Direktlänk till inlägg 19 april 2009
Igår kom han till mig med en avskedsgåva, det vackraste jag någonsin fått. Han hade skrivit en sång till mig och spelat in den åt mig. Jag fick den med dedikation, fodral, video och allt, inslaget i tidningspapper från Wien (man tager vad man haver). Musiken är min och jag behåller den för mig själv men jag ska ta ut stroferna ur dem och visa er på vårt språk (mitt och ert, kära läsare).
Så här sjöng min prins för mig när han kom tillbaka till mig på ängen:
Det är som att jorden kallat dig att gå och du går från mig.
Så långt, som om stjärnorna gett dig kunskap om hur långa avstånd måste vara.
Som att vinden visat hur du skulle röra mig, smeker du mitt hår med dina händer.
Som om elden lärt dig brinna, flammar jag upp och glöder hos dig.
Det är som att språket självt lagt orden på din tunga.
Som att kärleken själv ger dig kraft att leva när allt går fel. Hur kan det vara fel när det känns så rätt?
Men det finns en plats där vi kan vara tillsammans för alltid, en plats dit du följer mig. Den platsen är inte långt borta alls.
Kom ihåg hur du sa:
Det finns ingen anledning att vara rädd för slutet för då det sista bladet vänts upp i vår bok så vilar den tryggt på en evighet av minnen. Vi kan inte förlora dem och ingen kan ta dem från oss. De finns där så länge vi behöver dem, de tar inte farväl förrän vi är redo att låta dem gå.
Tack tack underbaraste, finaste vän.
Perhaps you will always be my parallell line forever one step and an infinity away and perhaps no one will ever know me like you After all we are the same but sometimes two people can have an undeniable connection everything in common a...
Jag delar den här videon idag eftersom det här är något jag hade behövt få höra få många år sedan, då när jag var den andra kvinnan och min kärleksaffär med en upptagen man brutalt tog slut, i princip över en natt, och lämnade mig i en avgrund av sor...
Många gånger har jag tänkt att den relationen jag upplevde med mannen från andra sidan bergen var ett missbruk. Att den intensiva närheten blev en drog och att jag därför måste värja mig emot den för alltid. Därför att den annars sipprar upp i mellan...
The real cause of suffering is the reaction of the mind; the reaction is repeated moment after moment, intensifying with each repetition, and developing into craving or aversion. This is what in his first sermon the Buddha called tanha, literally "...
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 |
2 | 3 | 4 | 5 | |||||
6 | 7 | 8 | 9 | 10 | 11 | 12 | |||
13 | 14 |
15 | 16 |
17 | 18 | 19 | |||
20 |
21 | 22 | 23 |
24 |
25 | 26 | |||
27 |
28 |
29 | 30 | ||||||
|