I den svidande frånvaron av ömhet sträcker minnet ut en hand och i mörkret bakom samma slutna ögon sitter han på min sängkant igen, tidigt på morgonen när det är dags att gå. Samma slutna ögon vågar inte se tillbaka upp på honom för att ta emot all den kärlek som bara tillfälligt är på besök och istället rör han vid min kind och går. I den stilla, tysta natten då han sedan länge varit borta öppnar jag mina ögon mot minnets hand i mörkret, möter den i tacksamhet och tänker att jag är rik för i varje ögonblick av tomhet fyller minnet mig med all den kärlek som förblir.

In the stinging absence of tenderness memory extends a hand and in the darkness behind the same closed eyes, he sits on my bedside again, early in the morning when it is time to go. The same closed eyes dare not look back up at him to receive all the love that is only temporarily for a visit and instead he touches my cheek and leaves. In the still, silence of night when he has long been gone, I open my eyes to memory's hand in the darkness, meet it in gratitude and think that I am rich for in every moment of emptiness memory fills me with all the love that abides.