Efter en period av avståndstagande beslöt jag mig för att ge fenomenet nätdejting en ny chans. Jag testade en ny sida som jag aldrig ens besökt tidigare, jag gjorde en presentation helt olik någon jag tidigare haft och lade från början inte ut någon bild. Det började med ett 20-tal svar och jag var artig och svarade tillbaka till alla. Jag har en fråga i min presentation vars svar säger väldigt mycket om den som svarar på den. På det sättet är den en mycket bra taktik. Varje kontakt inleds med en diskussion om något jag tycker är viktigt istället för det vanliga uppräknandet av personliga markörer. För varje kontakt insåg jag dock mer och mer hur få som resonerar som jag och kände mig alltmer malplacerad.

Jag förstår också att jag är förändrad. Det jag lärt mig den senaste tiden har tvingat på mig ett filter jag inte kan stänga av. Att jag dessutom har gjort ett arbete som gick ut på att analysera Internetpresentationer gör inte saken bättre. Överallt i sidorna finns symboler som betyder något. Varje mening en person väljer att uttrycka sig med säger mycket mer än det den försöker säga. Min perception har blivit förvriden. Överallt ser jag mönster, precis som en målare lägger märke till penseldrag då andra ser motivet.

Jag tänker mig dock att även andra ser mönster men på andra sätt. Jag tänker mig att varje subjekt bakom deras objektiviserade version av sig själv är osynligt för ögat. Allt vi ser är mönstren. Det eviga scannandet av presentationer verkar därför meningslöst. Det blir omöjligt att hitta rätt eftersom det är sidans utformare som avgjort vad som är viktigt för oss att se. Den känslan som uppstår då man möter någon som väcker något djupt och äkta i sinnet som talar om att det här är något viktigt, den kan omöjligt uppstå i den här miljön.

Sidan är också full av presentationer med porrbilder insmugna i fotoalbum, snuskiga ord skrivna i rutor där det är tänkt att man ska skriva annat, män som söker kvinnor vars relationsstatus ”inte spelar någon roll så länge du vet vad du vill”. Sidan har 600 000 medlemmar, en av Sveriges största, och är något av det mest oseriösa jag sett. Eller är alla sidor så nu för tiden?

Plötsligt framstår hela fenomenet som en pool av koncentrerad desperation. En karikatyr av västvärldens enorma ensamhet. En intensiv kollektiv mänsklig smärta som väller ut mot mig genom skärmen och jag måste stänga ner den. Jag tänker samma tanke som i somras men den här gången färgat av människors förtvivlan: När tar det slut? När alla skriker JAG så högt att jorden exploderar?

Kapitalismen som den nya religionen?

Omnia habentes, nihil possidentes

[Ägande allt, i besittning av intet]

-Georg Simmel

Den moderna människans oändliga möjligheter möter känslan av tingens betydelselösa innehåll.

Full poäng till marknadavdelningen på Teknikmagasinet för en genialisk kampanj som gjord för ett seminarium i sociologi. Denna katalog delades ut till oss i en promotionpåse i Lindellhallen tillsammans med ett nummer av Cosmopolitan, ett nummer av Residence samt en Fairtrade Ubuntu Cola. Vilket företag stod för initiativet? Lycknis. Något för honom, något för henne, något för den med pengar, något för den utan pengar och slutligen något politiskt korrekt. En gottepåse för den senmoderna människan proppad med information om samhället.

När jag var gravid och mitt i min befodringsprocess mötte jag Svenska McDonalds grundare, Paul Lederhausen. Han benade fast mig med blicken och sa: "Jaha, hur hade du tänkt lösa det här då? Mamma och restaurangchef?" Ja, inte med en slavande partner vid spisen som du, tänkte jag, förolämpad. Min egen chef hade dock en helt annan inställning. Han trotsade konsulters råd att inte satsa på mig (”hon kommer nog att sluta när hon får barn”) och gav mig allt stöd jag behövde. Det fanns aldrig en tvekan om jag skulle kunna förena familjeliv med arbete, det vara bara en fråga om hur och han löste det, inte jag. När han slutade och ersattes vände situationen och som ensamstående förälder med dubbla restauranger och hisnande övertid blev det till slut ohållbart för mig att fortsätta.

Min poäng är alltså att det inte är mitt kön i sig som avgör huruvida jag kan bli chef eller inte på de pseudojämställda företaget, det är mitt beteende, eller mitt sociala kön om man så vill. Män som historiskt har dominerat arbetet har definierat var en god arbetare är och vad en god arbetsledare är. Trots att man sett att kvinnliga chefer skapa större sammanhållning och positivare stämning så premieras effektivitet och lydnad, något som manliga chefer oftare lyckas bättre med. Obs, premieras över, inte likaställs.

Långa arbetsdagar, auktoritärt ledarskap, en skarp skiljelinje mellan arbete och privatliv, inget utrymme för känslomässiga utspel, instrumentella relationer framför intima, är alla exempel på maskulina karaktärsdrag som återfinns i den förväntade ledarrollen. Så länge jag som kvinna anpassar mig efter det arbetssättet fungerar jag bra i rollen som chef men så fort jag börjar värna om sociala faktorer blir jag ifrågasatt och anklagas för att vara ”för snäll” mot mina medarbetare och när jag kräver fri tid för familjeliv och rättigheten att prioritera mitt barn framför mitt företag då håller det inte längre. Då är jag ”nog inte rätt person för jobbet”, oavsett om kvaliteten av mitt arbete är högre än mina flexibla kollegors. Inget av detta är uttalat, men nog så tydligt. Naturligtvis drabbar det även män som inte beter sig tillräckligt som maskulina män.

”Han kommer inte att bli långvarig” sa min chef om den nya konsulten.”Varför inte?” undrade jag. ”Han är så engagerad i sin familj” var svaret. Två år senare är han utbytt mot en kvinna med klart dominant utstrålning. Nu ska hon gifta sig bevars, så hon blir väl inte långvarig hon heller (men hey! Hon fick ju jobbet!). Högste VD satt på nordisk konferens framför samtliga restaurangchefer och betonade vikten av att inte låta familjelivet lida till förmån för arbetsplatsen. Han blev inte långvarig han heller. Ord är meningslösa utan handling.

Till sist är det hur som helst inte bara könens lika rättigheter som behöver fokus, det är synen på arbetet som sådant. De hänger obönhörligen samman. Jag ställer mig inte heller bakom uppfattningen att lösningen på jämställdhetsfrågan är att de sociala könen blir varandra lika eller byter plats. På vilket sätt slår en kvinna som berättar sexistiska skämt i fikarummet ett slag för jämställdhet? På vilket sätt är en hemmaman som ”låter” (eller tvingas låta) sin kvinna göra karriär en kämpe för jämställdhet? Om vi byter makt med varandra, kommer maktspelet då plötsligt att försvinna?

Jag menar att vi uppnått pseudojämställdhet då vi enbart värderar kvinnor och män lika då de visar samma beteende. Jämställdhet handlar också om hur vi värderar kvinnligt och manligt beteende i förhållande till varandra då vi anser att det är ett könsbundet beteende vi talar om.

På omslaget till företagets internmagasin står en kvinna i stram position med handen i midjan och ser bestämd ut. Mycket riktigt proklamerar rubriken att hon är bestämd. "Anna - Ung, tjej, och chef: Det är jag som bestämmer - tre tjejer som trotsar stereotypen av den typiske chefen". Detta är en av McDonalds huvudparoller, att vem som helst kan bli chef hos dem. 52% av ledarrollerna på McDonalds innehas av kvinnor jämfört med 33% inom svenskt näringsliv. I intervjuerna framhåller tjejerna att egenskaper som öppen människosyn, empati, mod och bestämdhet lämpar dem för chefsrollen. Inte enbart stereotypa föreställningar. So far, so good.

Anna säger: "Mina vänner är stolta och min pojkvän Anders också. Han brukar skämta om att han ska bli hemmaman eftersom jag väljer karriären, haha."

Här skrattar inte jag.

På frågan om det inte är stressigt svarar Anna att hon inte tycker det. "Men jag får ju också hjälp hemifrån Om min pojkvän inte kunnat hjälpa mig att gå ut med hunden hade jag säkert varit mer stressad."

Anna klarar alltså av jobbet som chef eftersom hon bytt könsroll med sin pojkvän och förvandlats till man. Är det i själva verket det som är förutsättningen? De kvinnor som klättrar till toppen är kvinnor som anpassat sig till den manliga strukturen och visar manliga egenskaper samtidigt som de ställer lägre krav än sina manliga kollegor. Därför ser vi flest kvinnliga chefer i yrken med taskiga villkor och låg lön. Det är slaskjobben som män inte vill ha eller nöjer sig med. Därför ser vi inte heller mjuka kvinnor (eller män) på åtråvärda platser. McDonalds ledning vill ha en jämställd arbetsplats, det köper jag, men tyvärr vet de inte vad jämställdhet är.

Företaget drivs av människor och människor sätter villkoren för hur företaget ska drivas. Företaget är inte någon egen levande organism som föder ondska. Människorna som jobbar i företaget och för vidare vanor och värderingar är inte heller onda, de är naiva. De köper den ekonomiska framgångsdrömmen. De tror på den. De är tränade att tro på den. Det går att träna dem att tro på något annat. Den dag vi ger upp den tanken, det är då det är kört på riktigt. Alla kan döma, vem börjar förändra?

Nedgrävd i ett hål bestående av mikrosociologins relationsproblemaktik i arbetet med en hemtenta tar jag en paus och reflekterar ett ögonblick kring hur jag ibland tittat till historien för tröst i vardaglig oro. T ex ”den finns ju flera miljoner som har körkort, varför skulle inte jag kunna ta det” eller ”alla kvinnor i alla tider har ju fött barn, det kommer att gå bra för mig med”. Sedan har jag insett, i det senare fallet, att kvinnor och barn tidigare dog som flugor i samband med barnafödande så det var i själv verket ingen tröst. Min mammas perspektiv förgyller inte heller tanken: ”Om vi levt för 100 år sedan då hade din syster dött vid födseln, din bror hade dött i gulsot och jag hade dött i barnsäng när jag födde dig. Sedan hade din pappa dött i blindtarmsinflammation. Men du, du har alltid varit frisk som en nötkärna så du hade varit den enda som klarat dig!” Skönt att veta.. Förmodligen hade jag väl lyckats fortplanta mig också med tanke på barnmorskans kommentar ”Du är som gjord för att föda barn”. Fast det är klart, jag misstänker en komplott. Det där är något barnmorskor säger till alla förstföderskor för att avleda deras uppmärksamhet från kroppsliga besvär och tanken på att en livstid av knipövningar.

Hur som helst.. ”de flesta har ju bildat par i alla tider så varför skulle inte jag göra det” Skreeetch. Då var det ju bara det att även i detta avseende har samhället nu förändrats och här sitter jag och läser om hur det blir allt svårare för människor att bilda relationer eftersom dagens individualistiska ideal förvandlat samvaro till en livslång förhandlingsbänk där individens sociala förmåga är grunden och ömsesidig tillfredsställelse är limmet som håller väggarna samman i ett hus som oftast rasar. Självförverkligande och jämställdhet är krafter om befriar individen och kvinnan från arbetstyngda strukturer samtidigt som de driver unga tjejer till självdestruktivitet och vuxna män in i djup existentiell ångest. Den emancipatoriska utvecklingen har lämnat männen hopplöst på efterkälken och medan kvinnan ersätter den arbetande mannens funktion har mannen ingen aning om vad han ska ersätta den känslomässiga kvinnans med. Pojkar fostras fortfarande till emotionell tystnad och flickor till emotionellt uttryck. Kvinnor växer upp till androgynitet och autonomi, män till allt större beroende av det de aldrig får lära sig. Dystert eftersom kvinnans frihet tydligen hänger på frigörelse från själva mannen medan de maskulina idealen står kvar och kväver de alltmer ensamma männen i sina egna avgaser.

Nä, dags att kravla ut ett tag och ta lite luft innan jag drabbas av koldioxidförgiftning i det här hålet och börjar yra.

(Ur Intimitetens omvandling av A Giddens. Avsnittet handlar främst om känslomässigt och/eller sexuellt beroende, inte substansmissbruk, men mönstret är detsamma.)

Medberoende är den som bryr sig om, som har behov av att ge näring åt, andra men som på en delvis eller nästan helt och hållet omedveten nivå förväntar sig att deras hängivenhet ska avvisas. Den medberoende kvinnan blir med stor sannolikhet förälskad i någon typ av missbrukare exempelvis en ”kvinnokarl”. Hon är beredd, och kanske t o m angelägen om, att ”rädda” honom; han behöver detta slags hänsyn eftersom andra kvinnor skulle ta avstånd från honom om han inte skulle lyckas med sitt dubbelspel och förmå hålla sin verkliga inställning fullständigt dold.

Andra människors liv är avhängiga missbrukarens beroende och den medberoende individen möjliggör och uppmuntrar missbruket medvetet eller omedvetet. Ofta är medberoendet knutet till en viss personlighetstyp. En medberoende person är någon som behöver en annan individ, eller flera, för att upprätta hålla en känsla av ontologisk trygghet. Hon/han kan inte känna sig säker på sig själv utan att vara upptagen av andras behov. En medboeroende relation är en relation i vilken en individ är psykologiskt bunden till en annan person vars handlingar styrs av någon form av tvångsmässighet. Även relationen i sig kan vara föremål för missbruk, här behöver individen själva relationen för att uppleva en trygghetskänsla som inte annars skulle infinna sig, sk fixerad relation.

Beroendebindningar

• Ger inte utrymme för den lyhördhet inför jaget och den andra som är av vital betydelse för den rena relationen.

• Dränker självidentiteten antingen i den andra personen eller i fixerade rutiner.

• Förhindrar ett öppnande av sig själv gentemot den andra som är en förutsättning för intimitet.

• Har en tendens att konservera ojämlikhet mellan parterna.

Tvångsmässiga relationer förhindrar det reflexiva utforskandet av jagidentiteten. En medberoende individ är ”någon vars kärnidentitet är outvecklad eller okänd, och som upprätthåller en falsk identitet uppbyggd på grundval av beroendepräglade bindningar till externa källor”.

I alla missbruksrelationer har jaget en tendens att smälta ihop med den andra parten. Ett av de mål som föreslås vid terapi är att ”släppa taget”, dvs upphöra med att försöka kontrollera andra, vilket är typiskt för medberoende, dvs att frigöra sig från sitt outtalade kontrakt att får ordning på sin partner. Processen är oerhört svår, ett tecken på att den är igång är att individens samtal inte ständigt rör sig kring vad ”den andre” gör och säger.

Förlag på nya vanor som kan ersätta de tvångsmässiga:

-Du kan lyssna till en väns problem, bara lyssna, utan att försöka undsätta honom/henne.

-I stället för att var inriktad på en enda person, intresserar du dig för många.

-Istället för att återvända till ”brottsplatsen” (de ställen som förenar er), finner du mer intressanta ställen att besöka.

-Om du åtrår någon som inte är tillgänglig för dig, njuter du av någon som är det.

-I stället för att stå ut med att bli utnyttjad säger du nej till relationen.

-Om du precis gjort slut med någon som kontaktade dig vid en viss tid, så gör du något annat du tycker om vid just den tiden.

Att definiera personliga gränser är grundläggande för en icke-beroende relation. Gränserna avgör vad som i psykologisk mening tillhör vem och motverkar därigenom följderna av projektiv identifikation (att föra över/skapa sitt beteende på/hos den andre för att slippa se det hos sig själv). Klara gränser är förutsättning för intimitet, som inte innebär att absorberas av den andre utan att känna till dennes egenskaper och drag samt göra sina egna åtkomliga. Gränserna krävs eftersom intimitet är ett kommunikativt fenomen som också kräver sensitivitet och taktkänsla. Det handlar inte om att känna till allt om varandra.

Här är en schematisk uppställning över karakteristiska drag hos den beroende/destruktiva relationen respektive den intima/konstruktiva relationen:

Beroende relation

1.Tvångsmässigt sökande efter ”någon att älska”.

2.Behovet att omedelbar behovstillfredställelse.

3.Påtryckning mot partnern för sex eller engagemang.

4.Maktobalans

5.Maktspel för att få kontrollen.

6.Tigande är regel, särskilt då saker och ting inte fungerar.

7.Manipulation

8.Brist på förtroende.

9.Försöka att ändra partnern så att han/hon bättre uppfyller de egna behoven.

10.Relationen baseras på lögner och undvikande av obehagligheter ( t ex genom att undanhålla information).

11.Relationen är hela tiden likadan.

12.Förväntan att en av parterna ska rädda den andra.

13.Sammansmältning (besatthet av varandras problem och känslor).

14.Sammanblandning av passion och rädsla.

15.Att ge sig själv eller partnern skulden för problem.

16.En ond cirkel av lidande och förtvivlan.

Intim relation

1.Jagutveckling som första prioritet

2.Önskan om långvarig tillfredställelse; relationen utvecklas steg för steg.

3.Valfrihet

4.Balans och ömsesidighet i relationen.

5.Kompromissande och förhandling eller omväxlande ledarskap.

6.Öppenhet om önskemål, känslor och visande av uppskattning av partnerns betydelse för en själv.

7.Direkthet

8.Rätt förtroendenivå (dvs kunskap om att partnern troligtvis kommer att bete sig i enlighet med sin grundläggande natur).

9.Stöd och erkänsla för varandras individualitet.

10.Relationen behandlar alla aspekter av verkligheten.

11.Relationen är hela tiden föränderlig.

12.Självomsorg av båda parter.

13.Kärleksfull distans (sund omsorg om den andras välbefinnande och utveckling, samtidigt som greppet släpps).

14.Sex växer fram ur vänskap och omsorg.

15.Problemlösning tillsammans.

16.En god cirkel av uppmuntran och tillfredställelse.

Jag skulle vilja hävda att den här typen av destruktiv relation inte kräver någon normaliseringsfas som ofta brukar beskriva en våldsrelation. Om en eller båda av parterna redan tidigare utvecklat det beroende/medberoende-mönstret i tidigare relationer kan det ske omedelbart och individen kan lätt gå från en beroenderelation till nästa eftersom beteendet i sig är avhängigt en annan person som understödjer det. På så sätt dras de två personlighetstyperna obevekligen till varandra så länge var och en inte får hjälp att förändra beteendet.

Jag sitter i mitt råtthål (min nyfunna favoritplats på stan) och läser om hur svenska kvinnor trots världens högsta sysselsättningsgrad utanför hemmet ändå sköter 72% av allt hushållsarbete i hemmet och en liten undran smyger sig in i mitt medvetande, nämligen:

Vad gör svenska sammanboende män med all sin extra tid?

Går de på herrklubb/gym, spelar poker/dataspel, åker och fiskar med andra sammanboende män? De umgås väl knappast med andra kvinnor eftersom dessa antingen är sambo och upptagna med 72% av hushållsarbetet eller ensamstående och upptagna med 100% av hushållsarbetet. Eller ägnar sig de svenska männen, sedan de utfört sina 28% av hushållsarbetet, likt de gamla grekerna åt filosofi och skriver böcker om meditation medan de hämtar en kopp chaite i sitt redan undanplockade, distraktionsfria kök? Uppfinner de sexleksaker och nya tamponger med revolutionerande ytskikt eller hushållsapparatur i färg chili åt sina kvinnor för att piffa upp deras vardag?

Nä inte vet jag. Det var en bisak.

Oundvikligen så jämför man sina villkor och relationer med andra som befinner sig i liknande omständigheter. Hur andra mammor relaterar till sina barn är en sådan jämföresle som ligger nära till hands, framför allt som ensamstående mamma. Föreställningen om vad en god mamma är och vad hon gör är betydligt starkare än den verkliga erfarenheten och en källa till ständig reflektion.

Jag umgås extremt sällan med andra ensamstående föräldrar. Föräldrar över huvud taget har kommit in i mitt liv de senaste ett-två åren. När jag fick barn var jag 23 år, umgicks med 20-åringar och ingen annan hade barn. Mammorna i föräldragruppen var 30 år och hade jämnåriga vänner. Även om deras livssituation liknade min med villalån och arbete så pratade vi inte om samma saker. Deras syn på sina barn verkade också skilja sig från min. Jag tyckte de daltade med barnen och det mesta annat. Ojoj farlig stol, ojoj min kropp, ojoj mitt deltidsjobb, ojoj inte äta halvfabrikat.

På öppna förskolan lät jag mitt barn klänga sig över lekställningar, snubbla på leksaker och jag ingrep inte i en konflikt med ett annat barn så länge den inte urartade. Jag upplevde att de andra mammorna handgripligen hindrade sina barn, lyfte undan dem från "faror" och ropade åt dem så snart de petade på ett annat barn. På allmän plats fick mitt barn utforska omgivningen, andra barn hölls fast. Min sambo tyckte jag var släpphänt och beordrade vår son att sitta still och inte störa andra de få gånger han var med.

Idag kan jag uppleva det besvärligt att jag inte "har pli" på min son som andra verkar ha men jag inser att det inte handlar om att min son beter sig bedrägligt, för det gör han inte, utan att jag upplever att andra människor förväntar sig att barn ska vara osynliga och inte ställa till besvär. De ska vara små vuxna som kontrollerar sina begär och döljer sina känslor och det är min uppgift som mamma att kräva detta av mitt barn.

Samtidigt ser jag hur min son förvandlas till en ny jag när han är med mig och hur han är helt annorlunda med sin pappa. Hos mig är han lugn, han gör sin frukost på morgonen, han cyklar själv till sina vänner och förhandlar sin relation med grannpojken under överseende av våra gemensamma föräldraögon som vägleder dem när känslorna tar överhanden och hot börjar utväxlas. Vi leker aldrig, vi gör vardagssysslor tillsammans. Med sin pappa är han högljudd och vild, hoppar och far och klänger men sedan den nya kvinnan kom in i bilden också exceptionellt ordningssam med deras hem. De leker hela dagarna, säger hans pappa.

Vad är min poäng? Kanske att mitt barn formas i mötet mellan mina handlingar och min person, inte bara den ena eller det andra. Om jag är hämmad och kontrollerad, men "släpphänt" och tillåtande så kompletterar de på något sätt varandra. Den spontana, impulsiva mamman å sin sida har kanske ett större behov av att lära ut kontroll just därför. Detta är en del av vad psykologin hänvisar till som "the good enough mother", hon som inte är perfekt med tillräckligt bra för just sitt barn. Föreställningen om den goda mamman däremot bygger på att det finns ett rätt sätt och jag fortsätter att värja mig emot den tanken.