Om någon skulle titta på mitt liv och fråga sig vad som är annorlunda jämfört med förra året skulle de nog inte se så mycket. Ingenting märkvärdigt har väl egentligen uppnåtts som höjer några ögonbryn.

Om jag skulle utvärdera året som gått i vidtagna åtgärder så skulle det dock bli svårt att uppnå något liknande igen. Det mesta är sig likt men mycket är helt förändrat. 

Jag har gjort en massa saker för min skull. Det kluriga med det är att det plockar få poäng hos omgivningen. Ingen säger ”bra jobbat”, ingen klickar ”gilla”. Möjligtvis börjar människor undra, dra slutsatser och ifrågasätta. Nej.. det här med värderingsarbete är inte för andra och belöningen utifrån uteblir. Det är det som är poängen. Det är en avvänjningsprocess av försvunnen bekräftelse och bubblande abstinens.

Jag fikade en stund med min syster på centralstationen i Stockholm innan tåget gick hemåt. Min syster har också gjort förändringar i sitt liv, på sitt sätt. ”Jag gjorde mig av med de vänner jag inte längre ville ha i mitt liv och upptäckte vad ensamt det blev”, sa hon. En ny början. Ett nytt jobb. Ny kärlek. Modigt och nödvändigt.

Riktigt så drastisk har jag inte varit. Jag har inte gjort mig av med några vänner. Däremot söker jag inte aktivt deras gillande längre. Om det innebär att de lämnar mig så må det vara så. För första gången i mitt liv söker jag min egen väg och gläds såväl åt dem som passerar som dem som vill göra mig sällskap.

("Men känner du dig inte ensam?" envisades en vän, för andra gången frågat. Jo det är klart att jag känner mig ensam ibland och det gör inte så mycket. Det är inte så farligt att vara ensam ibland. Kanske är det när man står stilla det är otäckt att vara ensam, inte när man är på väg någonstans. Kanske handlar det inte om att vara ensam, utan om hur man är ensam. Precis som det inte handlar om att vara tillsammans, utan hur man är tillsammans. Hur är det vi kan välja att göra något åt.)