörkret sänker sig åter i rummet.

Ingenting händer. Åskådarna sitter åter handlingsförlamade. Mormorarna börjar menande kommentera hur mörkt det är, "man ser ju ingenting här", men ingen kliver fram för att tända lampan. Fårskocken väntar sin herde. Till slut tänder någon. Ingen rör sig. Undertecknad reser sig. Ingen annan reser sig. Jag provar: "Vi kanske borde ställa tillbaka borden så man kan fika här". Någon tveksam förälder ställer sig upp. Mor- och farföräldrar sitter som klistrade i stolarna. Jag tar tag i ett bord och börjar dra i det. "Det där är tungt, vi får nog.." påpekar en pappa och börjar hjälpa till. Jag organiserar stolar. Mormorar och morfarar blockerar vägen. "Jomen nu får ni flytt på er hörrni" försöker jag glatt på överdriven norrländska, ett knep som brukar fungera  på äldre människor. Mor- och farföräldrarna ser tveksamma ut. De rör sig inte. Jag beslutar mig för att ignorera dem och jobbar på med mitt bord. När jag vänder mig om nästa gång har de äldre spanat in kaffebordet och slutligen blivit motiverade att lämna sina platser.

En tidigare vecka begick jag misstaget att leka med någon annans barn och låta honom hänga i mitt ben. Därefter upprepas leken så snart jag inte är tillräckligt uppmärksam. Nu står jag vid mitt bord med en pepparkaksgubbe hängade i benet. En ursäktande pepparkaksförälder åtgärdar problemet och sömnpluffsiga föräldrar kan fika saffransbullar.