Apropå det jag tidigare skrivit om vår bristande kunskap om hur vi ska hantera förluster lägger jag här ut en länk till en mycket bra artikel om sorgebearbetning av Anders Magnusson.

Då brustna hjärtan läker

Ja, så fanns det en text till i kollegieblocket. Jag känner ett motstånd mot den här texten men misstänker en regression så därför väljer jag att ignorera det. Med några tillägg för att uppdatera det hele kommer den här:

Vi lever i ett samhälle som inte lärt sig hantera avslut. Vi undviker att prata om död och förlust och vi uppmärksammar inte övergången från familj till vuxenliv, vi har få övergångsritualer och ceremonier när relationer tar slut, t ex då en vän flyttar eller en medarbetare byter jobb. Vi firar födelsedagar tillsammans men låter de sörjande minnas sina döda ensamma. Vi minns årsdagar som vi definierat som startdatum men skjuter ifrån oss dagen som markerar slut, trots att den dagen kan vara minst lika betydelsefull för oss.

Från och med nu ska jag fira den dagen jag blev singel som min personliga independence day, den 1 juli. Dagen då jag fick mitt liv tillbaka. Då ska jag göra precis vad jag vill.

Jag ska fira minnet av min pappa på hans dödsdag. Då ska jag lyssna på jazz och läsa min pappas vandringsromaner, plocka fram album tillsammans med C och prata om sådant som pappa skulle pratat med honom om. Det blir med andra ord ganska tyst med något livsfilosofiskt inslag. Det blir med andra ord ganska mycket som vanligt.

Jag ska fira midsommarafton som den dag då den sista sidan av den vackraste sagan i mitt liv lästes upp. Då ska jag minnas solen mot min velande älskares varma rygg och min röst som för första gången sjöng tillsammans med en annans bakom min gyllene gardin. Då ska jag minnas snöstormen i februari då han var hos mig första natten och krampen i mitt bröst då han var hos mig den sista. Då ska jag plantera om krukväxten som redan växt sig fyra gånger så stor som när jag fick den och som alltid blommar.

Jag ska uppmärksamma avslut med överdriven glädje för att det kommer att ge den avgående en känsla av mening.

Jag ska lära mig att avslut inte är farliga. Jag ska inte envisas med att se dem som början på något nytt utan uppskatta dem för vad de är; summan av det som varit, en dag att känna tacksamhet för allt som tiden innan tillfört mig. Inte en dag då det nödvändiga försvinner utan en dag då det som varit placeras i erfarenhetsbanken som ovärderlig kunskap.

"Under den här perioden har jag kastats från dike till dike", sa en gruppkamrat under utvärderingen av gruppmomentet i våras och jag kunde inte annat än hålla med. Så var det för mig också. Mina föreställningar ställdes upp och ned och jag tvingades se mig själv från ett annat håll. Tack och lov och pris i höjden. Kanske är det så att insikten om att ett annat dike finns också gör möjligheten större att hamna där. Såsom jag hoppar mellan dikena nu för tiden skulle man kunna tro att jag glömt bort var vägen finns. Där kommer båten-i-parken-metaforen och gör sig påmind, hur hatad den än var i det elitistiska klassrummet (och i den båten sitter vi ALLA i egenskap av privilegierade psykologstudenter, vill jag tillägga, så försök inte). Kliv ur strömmen, hoppa av tåget, trampa upp nya stigar. Ja.. ibland krävs det nog att man blir knuffad i diket för att man ska förstå att man faktiskt kan kliva av vägen och kravla upp på andra sidan där en ny värld breder ut sig, full av nya möjligheter. Inte heller är det ett misslyckande att trilla dit, som jag trodde när familjeidyllen föll i kras. Nej, tack och lov. Knuffa mig igen. Men sträck mig gärna en hjälpande hand, du som står på andra sidan.

I inledningsskedet av grupp-psykologin fick vi alla en möjlighet att presentera oss själva i färg och form, en joker som vår handledare drog fram ur fickan när vi minst anade det. På sista träffen fick vi så våra bilder åter och konstigt vore det väl om jag inte lade ut dem här.

Instruktionen löd först att välja våra två favoritfärger och måla vår favoritform samt namnge den. Vi hade 2 minuter på oss. Mitt bidrag blev således den första bilden nedan och jag kallade den "hjärtat". Jag förklarade det hela med att jag ser mig själv som varm, passionerad och intensiv men tänker mig att andra ser mig som relativt kylig, stel och blek. Därav den yttre ramen och den starka kontrasten mellan det av mig som syns och det som inte syns från utsidan.

Nästa instruktion löd att måla våra farhågor och förväntningar med kursen. Återigen hade vi 2 minuter på oss. Jag valde att behålla mina färger och min form och kallade mina bilder "instängd" och "öppen". Mina farhågor handlade om att den del av mig som redan var innesluten skulle tryckas samman och de delar av den jag delade med mig av skulle förnekas och falla till marken (likt blodstänk på bilden). Dramatiskt! Min förhoppning var att jag skulle nå ut till gruppen med det jag ville visa och att de därmed skulle få en bild av mig som låg närmare den inneslutna. Därmed skulle färgerna blandas och kontrasten blekna.

Ett starkt individperspektiv från mitt håll där från början. Det fanns de i gruppen som målade farhågor och förväntningar för gruppen som helhet (sammahållning vs slitning t ex). Det märktes också under processens gång då just dessa personer varit mer måna om hela gruppens väl än andra, skulle jag mena. Där finns ett exempel på inställning och förväntningar påverkar vilken roll olika personer tar i gruppen och hur de agerar.

I efterhand kan jag konstatera att min utveckling utan tvekan tagit flera kliv i den riktning jag hoppats på. Enligt gruppen har jag gett mycket av mig själv och enligt mig har gruppen bemött mig väldigt bra. Jag är mycket glad och nöjd över den termin som gått och jag har lärt mig massor som jag inte kommer att glömma.

Om du skulle vandra in i ordet oberoende, vad skulle du se?

-Tom Andersen

De är onekligen lite flumilummiga de här familjeterapeuterna, men det gillar ju jag. Tom Anderssen pratar om vikten av att inte låta sig hämmas av det dualistiska tänkandet och ser kunskap som en cirkulär process mellan rationalitet, praktik, relationer och kropp. (Han tycker att samtal är kroppsligt, orden är en kroppslig produkt då de pressas fram ur kroppen med hjälp av andningen (flumilumilum).) Det mänskliga centrumet finns i samtalet, inte i människan, säger han. Vi blir vad vi är genom det sätt vi uttrycker oss och vi har olika själv beroende på vem vi relaterar till.

Han säger också något annat jag finner intressant: Den professionelle lyssnaren bör vara försiktig med att avbryta. Här syftar han på att avbryta tystnaden. Pauser är ofta en kreativ förelöpare till nästa formulering, en förutsättning för det inre samtalet som ger mig bättre möjligheter att bättre beskriva det jag vill förmedla. En person letar sig fram till de rätta orden om hon inte blir avbruten, menar han.

Förändring kan aldrig styras utifrån säger 2:a ordningens cybernetik, bara inifrån. Här undrar jag om Andersen ändå inte menar mellan, med tanke på sam-talet, men det få vi väl diskutera.

Det här fotot heter "för oberoende".

NE (2009):

familj, i de flesta kulturer basen för den samhälleliga organisationen. Den är grundad på en kombination av äktenskap och blodsförvantskap mellan familjemedlemmarna

Systemteoretisk definition: 

ett antal människor som har relationer till varandra under en tid, på ett sätt som gör att ömsesidiga lojaliteter, beroende och funktionsuppdelning uppstår

Det var någon som sa att NE behöver uppdateras...

Så var det Bernard Shaw som redan i slutet på 1800-talet konstaterade att: Oberoende är en medelklassfördom.

Slutligen som svar till den(m) som undrar vad vi skulle läsa:

Virginia Satir ja och så Minuchin, Haley, Boszormenyi-Nagy, Anderson x 3, White/Epson, Furman/I-K Berg, Seikkula och Cecchin.

Dessa bilder illustrerar problemet med avstängda vetenskapliga ansatser. Perspektiv bör vara kompletterande och inte konkurrerande för att uppnå förståelse.

Om man projicerar former från olika håll så framstår avbilder på olika sätt. Att enbart titta på den ena ger en missvisande förståelse. Om vi tänker oss att cylindern är en människa och projektionen mot ett plan är ett synsätt, t ex individperspektiv och den den andra är strukturellt perspektiv så inser vi att båda projektionerna behövs. Om tre olika människor projiceras mot samma plan så framstår de som lika. Vi behöver alltså båda, och vi kan tänka oss att projektioner mot fler än två plan är nödvändiga för att förstå det komplexa fenomenet människa och skillnader mellan individer.

Figuren och resonemanget hämtat ur Diagnosens Makt - Om kunskap, pengar och lidande av Gunilla Hallerstedt (red.) 2007.

Hade jag en kategori som hette "långt och retoriskt" så skulle det här hamna där. Bara så ni vet. Hade jag en etikett som hette "ideologisk kris" skulle jag använda den. Så vet ni det också. Varsågoda:

Söndagar i maj, sprängfyllda med födelsedagskalas. Jag tog min son till områdets nya sporthall för att delta i ”innebandy- och fotbollskalas”. Vi kommer in i idrottssalen där tiotalet barn jagar runt varandra och deras röster ekar mot väggarna. Vi ses sen då! Ropar jag i van kalasföräldra-stil. Lämna-Vänta-Hämta. C får panik och rusar ut ur salen. Han gömmer sig i duscharna och vägrar komma ut. Oroliga mammor lockar med kompisar och lugnande förklaringar.

-Du behöver inte spela, du kan titta på. Vi kan sitta på sidan bara, ska vi gå in tillsammans? I och A vill så gärna leka med dig, ska du inte komma nu?

-Vad är det som är fel? frågar jag.

-Jag är rädd! gråter C och visst är hans rädd. Han är så rädd att han skakar och trycker sig mot väggen.

-Vad är du rädd för? undrar jag, frustrerad att jag inte kan hjälpa.

-Jag vet inte, jag är bara rädd! säger C.

-Varför vill du inte vara med de andra barnen?

-Jag känner ju nästan ingen!

-Vill du fara hem? undrar jag.

-Då kan jag ju inte ge A presenten, protesterar C. Då missar jag.

Till slut kommer vi överens om att jag ska bära honom in i spelhallen och att jag ska stanna kvar där hos honom. När jag sträcker mig efter dörrhandtaget spänner sig den lilla kroppen i min famn. Jag sätter mig på bänken och C kurar ihop sig i mitt knä. Han tittar mot ringen med barn men undviker den stora idrottspappans frågor om han vill han en väst, om han bara vill titta på, om han inte vill vara med. Barnen spelar innebandy efter instruktioner från idrottspappan. C slappnar av och börjar klättra på läktarna. Han sparkar boll en liten stund på andra sidan plastväggen. Till slut frågar han mig var hans klubba är, hämtar en väst och springer in i matchen. Pass C! ropar ett barn. Det blå laget gör mål och C jublar med de andra blåvästade pojkarna. Barnen får träna straffar och C gör nästan mål. Rödkindad och lycklig meddelar han att jag kan fara nu.

När jag satt på läktaren och såg barnen spela undvek jag att prata med de andra mammorna för att de inte skulle se mina blanka ögon och mitt tunga hjärta. Där framför mig tycktes mig hela samhällets skådespel framföras. Där lärde sig små sexåriga pojkar hur världen fungerar. Där tränades små individer i spelets regler. Så här går det till överallt. Innebandymatchen på kalasdagen är en utmärkt metafor för marknadsekonomins världsomspännande system. Spelet går ut på prestation. Där skapas en hierarki där de starka belönas och de svaga tillrättavisas och så småningom osynliggörs. För dem som inte orkar med, för dem som inte håller måttet finns gränsvakter som försöker övertala dem att delta, som förnekar deras känslor, som förklarar för dem hur roligt det är egentligen. De erbjuder visserligen valmöjligheten att avstå, men är det verkligen ett val? Den som väljer bort blir avskärmad från gemenskapen, blir en avvikare, en svikare, blir utanför. Anpassa sig eller stå emot. Gemenskap eller ensamhet. Självförnekelse eller skam. Vad väljer du? Du blir aldrig välkommen för den du är, du blir välkommen för det du gör, om du gör det rätt. När alla följer reglerna, när alla springer på samma sätt, när alla lär sig utnyttja motståndarens svaghet för att upphöja sig själva och nå gruppens mål, när de har utplånat sin intuitiva reaktion och förvandlats till likformade prestationsmaskiner, då har vi lyckats. Då har vi dem där de ska vara. Produktiva. Deltagande. Lyckliga. Tills de inte längre duger. Då kastar vi ut dem och gnäller för att de har dålig attityd, stör oss med sina känslor och kostar tid och plats och pengar där de dräller i spelplanens utkant.

Ingen kommer undan. Det finns inget val att inte delta. Ingen kan ställa sig utanför systemet.

Jag blev lättad när min son gav med sig för trycket och anpassade sig. Naturligtvis blev jag det. Såklart berättade jag för honom vad duktig han var som nästan gjorde mål. Naturligtvis gjorde jag det.

På detta sätt förväntas jag också agera i framtiden. Då människor söker sig till mig med rädsla för att inte vara bra nog, att inte räcka till, att inte passa in, att uteslutas från den mänskliga gemenskapen; då förväntas jag ta hand om deras rädsla och stävja den. Jag förväntas intala dem att det de känner är irrationellt Då människor kommer till mig rivna av staketen runt normalitetens fålla så ska jag lyfta dem och varsamt bära dem tillbaka till huvudfåran. Jag ska lära dem att tänka rätt och att det inte är så farligt egentligen (KBT). Jag ska lära dem förstå att deras rädsla beror på att de tidigare i livet hamnat på fel väg (psykodynamisk teori). Jag ska lära dem att acceptera sin rädsla eftersom saker bara är som de är (mindfulness). Jag ska lära dem att den hopplöshet och förtvivlan de känner inför ett samhällssystem som obevekligen går ut på den starkes överlevnad och den svages undergång inte är rimlig trots att jag vet att det är den mest rationella rädsla som finns. Rädslan för att misslyckas. Rädslan för att hamna underst. Rädslan för att inte få vara med. Rädslan för att bli utskrattad eller utpekad. Rädslan för att inte bli bjuden nästa gång. Rädslan för att inte vara tillräckligt duktig. Rädslan för att inte var bra nog bara som sig själv.

C var rädd eftersom han inte kunde spela innebandy. Han var rädd för att de andra pojkarna kanske kunde det. Han var rädd för den potentiellt destruktiva dynamiken i idrottssalen men han tvingade sig själv att möta den. Han visste att han måste det. Han förstod att det var det som gällde för att kvalificera i gemenskapen. Han levde ut sin känsla och tillrättavisades. Han anpassade sig och belönades. Han var inte svag för att han blev rädd, han var den starkaste pojken i världen som gick emot sin övertygelse och besegrade sin rädsla. Han betalade med den finaste egenskapen han har, sin känslighet och sin mänsklighet, och jag lät honom göra det. Jag kunde inte skydda honom från samtidens normativa tryck. Naturligtvis kunde jag inte det.