När jag sätter mig vid skrivbordet kommer katten och hoppar upp mellan ryggen och ryggstödet. Hon kryper kurrande upp under vänsterarmen för maximal hudkontakt och gosar in huvudet under handen samtidigt som hon smeker tillbaka med svansen. Utan att vara medveten om obehaget lägger hon plötsligt sin blöta nos mot handloven. Iiik! Om jag är inbegripen i något ”viktigt” brukar jag kasta ner henne på golvet i det läget, annars händer det att jag gosar sönder henne tills hon antingen börjar kloa mig eller hoppar ner självmant. Så ser vår relation ut. Jag gillar henne skarpt men vill jag verkligen leka med henne får jag ta på mig grytlappsvanten, annars kan jag råka illa ut.

Jag känner vissa människor som är så också. Men så är det väl när man tycker man om någon som inte riktigt har koll på sina vassa sidor. Man får lära sig att närma sig dem på säkrare sätt och ska man envisas med att pilla på känsliga ställen får man ta på sig en grytlappsvante.

Varma tassar gör avtryck på huden

Jag letade igenom några gamla CD-skivor och USB-minnen med filer från gamla datorer på jakt efter mina första texter. Tyvärr verkar det som att de ligger på diskett och jag har ingen diskettstation så det gick inte så bra. Jag hittade dock en massa annat. En fil full med Dr Phil-citat. Hehe. En fil med andra typer av visdomsord. Vad sägs t ex om dessa:

I haven't failed. I've found 10,000 ways that won't work.

- Benjamin Franklin

eller min favorit:

Appreciation is a wonderful thing: It makes what is excellent in others belong to us as well.

- Voltaire

Jag hittade också en del ganska jobbiga saker jag inte orkade läsa (varför sparar man sådant?). P och jag pratade bl a om gamla hjärtspöken igår natt. Sådana som hänger kvar i tanken. Hur blir man av med dem? Ersätt ett gammalt med ett nytt, menade jag. Det är det enda som fungerat för mig. Konfrontera spöket, menade hon. Ta reda på vad som verkligen finns där. Ja, det lät ju betydligt mer handlingskraftigt och konstruktivt. Men.. det finns väl alltid ett men..

De bästa presenterna är ändå de helt oväntade. Se bara nedan vad förväntan gör med saker och ting. Nu är jag så glad att jag måste lägga upp en bild! Kolla in den där boken med MÄNGDA chokladrecept! Grannarna jublar! Å vikken fin skål av friherrinan, helt oförhappandes. I den ska jag ha.. där ska jag ha.. eh.. den ska stå här.

Oooo den lilla koppen med groooodorna på! Jag och P har använt groda som ett verb sedan barnsben. Sedan låg det nära till hands att ge grodor i present hit och dit. Innan det-stora-allvaret-rullade-in-tiden brukade vi dessutom roa oss med att "göra en pluto", dvs diverse plutoimitationer. Det funkar inte att göra ett verb av pluto, prova själv. Anyway, den här koppen är tillverkad av: Pluto produktion!

*cymbalslag*

Underskattat fenomen: Att sova över. Att ligga i sängen och prata om kärlek till klockan tre på natten med sin bästa kompis.

Överskattat fenomen: Ålder. Friherrinnan är sextio och känner sig som trettio. Jag är trettio och känner mig som arton. Jag blir aldrig stor.

Jamen förlåt, det blev lite suddigt

Det händer väl alla att man råkar hitta något hos någon annan som man känner igen från sig själv. En bild som man själv har på väggen, ett citat man själv har på en lapp i plånboken, en låt man just lyssnat på eller varför inte en tanke man själv just tänkt. Men hur många gånger kan det hända innan det inte längre kan räknas som en slump?

Man kan bli vidskeplig för mindre.. eller en tok(s)Tolle för den delen..

Nu får det var nog för idag. I morrn är jag inte här så God Jul tilleralla och allt det där.

Sköjigt!

Men vad är det med den här myten om att man blir snäll av att få pepparkakor (se även kommentar nedan där någon försöker försnälla mig med en pepparkaka)? Har jag missat nåt eller? Är det nån svensk folksaga inblandad? Har Viktor Rydberg något med saken att göra? Jag får det inte att gå ihop.. jag menar.. om alla blev snälla av pepparkakor, vad är det då för vits för tomten att FRÅGA om det finns några snälla barn?

Kollegan:

-Man underskattar dig för du är så lugn jämt.

Jag vet!

Det är mitt hemliga vapen! Jag är tranquility-woman! Lugnet själv! Under den blida ytan döljer sig oanade förmågor! Akten eder, folk se upp!

Ujujuj! Idag har jag använt mig av corticospinalbanan så det ba vischlar om det! Rätt in i cerebellum med dig! Jag kan varenda centimeter av den där speedzonen som baksidan på min hand. Dubbel bemanning i köket för att hänga med i tempot med mig och J, the new RC in the house.

Men vad har de gjort med min lilla restaurang? Den är förstöööörd! Den är som en trotsig tonåring, smutsig och försoven och bakfull. Den luktar illa, den funkar inte, den har inga pengar. Den har dåligt ordförråd och lyssnar inte på vad man säger. Mamma får nästan en tår i ögat.

Igår glömde jag min mobiltelefon hemma hos P vilket jag upptäckte lite för sent för att göra något åt saken. Jag måste erkänna att det fanns en viss befrielse i det hela. Att inte veta om att ingen har sökt mig, att inte veta om att ingen har ringt mig eller skickat något meddelande till mig idag heller. I "morse" när jag klivit upp och ätit min mjölk med flingor och min obligatoriska randigkavjarmedfärskostmacka slog jag på TVn och såg en repris av Beckman, Ohlsson och Can. Den här gången med underrubriken "Varför blir vi aldrig nöjda?", om lycka nu för tiden.

Visa rättmätig vrede och agera, sa någon. Oj så långt avståndet är mellan vreden och handlingen, tänkte jag. Och vad är rättmätig vrede?

Ekonomen i rutan (som mest verkade hitta på en massa spännande forskningsresultat) menade att lycka är att leva i förväntan. Nog förstår jag hur han menar. Hur tanken på det som möjligen kan ske är närmast euforisk. Hur konstaterandet att detta inte skett är en bottenlös besvikelse. Hur ingenting någonsin blir bra nog.

Från det lilla till det stora kan jag förstå hur det kan vara så. Tanken på ett missat samtal eller undran då datorn är avstängd ifall någon kommenterat det där inlägget jag skrev igår. Är det inte alltid lite kittlande att titta efter? Är det inte alltid lite tomt och ödsligt precis i ögonblicket efter att svaret är givet?

Frågan signaturen Widde skrev som kommentar i inlägget nedan är så enkel och samtidigt så svår och precis den rätta frågan i sammanhanget.

Vad väntar du på?

Vad väntar jag på?

Ska vi vara ärliga här ett ögonblick så ska vi väl erkänna att inte är det vad som helst eller vem som helst vi väntar på, eller hur? Det är Det samtalet från Den personen, även då vi inte vet vem Den personen är. Inte är det vad som helst eller vem som helst som duger även om vi ibland tycks ropa efter det. BO & C känns på rätt spår i sin diskussion. För svaret på vad vi väntar på är förstås:

-Att bli nöjd.

Ibland händer det att man plötsligt snubblar över någon på vägen som gör väntan lite mindre outhärdlig. Ibland får de inte tillräckligt med cred för de små betydelsefulla sakerna. Tack Henrik för ditt mail och för ditt förtroende. Tack för att du ville möta mig vid stenen vid trädet som inte var någon sten och inte något träd heller men du hittade ju dit och det var huvudsaken.