Det slår mig att den kunskap som läggs i oss nu känns tung. Viktig. Full av kraft. Jag känner mig som att något stort lämnas över till mig, något som jag inte riktigt behärskar och därför känns klumpigt att bära. Jag känner mig nästan som Edward Scissorhands. Någonting är fäst på mina fingrar, något som kan göra väl, något som kan göra illa. Nu kan jag inte längre ta i människor hur som helst därför att skadan om jag slinter blir mycket mycket större.

Kunskapen känns stor också för att den omfamnar människor. Den innehåller en stor kärlek och ödmjukhet inför det mänskliga. Den söker det mänskliga även bakom det till synes omänskliga.

En klasskamrat drog ett skämt efter seminariet:

Hur många psykologer krävs det för att tända en lampa?

En, men lampan måste vilja bli tänd.

Den som känner mig anar kanske att jag skrattade högt åt detta. Jag var den enda som skrattade för övrigt. Det är något med ting och känslor som slår an en sträng av primitiv humor hos mig. Men någon sa att de största sanningar sägs på skämt och det finns förstås ett stort allvar i det här skämtet. Det är en helt grundläggande förståelse.

Med skräckblandad förtjusning läste jag nyss ett mail där min eventuelle blivande terapeut bad mig ringa och ställa mig i kö inför egenterapin höstterminen 2010. Min terapeut. Vad ska han se?! (skräcken) Mig!! (förtjusningen) Det kusliga är att jag kan ana överföring redan nu och jag har inte ens ringt ännu. Men så känns det också som att inte bara kläderna är av utan som att själva skinnet skalas av nu. Ord träffar blottade nerver och hela kroppen hoppar till. Incidenter studsar runt som pinball-bollar i medvetandet. Varför sa han så? Vad menade han då? Varför gjorde hon sådär? Varför är det så viktigt för henne att jag säger det här? Svar delas ut som grälla färger och plingande ljud, poäng poäng bonuspoäng. Samtidigt tycks perceptionen skruvas upp och även andra verkar avklädda. Multiball!

Ja jösses. Somatiseringarna svider och försvaren gnisslar. Då och då ramlar en insikt ned som en sten i skallen. Inte jaha-men-så-kan-det-kanske-vara-sorten utan NÄ-LÄGG-AV..?!-sorten. Känslorna ligger inte långt efter. Sprittande glädje, kliande irritation, ljuvlig lättnad, kokande ilska. Fantasier om att hoppa upp i famnen på en, slå en annan på käften, aldrig vilja prata med en tredje igen, bli bästa vän med en fjärde. Det omedvetna finns av en anledning, sa Alex pappa till Paul. Ja jo.. eller hur.

Igår kväll låg jag och tänkte på alla mina (autistiska) fantasier, mina alternativa världar som var min flykt som barn, ung och vuxen. Flykt från leda, från oro, från smärta. Jag var min hästboksidols flickvän, min såpaidols livräddare, Hollywoods mest begåvade stjärna. Min bror berättar gärna skrockande om hur även han åtnjutit storhetsvansinnet i det sistnämna alternativet. ”Men jag är ju lite knäpp”, säger han menande. ”Hm”, säger jag och tänker att han är vanligare än han tror, som de flesta. Jag hade en dagdröm en tid där ”Gud” gett mig ett andra liv i syfte att testa mänskligheten. Ta den bollen du. High score!

(Hur kommer den här bloggen att se ut termin 7?!)

Pastasallad med varm lax, socker ärtor och citrusdressing. Jag glömde köpa salladslök.

C gillar lax och spagetti. Den här får 10 av 10. Den får 5 av mig. Det är kul med pasta som smakar apelsin men i övrigt var den tam.

Betyder det här att jag ska skriva om mat varenda dag eller?! Njae.. jo.. nä.. kanske.

Jag satt och läste om den psykodynamiska förändringsprocessen enligt Binder på förmiddagen (då jag glömt bort att C har skollov och klivt upp två timmar för tidigt) och lade nöjt märke till att det går utmärkt att använde datoranalogier även till denna teori. Det gör det enklare att kommunicera med t ex ingejörer och dataprogrammerare som inte gillar en massa trams.

Mm, det går bra att tänka på det Omedvetna som en slags dold back-up med interaktiv programvara som du glömt bort att du installerat och ja..som eventuellt blivit infekterad. En bekant interpersonell situation aktiverar ett kommando och programmet gör som det brukar, inte det du vill. Du fattar noll. Din terapeut sitter dock inne med en slags viruskatalog som han samlat sina personliga och kliniska erfarenheter i. När du berättar för honom om knas som du varit med om och blivit frustrerad över och placerat dem i kontext m h a flera konkreta exempel (kanske ur din barndom men inte nödvändigtvis) har terapeuten fått en aning om vilken sorts virus det handlar om. Han hjälper dig sedermera att identifiera när infektionen kan ha drabbat dig, öva upp förmågan att upptäcka vad som triggar kommandot, när det händer och så småningom har du själv tillverkat ett antivirusskydd. Samtidigt sitter du och gör nya program tillsammans med terapeuten när ni träffas som integreras i det gamla. Tanken är att du ska uppdatera ditt antivirusprogram kontinuerligt, du vet. Det här kommer till slut att ske automatiskt och som att inte det var nog så kommer du att bli så skicklig att du kan improvisera om något helt oväntat skulle ske.

Nu har jag inte längre någon aning om vad jag pratar om eftersom det enda jag ser framför mig är ett kretskort och lötts om och det kanske inte riktigt samma sak men hur som helst.

Hurv. Frysigt. En filt och en skräckfilm skulle inte sitta fel. Ett badkar skulle inte sitta fel. Eller jo det skulle det väl per definition göra eftersom det inte får plats i mitt badrum men anyway..

Det var italiensk afton hos P. Hon gjorde oxfilé med makalös risotto, vi försökte smaka skillnaden på sött och torrt vin och så bar det iväg på nya äventyr som avslutades i det trygga bo där jag får komma på besök. Jag kom hem ett dygn efter att jag gick ut med gårdagens dofter ännu på kläderna. Välkomna, nya dofter och jag vill inte byta tröja riktigt än. Kroppen säger Ja och jag frågar mig själv vad det är som gör att det funkar. Är det förväntan? Är det överföring? Är det kemiskt? Är det meningen? Spelar det någon roll?

Kroppen, huvudet och hjärtat, säger P apropå något annat. Två av dem räcker inte hur mycket vi än önskar att det vore så.

Vem var det som glömde tala om för oss om kroppen? Förnuft och känsla, rationalitet och emotionalitet; dessa har vi hört om till leda. I psykologin får vi som blivande terapeuter lära oss att kroppen är vårt verktyg. Kroppen är vårt instrument som berättar för oss om det vi inte kan se eller höra. Vi lär oss känna vad som händer i rummet, vad som händer i relationen, vad som händer i den Andre. Vi bryts ner och byggs upp, vänder ut och in på oss själva för att kunna skilja på våra känslor och Andras känslor innan vi använder våra kroppar i de Andras tjänst.

Jag vet inte jag, men jag känner allt större respekt för min kropp och allt den faktiskt kan och inte får cred för.

Och det var en bra kväll.

Nu ska vi alltså titta på In treatment och lyfta fram delar för diskussion i helklass. Jag tittar på ett par avsnitt behandling, tittar på handledningen, tittar tillbaka. Jösses.. Där kämpar Paul (terapueten) med att rationalisera sin "kärlek" till en klient medan handledaren kämpar emot med att det bara handlar om erotisk överföring. Giganterna debatterar och fäktas hejvilt med sina psykoanalytiska värjor i försök att strimla varandras försvar till trasor.

Men hu.. hela terapirummet känns som en resa till psykotiska landet. Ingenting är verkligt, allt är överföringar. Där sitter terapeuten och upplåter sin proffessionella identitet likt en levande lerklump. Vem är jag nu? Nu är jag din mamma, nu är jag dina projicerade onda sidor, nu är jag din älskare, nu är jag myran du råkade kliva på i lågstadiet. Är det här dina känslor eller mina känslor?

Jag söker Neo, den utvalde. Vem är du?

Jag ser fram emot att träffa min egen utbildingsterapeut i framtiden som kan väga upp för det då internaliserade objektet Paul.

Problemet är att jag inte vet om vridningen är av godo eller av ondo.

Lite narrativ White-terapi:

Alla säger till mig att jag är så här och det får mig att undra om det är sådan jag är.

Finns det någon gång du kan komma ihåg när det INTE var såhär?

Ja.

Vad var det den personen såg hos dig?

Den personen sa till mig att jag var ömsint och förstående, att jag gjorde den personen lugn och tillfreds, att mina ord var helande, att jag fick den personen att må bra, att känna sig speciell. Att jag gav mer än andra gjort.

Finns det någon annan person som någonsin sagt så till dig?

Ja, det finns den där personen också.

Vad sa den?

Den sa..

Någon mer?

Ja.. den sa..

Någon mer?

Ja, den sa..

Ok, du har nu berättat om fyra personer som har sagt si och så. Vad säger det dig om din förmåga att visa den här sidan för andra människor?

Att jag kan det. Att det finns folk som ser den.

Ja, vad kan du göra för att låta fler människor se det de personerna har sett?

Hm....

Mm, det vill jag att du funderar på till nästa gång vi ses.

Jag måste ju säga ändå att det är ett upplyftande arbete att jobba med klientrapporterna. Då klienterna inte dyker upp tilldelas en efter en extra till dess alla data finns tillhanda. The more the merrier, åtminstone för mig, eftersom den ena visar mer strålande resultat än den andra. Dels visar de en statistisk signifikant förbättring men det roligaste är de personliga kommentarerna där de uttrycker sin glädje över sin förändrade livssituation. Även om resultatet inte skulle vara kliniskt signifikant så spelar ju inte det någon roll om klienten själv upplever sig ha blivit bättre och deras liv förändrats totalt, inte sant?

Det betyder inte att alla blir bättre. Det finns individer och grupper som inte blir det. Det finns förklarande samband att undersöka, men resultaten är övervägande positiva.

Spännande och frustrerande är den sk placebo-effekten som visar att den som går in i terapin med en förväntan att bli bättre och en tro på metoden med större sannolikhet blir hjälpt än den som tvivlar.

(Någon har skrivit om detta i bibeln också, inte sant? Gå på vattnet och hela grejen. "Varför tvivlade du?" sa Jesus och bla bla)

Dessutom: Ju mer medveten man är om vad som är problemet och vad man vill ha hjälp med och ungefär hur det ska gå till, desto bättre. Det kallas för att ha en jagdyston problematik. Det går att översätta till det narrativa perspektivet och därmed hävda att externalisering är en bra idé. Det är inte så konstigt, det är förstås lättare att angripa och förändra något som går att visualisera och vända och vrida på och som inte gömmer sig intrasslat i jaget.

Det är frustrerande när människor som mår dåligt inte tror att de kan bli hjälpta. Det är frustrerande att lyssna på en övertro till medicinen och läkarkonsten trots att inte heller alla som går till sjukhuset blir hjälpta eller bättre. Människor tror trots allt att läkaren ska kunna hjälpa dem och medicinerna ska verka.

Jag minns läkaren som sa till mig ”varför skicka folk i terapi om en tablett hjälper” som på något sätt symboliserar hela den medicinska attityden. Jag tänker ju då, varför neka människor något som skulle kunna hjälpa dem att klara sig utan den där tabletten eller må ännu bättre även med den. Det finns en antydan om att psykologi är något inbillat. Om läkaren inte hittar felet så är det psykologiskt, inte annars. Svart-vitt tänk. Jag menar att det förmodligen är både och. Vad är inte psykologiskt? Ett brutet ben är inte psykologiskt? En välmående människa läker fortare och kan lättare hantera sin smärta? En människa som sover bra får mindre besvär med sin mage? En människa med socialt stöd blir mer sällan sjukskriven?

Eller från en lite annan vinkel ur vår databas: Före terapi finns en signifikant skillnad i nedstämdhet och depression mellan gruppen med låg fysisk hälsa och gruppen med hög fysisk hälsa. Efter terapi finns ingen sådan signifikant skillnad mellan grupperna. Man kan alltså få hjälp att må bättre även om man inte blir fysiskt friskare av den aktuella behandlingen. Här skulle den humanistiska läkaren tacka för samarbetet medan den.. andre.. skulle hävda att det inte är lönt att behandla patienten förrän denne kan få en medicinskt lättnad för sina fysiska besvär. Eller?

Jag har alltså inget emot läkare. Det är människosynen och synen på vad läkande och välmående är för något som jag diskuterar.

Jag begriper inte riktigt det här med kaktusbollen*.

*Kaktusbollen är mitt namn på det fysiska stress-symtom som jag fortfarande har kvar från det sista halvåret på jobbet innan studietiden. Det är känslan av att ha något stort och taggigt i halsen som gör det svårt att andas. Det är faktiskt inte så mycket en kaktusboll längre för det gör inte lika ont. Det är mer en slät boll nu. När det var värst vandrade kaktusbollen ner i bröstet och kändes som en inbillad hjärtinfarkt (iaf om man aldrig haft nån och därför inte vet hur det känns). Ja, det var då jag bestämde mig för att sluta.

Kaktusbollen dyker alltså upp när jag är orolig eller stressad, så mycket vet jag. Men frågan är då vad som gör mig stressad. Som nu. Rapporten har inte stressat mig det minsta. Det spelar ingen roll att jag inte fick mina papper förrän vid lunch och den skulle vara inne vid 16. Nänä, det där är inget. Tidspress kan jag hantera. Uppgiften kan jag hantera. Det var när min klient uteblev det satte igång. Det faktum att jag nu inte får tag på klienten verkar göra det värre.

Frågeställningar:

Är det för att jag måste ringa klienten (telefonfobi)?

Är det för att jag måste ringa fjortonelva gånger ocn tycker det är lite mystiskt att ingen svarar (interpersonell känslighet)?

Är det för att jag inte vet vad jag ska göra med klienten nu (kontrollbehov)?

VAÄRE?

Är det för att klienten inte gör som jag vill (kontrollbehov)?

Hypotes:

Mm, det känns som att det är kontrollen som spökar. Något jag lärt mig av mitt SASB-knapprande (obs, ej knaprande) är att hög kontroll --> känsla av för lite kontroll --> önskan om mer kontroll --> oro och nervositet. Ond cirkel. Mindre kontrollerat beteende ger däremot en upplevelse av att ha mer kontroll. Spännande va?

Slusats:

Släpp loss! Kontrollen kilar fast kaktusbollen! Släpp kontrollen - släpp bollen!

Jaja, det funkar fortfarande inte så att man bara kan göra det utan vidare. Förändringen sker i relatioooooner.