Jag längtar till landet som icke är,
ty allting som är, är jag trött att begära.
Månen berättar mig i silverne runor
om landet som icke är.
Landet, där all vår önskan bli underbart uppfylld,

landet, där alla våra kedjor falla,
landet, där vi svalka vår sargade panna
i månens dagg.
Mitt liv var en het villa.
Men ett har jag funnit och ett har jag verkligen vunnit -

vägen till landet som icke är.
I landet som icke är
där går min älskade med gnistrande krona.
Vem är min älskade? Natten är mörk
och stjärnorna dallra till svar.
Vem är min älskade? Vad är hans namn?
Himlarna välva sig högre och högre,
och ett människobarn drunknar i ändlösa dimmor
och vet intet svar.
Men ett människobarn är ingenting annat än visshet.
Och det sträcker ut sina armar högre än alla himlar.
Och det kommer ett svar: Jag är den du älskar
                           och alltid skall älska.

                -Edith Södergran (1925)

***

I long for the land that is not,

for all that is, I am weary of wanting.

The moon speaks to me in silver runes, 

about the land that is not.

The land where all our wishes become wondrously fulfilled,

the land where all our fetters fall.

The land where we cool our bleeding forehead

in the dew of the moon.

My life was a burning illusion,

but one thing I have found and one thing I have really won -

the road to the land that is not.

In the land that is not

my beloved walks with a glittering crown.

Who is my beloved? The night is dark

and the stars quiver in reply.

Who is my beloved? What is his name?

The heavens arch higher and higher

and a human child is drowned in the endless fogs 

and knows no reply. 

But a human child is nothing but certainty.

And it streches its arms higher than all the heavens. 

And there comes a reply:

I am the one you love and always shall love.