Påminner mig om rosa kvällar i augusti.

Så ser det ut när man svävar på små rosa moln?

Det är luftföroreningar, svarar min rationella mor.

I mitten av mars hämtade min son upp mig från sängen:

"Du måste komma och titta mamma! Se, himlen är så fin!"

Igår knackade han på dörren (eftersom han var på pappas vecka och då knackar man hos mamma):

"Jag ville bara sjunga en sång för dig!" Han sjöng, glömde bort texten, gömde sig generad bakom badrumsdörren och började om. Sedan gick han, lycklig.

Han har lärt sig tala med mig på mitt språk.

Himlen över Tomtebo den 17 augusti 2008 kl 20:55

Alltså här sitter en annan och lider sig igenom sviterna av ett beslut att helt lägga av med kaffe och vad händer då? Icket ont anande klickar jag mig förbi läkarstudent-Fridas blogg och hittar detta:

Vad ska jag göra nu då? Typ 2-diabetes har vi tll råga på allt i släkten. Dessutom har jag ibland problem med för lågt blodtryck och sover för mycket. Suck.. Har någon mixtrat med minus-sidan eller?

..för den som vill.

No haven for this heart
No shelter for this child in mazes lost
Heaven keep us apart
A curse for every mile of ocean crossed

For I must die for what I've done
A twist of fate a desert sun
For I see what I destroy

Jag är en prinsessa inlåst i det bortersta rummet i det högsta tornet, gömd undan världen i ett land långt långt borta. Där sitter jag, ömsom älskad ömsom bortglömd, medan prinsen vandrar mellan rummen i sitt hjärtas borg. Där lyssnar jag på skratten och sången från de övriga torn han låtit bygga för sitt ödes gudinnor, den ena skönare än nästa. Ingen ser dock mig ty jag är placerad i det osynliga rummet. Ingen hör min röst när den skrattar och ingen stämmer upp i mina sånger. Hans borg är ingen mörk och fuktig plats, den är det vackraste av slott, men all den storslagna glansen omkring mig gör mig inte mindre till en fånge här. Samma händer som smeker min kind med den största ömhet jag upplevt är också de händer som vrider om nyckeln till den dörr som håller mig fängslad innanför hemlighetens väggar.

Nå.. jag vet att jag är fri att gå närhelst jag vill. Det är dörrarna till hans värld som är låsta för mig, inte min väg ut. Ändå sitter jag kvar och lyssnar till de porlande rösterna som rinner utmed borgens mur. Trots att de fyller mig med sorg i visshet om att min röst aldrig kan få delta i det samtalet lyckas jag inte förmå mig själv att resa mig och gå. I stället fortsätter jag med det jag hela tiden kämpat för; jag låter tiden gå, försöker att förstå och ställer de frågor till mig själv som inte han kan svara på.

Med tanke på vad du vet och hur du känner måste jag undra..

Hur kan du vara hos mig?

Med tanke på vad jag vet och hur jag känner måste jag undra..

Hur kan du lämna mig?

Snott från blädderblocket på ett foto från specialistutbildingen i klinisk psykologi:

Lyssna på tre nivåer.

1. Lyssna på själva händelsen [text skymt i bilden], som den andre vill berätta.

2. Lyssna på den andres upplevelse genom att [mystisk ruta] spegla så att det blir klart för den andre att du har förstått.

3. Lyssna på den andres upplevelse av sig själv "där och då" i situationen och "här och nu" i samtalet.

Jag hoppas du står stadigt i marken.

Jag hoppas du vet var du står.

För han är en flodvåg som sköljer över dig med hela havets kraft och står du inte väl förankrad svepts du obönhörligt med ut i djupet.

Jag hoppas du vet var du kom ifrån så att du kan hitta hem om det sker.

Jag hoppas du har styrkan att resa dig ensam.

För när månen drar havet tillbaka igen så lämnas du kvar där du ligger strandad och ingen förklarar för dig vad som hänt.

Jag hoppas du står stadigt i marken så att du kan möta honom där du är.

Jag hoppar du inte vacklar för hans tyngd och hans kraft och hans förtvivlan.

För jag vågar fortfarande tro att han är värd det.

Jag är så lätt just nu, jag väger ingenting. Andas på mig så flyger jag iväg.

Din störta styrka är också din största svaghet.

En floskel som jag med lättja strör omkring mig vart jag går på senare tid och som jag också tror på allt mer. Min styrka har varit min kärlek till språket och min förmåga att använda det för att förstå världen, min svaghet har varit min rädsla för språket och min oförmåga att använda det för att möta andra(s krav). Jag har levt i ständig ambivalens inför språkets inneboende egenskaper, vördat det och avskytt det, klamrat mig fast vid det och skjutit det ifrån mig.

Jag fyllde (inte helt överaskande) i en quiz på Facebook härom dagen. Där erbjöds jag ynnesten att beskriva mig själv genom att välja ett av sju tillgängliga ord. Det enda jag minns av dessa ord var ordet Tyst; det ord som jag automatisk siktade in mig på innan jag förvirrat stannade upp. Hela mitt liv har människor talat om för mig att jag är tyst. Därmed har de också obarmhärtigt tryckt mig in i tystnaden där formen av mig lämnat ett avtryck som jag sorgset accepterat. En tung ridå som dragits för mellan mig och min publik.

På senare tid har något annat hänt som gör att jag inte kan välja att klicka för ordet Tyst med gott samvete för det är inte längre det jag kallas. Plötsligt har jag blivit känd som ”en av dem som pratar”. Jag är den som alltid har något att säga, den som har svårt att låta tystnaden bestå, den som ”kliver tillbaka” för att ge andra utrymme att tala, den som biter mig i tungan för att inte tala först. Jag är den som hämmar andra genom att alltid säga ”bra och genomtänkta saker” som de vill leva upp till på något sätt som jag ännu kämpar för att begripa mot bakgrund av minnen av alla tvivlande blickar som tidigare tystat mig.

Detta trots att jag är samma avvaktande person som mer än gärna låter andra hålla låda så att jag får plats att lyssna och tid att tänka och förstå.

Den här helgen har jag gjort två saker som jag aldrig gjort förut. Jag beslutade att genomföra dem för att jag (1) ville det och (2) inte accepterade anledningen till att jag tvekade att göra det; nämligen inget annat är rädslan för att återigen bli straffad för min tystnad och ihågkommen för det jag aldrig sa eller för att jag inte gjorde tillräckligt. Jag gick först till en fest där jag inte kände någon (förutom huvudpersonen som jag egentligen inte heller känner speciellt väl). Nästa dag gick jag ut dit jag ville gå och när ingen ville följa med; helt utan sällskap. Sammantaget tolv timmars umgänge av vilka jag spenderade (tillbringade?) kanske tio minuter utan någon vid min sida.

Igår stod jag i kö i 45 minuter tillsammans med någon som slöt upp med ett typiskt ”jag har något på hjärtat”-uttryck i sina ögon och den inbjudande repliken ”jag undrar vad jag gör här..”. ”Berätta vad du gör här”, sa jag. Dagen efter vet jag vad jag skulle säga om jag mötte honom igen. Jag visste det inte igår men det spelade ingen roll, för inte var han där för att få några svar. Han fick berätta och han valde att stanna. Så kommer människor att möta mig många gånger i framtiden, för att få berätta. Vill jag ge dem svar kan jag göra det nästa gång. Det räcker. De är inte där för att möta mig utan för att hitta tillbaka till sig själva.

Nå.. slutsats?

Jag är inte Tyst. Jag har massor att säga och jag har massor att ”bidra med”, men jag är eftertänksam och jag är noga med att mena det jag säger. Jag har inga snabba svar och inte ambitionen att vara snabb men när jag väl har kommit på vad jag tycker är jag svår att hejda. Vet jag inte vad jag tycker kommer jag inte att låtsas som att jag gör det enbart för att andra uttrycker ett behov av att veta var jag står. Min otydlighet är också min öppenhet som ger mig möjlighet att släppa in andra som de är, den är ingenting att vara rädd för.

Den som vill möta Mig behöver tålamod.

(Jag vågar påstå att jag är värd att vänta på.)