Jag satt hos frisören förra veckan och fick en bunt veckotidningar i knät, såsom man får när frisören blandar färg och river av foliestycken hon snart ska kleta fast i håret för att skapa ”mer liv” i de döda stråna. I en av dessa fanns en alldeles för lång men ändå inspirerande artikel om författaren Elizabeth Gilbert, bl a illustrerad av en bild där hon lutar sig tillbaka statyetter av Buddha i makens lilla Bali-affär. En sådan bild kunde knappast gå mig förbi och hela artikeln gjorde mig glad (en glädje som gick hand i hand med otåligheten över de alldeles för många sidorna för en dylik artikel). Jag kände igen mig jättemycket och beställde genast hennes bok. Nja, inte från frisörstolen, sådan lyx tillfaller dem som äger en Ajfån, men sen. Det var jättelänge sedan jag läste en roman och nu vill jag köpa den till alla mina 30-åriga väninnor eftersom jag känner igen mig jättemycket i den också och dem jättemycket (speciellt P och en av Ps favoritskådisar pryder omslaget med sitt spanska anlete till råga på allt) men framför allt väcker den en längtan..

..inte efter resandet.. eller den andliga upplevelsen (alla måste finna sin egen väg).. eller ens tillbaka till min version av den brinnande lamslående passionen som flytt (eller jo ok, liiite)..

..men till skrivandet.

Det rycker och kliar i mig och gör t o m att jag måste lägga undan boken ett tag för att skriva just om (indikatorn på indikatorn) skrivandet och allt berättande som trängs i en flod av ord som inte riktigt meandrat sig till munnen i just den här varelsen. Stadiga vallar hindrar denna översvämning med eller mot min vilja men fingrarna häver sig upp.

Så kommer jag att tänka på min dansterapeut och alla paket vi ska öppna tillsammans. Det är väl inte riktigt sant att jag inte längtar efter resandet, men det är en annan resa jag söker. Hur ska vi våga ge oss ut på den här resan tillsammans? frågade hon mig. Vad ska vi göra för att våga? Jag hade inte riktigt ett svar och försökte inte hitta på något men överenskommelsen blev autenticitet. De bästa faller mest i backen, sa hon och det började bli trångt mellan metaforerna. Här behöver du inte ploga dig ner, det är ju här du ska falla. Kan falla. Kan lära mig att falla. Så det är här jag ska lära mig att falla och samtidigt öppna alla paketen. Jag känner mig plötsligt som om jag gett mig ut på juluppdrag. En liten tomtenisse i skidbacken. En liten nisse som fått diagnosen DAMP som ska slå sig och lära sig förstå.

Och så ska han lära sig dansa. På något sätt har jag fått för mig att om jag kan lära mig dansa så kan jag lära mig berätta.