Ännu en examinationsuppgift har lämnat den teoretiska livmodern och tagit tillämpningens fysiska form. Inom 15 timmar ska skapelsen lämnas över i magister Hanssons vård och dess öde är därmed förseglat.

Jag blickar framåt mot nästa befruktning av den kognitiva strukturen; kön klass och etnicitet. De individuella böcker jag valt att ha intimit umgänge med den här gången handlar om att förstå pojkars maskulinitet i det moderna samhället och bisexuella kvinnors praktik och politik. Varför lämna en vinnade konception, tänkte jag och lade upp mig.

Nu blir det valvaka! Jag räknar med en milstolpe i världspolitiken!

Onekligen är bloggvärlden bara ytterligare en avspegling av det övriga samhället och Bourdieu skulle ha haft något att sätta tänderna i här om han ännu levt och verkat. Eventuellt skulle fältteorin helt sonika kunna kompletteras med de ämnen och ordval som brukas i bloggar av de olika samhällsmedborgarna.

En dag på Google snubblade jag av en slump rakt in i det überintellektuella bloggfältets domäner. Här finns en bloggroll som inte går av för hackor. Sakta men säkert klustras de lika samman och språkets verklighetsskapande makt blir tydligare än någonsin. Nätverk skapas, gränser och regler upprättas, social kontroll utövas och maktresurser mobiliseras. Bloggfenomenet vore synnerligen intressant för sociologin att studera, särsklit nu när det ännu håller på att formas. En ny generation har redan fötts till att internalisera det som givet.

(Jag tänker t ex på det faktum att forskare här kan nå ut till en bred massa med sina personliga åsikter och reflektioner utan kravet att vare sig referera eller validera. Är detta en demokratiskt möjlighet eller ett hot mot vetenskapens integritet?)

Gruppen hade tänkt simulera ett nervöst sammanbrott inför klassen på redovisningen för att få till stånd en diskussion om normer och känslor. Förslaget blev dock nedröstat.

Teorin genom detta ytterligare underbyggd. Håll den bakre regionen stängd.

Det är helt enkelt fullt. Så är det. Det enda jag sysslar med nu är toppfyllning. Mitt huvud hinner inte med att bearbeta och assimilera all denna nya information. Trycker jag in något med våld så raderas istället något annat ut i bakänden. Retroaktiv interferens kallas det för. När minnet för tillfället har nått sin fulla kapacitet och ny information tränger ut gammal (mindre ny, inte den som lagrats i långtidsminnet). Varför? tänker jag olyckligt och sedan kommer jag ihåg att den grupp jag umgås i besitter fördelen av en tanketradition inom detta fält. De är redan kognitivt ackomoderade inför denna kunskap, det är inte jag.

Min hjärna försöker desperat hitta knep för att hantera allt det nya. Den använder sig av den mest effektiva av minnesstrategier, nämligen det personliga referenssystemet. Det överlägset bästa sättet att minnas är att koppla ihop information till den egna jaghistorien. Därför slits dörrarna upp till det biografiska minnet och gamla händelser bombarderas med nya tillämpningar. De tycks vandra runt i medvetandet med klasar av kardborrar på sig. Stackars gamla minnen, får aldrig vara ifred.

Hur jag ska kunna klämma in en bok till, det begriper jag inte. Jag vill bara sova. Det är inte heller konstigt. Sömn är också ett sätt för hippocampus att redigera och strukturera ny information. Gah! Jag kan inte tänka en tanke utan att förklara den. Ok.. det är kanske i det här läget man inser att man borde lära sig meditation.

De avvikande är samhällets symptombarn som placeras under diagnos för att lyfta ansvar från orsaksbärarens axlar och hålla det övriga folkets misstänksamhet i schack genom tystnad. Arbetsdelning begränsar människors kunskapsfält och självständighet hindrar dem att tala med varandra. Genom massiva informationskanaler flödar istället den reflexiva information som ska lära människan vem hon är och vem hon ska vara. Hon ser sig i spegeln och möter någon annan, hon lyfter sin hand med ett anklagande finger och pekar på sig själv samtidigt som spegelbilden pekar tillbaka på henne. Det är du! tänker hon och hatar sig själv. Hon ser på människan vid sin sida och inte heller där stämmer bilden överens. Det är inte du! säger hon och lämnar sin partner. Hon går ut i världen och budskapen kastar sig över henne som leende vargar från alla hörn och alla ytor. Du kan bli vad du vill! skriker de och det är en lögn hon tror på. Människan springer för att nå ikapp sin önskan, hon springer fortare och fortare och landskapet rusar förbi henne. Byggnader ställs upp och byggnader rasar, maskiner vrålar och maskiner tystnar, barn skrattar och barn gråter. Hon springer genom städer fulla av folk och de är öde. Lysande skyltar ropar i neon. Kom hit! Men de är för många. Hon kan inte välja. Medan rusande hjärta, svidande hals och händerna skakande av stress kastar hon sig tillbaka in genom dörren i sitt hem. Hon tejpar för alla speglar och sätter sig för sig själv igen. Tyst och ensam, där hon fyller sin funktion som samhällets duktiga barn, dess medgörliga återskapare.

”Kvinnan lyckas i högre grad behålla förmågan att erotisera hela kroppen medan mannen tenderar att upphöra med det till förmån för det genitala”, skriver Giddens. Jag funderar här så smått över detta med erotiserande på mitt eget sätt.

Det händer att jag ramlar över vardagserotik under livets strapatser i betydelsen sexuella uttryck i bild, film eller text. Jag är dock inte säker på att jag vill kalla allt det jag syftar på för erotik, vissa av dem är för grova. Porrindustrin har tyvärr lagt beslag på ordet erotik och gjort det till något som associerar till våld och förnedring. Jag vill ta tillbaka ordet därifrån. För mig är det ett synnerligen mjukt ord.

Mon ami skiljer på erotik och sex. ”Sex handlar om organ och kroppsvätskor”, säger hon, ”erotik och lust är något annat”. Det är en definitionen jag kan ta till mig. Det sexuella är fysiskt och konkret. Det sexuella beskriver, det talar med det grova språket som tvingar bilderna på näthinnan. Ett språk som bygger objektets former utan hänsyn. Det grova sexuella språket möter mig som ett övergrepp på fantasin.

Erotiken är emotionell och abstrakt. Det erotiska språket antyder subjektets önskan. Det målar bilder färgade av känsla och löften om något outtalat men samtidigt underförstått. Det lämnar det kreativa sinnet spelrum och bygger upp ett spänningsfält mellan språkets symboler och en inre förväntan om dess mening.

”Erotiken dör för mig när den blir sexuell”, säger min vän. Jag kan inte tro att hon är ensam om den upplevelsen. Känslan av att det kan vara en kamp att hålla lusten kvar ända till slutet, den är åtminstone bekant. Kan det vara så att kroppen alieneras från sin erotik då det känslomässiga får stå tillbaka för den funktionella? Då alltför många nej blir ett okej. Då partnerskapets krav på kvantitet, eller det tillfälliga mötets föreställning om passion får överväga ömsesidig tillfredsställelse.

Ibland har det förbryllat mig hur jag till synes pryd rynkar näsan åt obsceniteter trots min familjs öppenhjärtiga sexuella diskurs kring julbord och annat. Exempelvis protesterade jag vid ett tillfälle mot mina klasskamraters skämtsamma teckningar av de respektive könsorganen som användes för att skilja två rättningsmallar i kategorierna manligt och kvinnligt. Jag envisades med att rita dit de klassiska symbolerna i stället. Gruppen skojade med mig om min prydhet och jag surade tillbaka med argumentet ”Jag har ingenting emot det manliga könsorganet men jag föredrar det i dess rätta sammanhang”. Kanske är det bara mitt sätt att försvara min erotiska integritet för att kunna hänge mig åt den desto mer i just ”dess rätta sammanhang”. Eller så har de avhandlade orgasmerna vid julbordet faktiskt gjort mig pryd. Oavsett så envisas jag med att inte hänge mig åt språkliga anatomiska utvikningar i onödan och fortsätter att bli provocerad av dem.

Dilemma:

Om man försöker läsa symbolisk interaktionism när man är trött så somnar man.

Om man försöker läsa symbolisk interaktionism när man har druckit kaffe så kan man inte koncentrera sig eftersom koffeinet gjort tankarna snabbare än texten.

Min attraktion till frasen "hög aggregerad nivå" börjar falna. Delvis kan jag tacka en klasskamrats visdomsord för detta: Det är ingen konst att ta en enkel sak och göra den komplicerad. Det är betydligt svårare att ta ett komplicerat resonemang och göra det begripligt. Kommunikativ kompetens handlar ju om förmåga till rollövertagande helt enkelt, inte sant herr Mead?

Och:

Så märkligt sant det är, som Fredrik Lindström säger, att vi i betydligt högre grad bedömer människor för vad de säger än för vad de faktiskt gör.

Den rikedom som kommer med konsten att lyssna överträffar vida övertalningens erövringar.

Ett sammandrag av min arbetsgrupps redovisning av Ungdomars Identitetsskapande på Internet finns nu att ta del av här. Det går också bra att klicka på den pretentiösa länken "Producerat" i högra spalten. Det går inte att publicera i olika avskilda kategorier så därför har jag lagt in texten under Januari, dvs innan bloggen startades.

Den första delen är faktadelen och den saknar referenser, resten är vår analys. Det är i första hand om en övningsuppgift i kvalitativ intervjumetod. Intervjuerna handlar om ungdomscommunities och inte om nätdejtning men det finns intressanta paralleller som exempelvis synen på presentationsbilder.