Sedan slutet på sommaren går jag en mindfulnessinstruktörskurs 25 mil norrut. Gruppen möts en gång i månaden och förväntas däremellan följa ett meditationsprogram. Det är nödvändigt att genomföra hela programmet, menar ledaren. Hur ska ni annars kunna motivera andra att göra så? Jo, det är ju sant. Ändå hade jag massor av anledningar att slarva mig igenom drygt halva kursen. För komplicerat, för mycket att göra, för svårt, inte rätt övningar för mig, bla bla bla.

Vid senaste träffen bestämde jag mig för att sluta larva runt och faktiskt ta saken på allvar. Sagt och gjort, varje liten meditation står nu i kalendern. Inplanerad för att inte missas. En av de längre övningarna (20 minuter) har jag lagt in på morgonen. Oftast efter frukost med det varierar. Om jag är hemma gör jag den klockan 8. I onsdags skulle jag vara på handledning halv 9 och lämna barnen 8 på skolan. Då gick jag till handledningsrummet i förväg och gjorde yoga-övningen där. Jag stod på alla fyra då min något överaskade handledare dök upp. I morse klev jag upp en halvtimme tidigare, kl 6, för att hinna genomföra samma övning eftersom vi skulle starta kl 8 på skolan. Jag ligger in en extra på lunchen. För att jag behöver och gillar just den.

Det går om man bestämmer sig. Precis som med allt annat.

Efter en veckas kompromisslöshet har jag för första gången på flera år upplevt vad det är att vara pigg och fräsch kl 15 en eftermiddag trots att jag klivit upp 0630. Det verkar som att varje meditation har ungefär samma effekt som en kopp kaffe. Utan slaggprodukterna. Det här är precis vad jag suttit med hjärnskadade patienter och tjatat om. Planerad vila. Aktiv vila. Att vila förebyggande syfte. Flera gånger per dag. Du måste. Så är det bara. Du orkar inte annars.

Det funkar.

Det är det ena.

Det andra är andrummet. Korta, tre minuter långa meditationer som har ett något annorlunda syfte. Det går inte att skylla på tidsbrist för att undvika andrum. Man kan om inte annat göra dem varje gång man går på toaletten. Det var Ps idé. Ypperlig idé. Andrummet handlar om att kliva ur autopiloten, att ta en kort stund bara för att lägga märke till vad man egentligen sysslar med just då. Det är märkvärdigt hur mycket tankar som hinner ta över under ett toalettbesök. Det är märkvärdigt hur ofta jag är irriterad. Eller orolig. Nästan varje gång. Inte lika trött länge. Men om jag märker att jag är det kan jag välja en längre övning, en kaffekoppsövning, en reboot.

Det är precis det som är grejen. Vilket?

Om jag märker (...) kan jag välja.

Det.

Om jag inget märker får jag inget välja.

Något annat spännande är att mamma berättat över bulldegen att min pappa sysslade med transcendental meditation, något han började med när jag föddes. Se där ja. Så såddes det fröet. Tack för det, pappan.

Jag tror inte riktigt på det där med frånvaro av känsla. Som om varat kunde förvandlas från något till ett tomrum. Något känner man väl alltid? Begär eller tillfredställelse, uppskattning eller aversion, intresse eller likgiltighet. Skulle likgiltigheten inför något vara detsamma som en frånvaro av en lockelse inför något? För mig verkar det snarare handla om att förlora kontakten med något. Känslorna är reaktiva, de svarar an på något. Ställs inte någon fråga så uppstår heller inte något svar. Alltså; då vi ”inte känner något” så har vi i själva verket förlorat kontakten med något. Eller så har vi missuppfattat motvilja som frånvaro av välvilja vilket är något annat.

Varför är det här viktigt då? Spelar det egentligen någon roll?

Utifrån perspektivet att alla känslor innehåller information så blir skillnaden avgörande för hur vi ska bete oss. Aversion och motvilja, avsky, äckel, ilska, irritation och andra ”negativa” känslor innehåller kunskap. Där berättas något som vi kan använda oss av för att förstå och fatta beslut. Där går att utforska och intressera sig för vad som hänt och vad det betyder. Där finns en uppmaning att handla, att röra sig från eller emot.

Utan kontakt blir det svårt att göra något alls och det som finns på andra sidan riskerar att strypas och självdö, som en kroppsdel utan blod. Där saknas information för att fatta beslut och där förloras en möjlighet att lära. Det som hänt när känsla saknas är i själva verket ingenting. Ingen kontakt har uppstått. Ett möte blev ett icke-möte. Där finns ingen rörelse, en handling blir statisk, den leder ingenstans. Fast det är klart… det säger väl något det också, att kontakt inte uppstår.

Kanske är formen av följande beslut som blir skillnaden. I det första fallet en möjlighet att bestämma sig för vad det nu än är det hela gäller. I det andra fallet egentligen bara två möjligheter; att söka mer information eller att låta bli, beroende på vad som är avsikten.

Så abstrakt…

Ett exempel:

Någon framlägger argumentet ”jag känner ingenting” som skäl att sluta träffa någon de träffat under en period. Jag tänker då att frånvaron av känsla i det fallet är skäl att just fortsätta ses. Där finns mer att tar reda på. Den bristande kontakten kan bero på att den ena eller den andra håller tillbaka och skyddar sig av någon anledning och det går inte riktigt ännu att veta varför eller vem som gömmer sig. Det kan innebära att mötet inte är autentiskt. Det pågår ett skådespel. En känsla av aversion mot den andra innehåller däremot information om att det är något som inte gillas. Något har fått synas. Där finns möjligheten att fatta beslut om huruvida jag är beredd att stå ut med det här för att få tillgång till något annat eller om just det här är något så viktigt att det är dags att faktiskt dra sig ur. Det är två helt olika beslut.

Men sen kan det vara så att man själv skapar aversion just för att slippa komma nära, öppna sig och visa sig. Som ett skydd. Nej nej, aldrig blir det enkelt.

Jag försökte få dig dit, sa jag. Det var svårt.

Jag var där, sa hon. Du missade.

Jag kom på att jag kunde visa intresse för det du intresserade dig för och så kunde jag locka dig, sa jag.

Jag saknade dig när du försvann, sa hon. När kontakten inte är genuin så skapas avstånd. Jag borde inte vara den enda som känner det.

Jag hörde någon på radion en gång berätta vad den psykodynamiska terapin gjort för henne. Hur den gett henne möjligheten att kommunicera med sig själv. Jag kunde inte riktigt förstå det då och det är den typen av formuleringar som får vetenskapen att snörpa på munnen och marknaden att sälja enbart KBT. För att det ska vara tydligt.

Det ska kunna sägas med begripliga ord. Det måste kunna bevisas.

I samma ögonblick begås det ack så vanliga misstaget där människan överskattar orden. Det verbala är en så liten del av vårt språk som fått så oproportionerligt stort utrymme i vårt kollektiva liv. 

Ibland finns inga ord för det vi upplever och ändå vet vi att något skett. Kan vi inte säga det med ord kommer dock ingen att tro på det. Det måste kunna bevisas sägas.

Det är där det kommer in, det som den psykodynamiska teorin kallar för det omedvetna. Den funktion i oss som översätter mening då orden saknas. Det lexikon, den databas, den omkopplingsstation, vad du vill, som tar information från alla källor av visdom i vår kropp och skickar dem vidare till medvetandet som bilder, drömmar, reaktioner, val, ibland som sjukdomar osv. För att vi vet men inte kan säga det. Kroppen vet. Den vet när den är rädd, när den inte vill, den vet vad vi behöver, vad som skadar. Den vet och den försöker berätta. Hela tiden. Om vi inte lyssnar höjer den rösten. Mer och mer. För det den vill säga måste få sägas. Det är den enda uppgift den har (att hålla oss vid liv och hälsa) och den uppgiften tar den på dödligt allvar.

Ibland har vi av en eller annan anledning slutat förstå. Kanske var det någon som aldrig lärde oss. Kanske var det någon som lärde oss fel, som ljög. Kanske var det någon som förstörde. Ibland behöver vi få lära oss på nytt. Vi behöver lära oss förstå vårt eget språk så att vi kan börja lyssna. Då behöver inte kroppen skrika mer.

Jag har tidigare flera gånger drömt att jag tvingas ut ur mitt hem.  I dessa drömmar återfinner jag mig i en ny bostad där jag inte trivs och längtar efter min riktiga lägenhet men det är för sent. Den är borta och jag måste finna mig.

Det har hänt något med den drömmen. Fyra (!) nätter i rad har jag nu drömt om nya bostäder. En ny lägenhet eller ett nytt hus som jag befinner mig i. Hus som givits mig eller som jag ärvt, hem som på ett eller annat sätt är mina. Från början är de gamla, slitna, ogästvänliga, tomma, övergivna. Men när jag går runt i dem förändras de. Rummen blir fler och fler och de blir allt finare. Jag börjar känna mig hemma där, som att jag vill stanna. Jag vill bo där. Jag vill, och jag blir tacksam. Jag letar, tittar och undersöker. Ibland hittar jag skatter, som en melonkniv av silver i en låda. Lägenheten blir större, jag kan röra mig, springa, snurra. Jag kan dansa här! tänker jag och ser mig i en stor spegel. Jag kan bjuda hem människor på fest, många människor (då kanske de till och med vill komma). Där finns en stor rostfri kyl med frysar som stereohögtalare på sidorna. Ett stort badrum, en stor hall, och det är vackert utanför. Den ligger där min klasskamrat bor nära stan, sen ligger den mitt i centrum, sen ligger den ligger vid älven, där blåser vackra löv på gatan och jag är.. lycklig. En märkvärdig känsla av tillfredställelse fyller hela mig. Det kommer att bli bra, tänker jag. C tycker också om den. Det är fint, tycker han. Det kommer att bli bra det här. Vi kan bo här.

Om och om igen.

Här! Här kan vi bo! Vi kan bor här!

Jag önskar så innerligt att det vore en sanndröm, att drömmar kunde säga något om framtiden, om något utanför. Tänk om jag fick vara den som sa: Att träffa dig var som att komma hem!

Men drömmar kan bara berätta om det som redan finns och bara det som bor inuti en själv och jag blir rädd. Jag blir rädd för att jag funnit något jag vill ha. Jag blir rädd för den där känslan av tillfredställelse. Jag blir rädd att jag aldrig kommer att få känna den på riktigt. Jag blir rädd att det jag vill ha ska falla undan som husen i de tidigare drömmarna. De som rasat, översvämmats, de som tvingat mig. Ändå envisas husen i de här drömmarna att vara vackra och jag kan ana den lilla flickan inuti som återigen nyfiket lägger örat mot insidan på dörren i mitt hjärta och lyssnar, på vad det nu är är som finns utanför.

Dejtingscenen är verkligen en plågans estrad. Ett utdraget gissel inför publik. Detta att frivilligt kliva fram inför en annan och bli bedömd, betygsatt och avvisad på löpande band. Varför utsätter jag mig för detta kan jag undra, men svaret är förstås uppenbart och självklart. Något måste man göra. Den stora fördelen med proceduren är det tillika fascinerande fenomen som sker då jag blir synlig för mig själv. Någon ställer en fråga och jag måste (väljer att) svara. Det får hela min gestalt att ta färg och form ett ögonblick, jag lyser i mörkret. Det här är vad jag tycker, det här är den jag är. Någon gång kan jag rynka pannan åt mig själv men oftare än så höjer jag ett ögonbryn och ler förtjust. Jag blir lite förälskad i mig själv. Tyvärr blir tydligen ingen annan det. Men men.. 

Någonstans där inne finns internaliseringen, det som det är meningen ska ske i terapin. Den rösten som försiktigt påpekar och frågar; du skriver så här, kan det vara så att du menar att..? Är det viktigt för dig att..? Ja, visst är det det.

Jag skrev t ex att jag provar andra nationaliteter därför att jag ofta tycker att svenska män har en självbild av tolerans och upplysthet de sällan lever upp till. Och att jag tycker att de är vaga i sina värderingar. Är det en projektion, frågar rösten? Hm.. Nog vet väl jag att jag är både dömande och okunnig.. i vissa sammanhang. Rösten ler. Brukar du vara vag? Inte längre hörrdu! Jag har kraftiga åsikter och är inte rädd att yppa dem (längre), så det så! Ok. Du söker alltså någon som är tolerant och upplyst och tydlig med sina värderingar? Ja. Varför är det viktigt? För att det är först då man kan samtala. Hur menar du? Jamen.. suck.. Rösten har tålamod. Man måste ju först kunna se varandra, och så måste man ha tillgång till ett rikt ordförråd, kunskaper, att diskutera, och så måste man kunna lyssna på den andra utan att överväldigas av egna reaktioner och fördömanden. Så att vara upplyst, det kan innebära både att ha kunskaper men också att vara synlig rent konkret, att lysas upp i ljuset inför varandra? Ja precis.

Ungefär så kan ett terapeutiskt samtal låta och det spiller över till den inre dialogen som blir utforskande istället för självvärderande. Utan ny information är den dock inte användbar. Det blir nödvändigt att utsätta sig för att se.

Jag vaknade upp ur 11 timmars sömn första natten i Skogstibble fylld av minnen från oroliga drömmar.  I den starkaste hade jag förlorat ännu ett barn. En graviditet gick baklänges. Från att ha varit höggravid och nära att föda gick en tid förbi, några timmar, en dag eller ett möte, och min mage var bara hälften så stor. Jag var förvirrad och rädd. Jag sökte läkarhjälp men en klasskamrat hade en idrottsskada som skulle opereras och det var viktigare. Jag fick ingen hjälp. Det fanns en annan kvinna i drömmen, en kvinna vars fruktsamhet hyllades medan min ignorerades. Jag argumenterade med henne och jag tror också att jag försökte skada henne, utan framgång. När jag till slut uppgiven drog mig undan var min mage platt och jag tvingades inse att mitt barn aldrig funnits. Arg och sorgsen tog jag mig nedför någon slags stup och sprang runt i en skog där ingen visste vem jag var.

Hur ska jag förstå det här? Graviditetsdrömmarna är viktiga drömmar för mig, de innehåller mycket mening och starka känslor. Tidigare har jag kopplat dem till förluster, eller stundande förluster, av viktiga relationer i mitt liv. I det här fallet finns ingen sådan specifik person vars intimitet jag mistat (eller?). Kanske är det i det här fallet själva företeelsen att träffa nya människor som befruktat mig med hopp. För varje möte som misslyckas krymper hoppet om möjligheten (min mage) till dess att jag måste erkänna att det jag gör inte fungerar den här gången heller. Det fanns aldrig något barn.

Vilka är då de andra? Dem som jag måste stå tillbaka inför, de som gör att jag ignoreras och osynliggörs? Idrott har alltid betytt prestation för mig. Kanske är min klasskamrat med idrottsskadan prestationen i presentationen. Att inte duga i det jag gör. En annan kvinna kan betyda konkurrens. Kanske är den andra gravida kvinnan konkurrensen från andra som gör bättre intryck än jag. Att inte räcka till, att inte duga i det jag är. Det är samma tema fast från två olika håll. Jag – svag, andra – starka.

I en annan tanke är kvinnan min egen rationalitet befruktad med sanning som jag försöker bekämpa. Jag förlorar ständigt kampen mot mitt eget, eller andras, intellekt.

Eli (min psykodynamiska egenterapeut) föreslog att det är mig själv jag bär och föder och därmed jag som dör varje gång jag förlorar mitt barn. Detta skulle innebära att jag försöker förverkliga mig själv genom mötet med dessa viktiga personer och utan min relation till dem kan jag inte existera. Jag antar att Martin Buber skulle ställa sig bakom den hypotesen.

Den här sortens dödsångest fanns med i mängder av bilder under tiden med min österrikiske älskare. Jag såg mig själv springades mot en flod som skulle dränka mig, jag föll i stup där jag hotades slås ihjäl, jag bleknade och upplöstes i tomma intet, jag förliste på ett hav und so weiter. Den starkaste en dröm där jag såg en nyfödd liten kropp sakta drunkna i lera, utan att kunna hjälpa, och jag (och han) vaknade av att jag skrek i förtvivlan. Förlusten var ständigt närvarande mellan oss. Jag levde från ögonblick till ögonblick i svindlande extas och i väntan på avrättning. Hans partner, den andra (första?) kvinnans bön och råd att jag skulle släppa allt för att frigöra mig från honom var en omöjlig begäran. Hon bad mig att ge upp mitt andetag då jag just lärt mig andas. Minnena av honom är vad som förser mig med syre till dess jag föds igen.

Älskar du katter? frågar någon. Jag gillar alla djur, säger han, men är en stor hundälskare. Har haft golden i många år. Om man pratar om en livspartner finns det knappast någon med mer kärlek inom sig.

Ja, jag älskar katter, svarar jag. De är lojala och självständiga. De är kanske inte din bästa vän men de kräver inte heller din fulla uppmärksamhet. De tar hand om sig själva, de kommer och går som de vill och när de vill vara nära är de oerhört kärleksfulla och tillgivna. Jag har haft hundar i min närhet och de har varit trevliga och trofasta, men jag är nog ingen bra hundägare.

Efter detta meningsutbyte betraktar jag det sagda och undrar för mig själv vad vi egentligen talat om.

Och så ett annat samtal om katter:

En ny katt har flyttat in i området, berättar jag för T. Stina (min katt) fick syn på den igår och till hennes stora förtret sprayade den i hennes buske (nej, inte den) här utanför. Sedan vaktade hon vägen i säkert tio minuter.

T svarar glatt att för honom finns bara en sorts buske men visst gäller det att vakta kvarteret.

Jomen precis, säger jag, man vet aldrig när det kommer nån fräck jävel och börjar göra anspråk på ens revir. Jag tror jag ser Konstnären som en sån där fräck katthane som kom och sprayade på mina grejer och sen smet iväg.

Ja fräcka katthanar finns det överallt, säger T, vissa är förklädda till konstnärer, vissa finns det faktiskt riv i, ibland kan man ha det lite kul. Bara man vaktar sitt kvarter, sitt själv, eller ja om man så vill - sin integritet.

I det här samtalet finns det ingen tvekan om vad vi talar om, vi förstår varandra väl.