Föreställ dig ditt eget rum, bad min terapeut. En plats där du är hemma och där du är trygg. Mitt medvetande sökte. Föreställ dig vad som finns där inne och vad du gör där. Mitt medvetande serverade mig minnen. Föreställ dig att den här platsen är du. Mitt medvetande log.

Där är jag, långt bort från de flesta andra. Där jag som vandrar på randen av mig själv med mina katter i släptåg. Där är jag som bara delat mig själv med en som kunnat vara nära utan att värdera eller jämföra med något som är bättre eller sämre. En som dansat i regnet och hostat i höet och bränt sig i solen och låtit min glädje vara min. Där är jag med gamla byggnader som rasat eller övergetts, vatten som slutat rinna och gångar som växt igen. Där är jag som väljer nya stigar och tar med mig nya ting.

För ett år sedan var det där rummet så litet att det nästan inte fanns, sa jag till terapeuten. När det är så litet bli varje möte så väldigt, väldigt stort och varje människa så farlig. Jag kunde inte längre leva så. Det blir så lätt för någon annan att ta över. Ju större det här rummet blir desto enklare blir det för mig att förhålla mig till den som står på randen av mig själv. Det blir enklare att vända sig undan, det blir lättare att försvara det som är mitt eget. När det som finns här äntligen är mitt blir det också för första gången möjligt att bjuda någon in och låta mina gäster vara besökare. Besökare som jag kan visa runt och besökare som jag kan be att gå. Inte stormar som river och björnar som ryter, inga tjuvar som stjäl och skuggor som spelar teater, inte riddare som slåss och prinsar som bedrar. Bara vanliga människor som kommer på besök.

Vet du förresten P, att jag fick dansa ett av våra minnen.

Jag dansade regnet och den brända pizzan.