Två utmattande långa dagar av gruppövningar och reflektionsrundor är härmed över. Jag har under dessa två dagar bl a gjort följande som jag aldrig gjort förut:

• avslöjat i detalj för "främmande" människor hur jag beter mig när jag är osäker och rädd (vilket betyder att jag i fortsättningen inte kan gömma det)

• låtit fem andra personer berätta för mig hur reserverad de uppfattar att jag är och på vilket sätt det ger sig uttryck (vilket var intressant och spännande och mycket jobbigt)

• gråtit inför helklass, dvs 45 studenter och två handledare (och jag var den enda som gjorde det)(och jag överlevde)(med äran i behåll)(jodå)(jo)(...)(gah!)(JO)

Jag känner att jag också bildat mig en tydligare uppfattning om vad jag nu definierar som den patrialkala skammen, dvs mäns tendens att introjicera konsekvenserna av ett värdesystem de egentligen varken stöder eller vill befatta sig med och därmed inte klarar av att ta avstånd ifrån det utan istället försöker bekämpa det genom att förneka det. Något som enbart gör att de fäller krokben för sig själva.

Detta är en fenomen som också skulle kunna översättas till mödraskap-skammen, dvs mödrars (läs primär vårdnadshavare om könsreferensen stör dig) tendens att introjicera konsekvenserna av ett "misslyckat" föräldraskap och därmed inte kunna ta avstånd ifrån en metod som de egentligen inte vill befatta sig med utan istället förnekar att just det uppfostringsparadigmet existerar (eller att de begagnat sig av det).

No man is an island men Sofia bor på en öde ö. Så är det. I arbetsgruppen där ingen känner mig speciellt väl vet jag inte hur mycket de andra ser av mitt försvarsbeteende. För mig blir det helt absurt övertydligt. Inte heller kan jag stoppa det. En del av mig vill göra de andra uppmärksamma på vad jag sysslar med så att de hindrar mig, en annan vill förstås att det ska gå obemärkt förbi. Under tiden fortsätter jag att fly.

Min öde ö är så väl besökt av mig att den är inredd med en liten TV och en blomkruka i hyddfönstret. Jag har med andra ord lyckats dra såväl el som antenn dit ut och betalar bekvämt nog ingen TV-avgift. Ön är dold även för radiotjänst och ingen ringer dit. Eller rättare sagt, om det ringer så går jag därifrån för att svara. De gånger jag inte svarar, då är det där jag är.

T säger:

-Det låter som att han kan prata med dig med de där orden som du använder när du är sådär inne i någonting.

Visst har T rätt och i samma ögonblick har han berättat för mig att han känner mig nu. På riktigt. Den som inte hört mig prata när jag är sådär inne i någonting, har egentligen aldrig träffat mig. Inte MIG.

Det påminner mig om natten när jag satt och pratade med någon annan. En fellow psykologstudent som jag nyss träffat. Det var mest han som pratade och jag som lyssnade, men så ställde han en fråga och jag trampade ner mig i svaret. Det var då han stannade upp och sa: Jag ser dig nu. Jag rös när jag tänkte på det efteråt. Och jag tänkte att han valt rätt jobb.

Idag hade vi bildterapi i gruppen. Vi fick välja våra två favoritfärger och måla vår favoritform och namnge den. Sedan fick vi måla våra förhoppningar och våra farhågor inför grupp-processen. Mina val var oväntade för mig och ändå helt självklara, det var otroligt enkelt och det gjorde mig lycklig.

Som en liten avslutning nu när termin 3 har gjort sitt vill jag bjuda di käre läsarne på en liten karamell från forumet Flashback. Det intressanta som uttrycks här är förstås inte vad som är arbetarklass eller inte utan vilken verklighet som beskrivs och vilken kunskap människor tror sig ha om andra. Min personliga favorit: "Arbetarklassen går sällan på toaletten".

Håll till godo:

Hej!

Jag bor sedan två år tillsammans med en kille av arbetarklass.
Sakerna jag reagerat på är många, jag ska nämna några.

När man träffas hos hans föräldrar, eller hos släkten för den delen, ska TV:n alltid vara på. Det ska alltid ses på sport. Det spelar ingen roll vilken högtid eller vad orsaken att man träffas är.

Han är tatuerad.

Det ska sovas middag till höger och vänster trots att han är i arbetsför ålder.

Han spelar på tipset på jobbet, med arbetskollegorna. Om de någonsin vinner så går det bara i potten igen och det slutar med att han spelar bort några hundra i veckan.

Jag har aldrig tidigare stött på dessa beteenden i min egen umgängeskrets, och undrar nu om detta är typiska arbetarklassbeteenden?

Någon som kan dela med sig av fler?

Svar:

Dålig hälsa, tränar inte, har "fel" politiska åsikter (mycket för att man inte bryr sig om att ha rätt åsikter). Ofta grälsjuka; börjar tjafsa om dom mest triviala detaljer.

Dåliga på att förstå sig själva och gillar inte att rota i sitt eget psyke.

Förr om åren var dom oftast inte särskilt självhävdande, men på senare tid har det vuxit fram en typ av kaxig arbetarklass (inte sällan tjejer) som är ytterst påfrestande. Dom tror dom kan nåt och babblar på men fattar som regel ingenting i hela världen.

Jag gillar inte arbetarklassen nåt särskilt, vilket förmodligen framgår. Dock anser jag inte för den sakens skull att den ska förtryckas. Bara för att man inte gillar någon innebär inte det att man får svika sina plikter mot den. Den svenska eliten av idag säger sig gilla arbetarklassen men sviker den på alla upptänkliga sätt - inte minst genom att fylla dess bostadsområden med invandrare med asocialt och ofta kriminellt beteende. Jag har den rakt motsatta uppfattningen - jag säger mig inte gilla arbetarklassen men anser ändå att vi andra har plikter mot den, och måste se till att dom har det bra.

____________________________

Typiskt arbetarklass.. är ändå att:
-Äta middag senast kl "fem" (för då kommer pappa hem från jobbet)
-Vara rapp och slänga käft (skämta) precis hela tiden som någon skrev..
-Dålig självbild/kännedom.
-Fördomsfull mot invandrare, högskoleutbildade m.m Ja mot precis alla!
-Dricka mycket läsk.
-Ha högeråsikter men ändå rösta åt vänster.
-Extremt bilintresse.
-Ta för givet att alla med längre/mer utbildning än de själva har tjänar mycket mer..
-Snacka semester från februari och framåt.

____________________________

Därför att arbetarklasskillar är mer manliga ;)

____________________________

Arbetarklass för mig är att man vill göra rätt för sig till varje pris. Man har svårt för det där "asch jag tar den här notan, det jämnar ut sig i längden". Inte för att man vill vara snål, man gillar inte att vara skyldig pengar bara.

____________________________

Man vill gärna att ungarna ska utbilda sig så de slipper slita på fabriken/bygget, men då ska det i så fall var till något "riktigt" arbete som sjuksköterska, lärare, läkare osv. Är du barn i en arbetarklassfamilj och lägger CSN-pengar på litteraturvetenskap eller genusteori kan du räkna med att bli allt från utskrattad till utesluten ur familjen.

Man kan vara hur konstnärlig som helst, men konstnär blir man INTE. Sånt hör fritiden till, hur skicklig du än är. Att vara konstnär på heltid är nämligen inte ett "hederligt" sätt att försörja sig.

____________________________

Ett typiskt arbetarklassbeteende är väl ändå att gå upp hypertidigt på morgonen och börja jobba? Typ byggjobbare som börjar såga och snickra klockan halv-sex på morgonen och sedan tar lunch runt tio?

Jag upplever det som att ju högre utbildning du har desto mer morgontrött är du? :)

Varför är det så egentligen? Varför måste byggarna här utanför börja snickra klockan 6 på morgonen? Kan de inte jobba 9-17 som annat folk? Varför så tidigt?

____________________________

Att läsa på toaletten och gärna sitta i stanken av sin egen avföring i en timme, är inte det arbetarklass?

Jag tror att det har att göra med att det är en av få raster man kan ta som arbetare, nämligen när man går på toaletten. Att då passa på och sitta där lite extra länge förlänger rasten. Eller?

Arbetarklassen går sällan på toaletten. En gång umgicks jag med några arbetarklasskillar som retade en av de sina för att han gick på toan och sket för ofta. Då rörde det sig om typ två gånger om dan. "Jag skiter max två gånger i veckan" sa arbetarklasskillen stolt.

Fast det tyder ju på förstoppning och förstoppning är ju ett typiskt "överklassbeteende" om uttrycket ursäktas. :)

____________________________

Några typiska arbetarklassrepliker (från random arbetsplats)

- aha.. vad blir det till hälljen då? Grogg på verandan och kanske en flintastek? ah det är härligt.. snart är det SEMÄSTÄR också! härligt!

- aha.. vad blev det till hälljen då?? Vart det utgång??

- Fan, jag sprack redan i andra loppet på V5:an! Hörde att du fick in dubbeln!

- Fan grabbar.. undrar vem som är mest nyknullad här! *brett flin*

- Det blir till å ta vägen förbi bolaget idag!! Fan det är ju landskamp ikväll.. måste ju få unna sej lite bärs då! *höhö*

På måndag gäller det! Ny termin, nya utmaningar, nya synsätt, slå sönder det gamla och bygg upp det nya, banka in en ny verklighet i skallen bara abrakadabra. Nu kommer den termin jag sett fram emot mest av alla. Förväntningarna är skyhöga:

Grupp-psykologi och organisation.

Simuleringar och poliser.

Ledarskap.

Gruppövningar.

Uppbrott och sammanbrott.

Lidande och smärta.

Feedback och förnedring.

10 timmars arbetsdagar.

Låter det inte underbart?!

Jag menar, vi höstens mullvadar kommer om inte annat att återupptäcka morgonen! Bara det!

Så jag sitter och filar på slutklämmen i min intervjurapport (som inte alls är klar bara för det men ibland hoppar man lite) medan hungern river min buk och inser plötsligt att det jag skriver låter misstänkt lik ett politiskt debattinlägg. Mina rapporter tenderar att glida iväg åt det hållet, ju hungrigare jag blir.

"Skulle det betyda att en trygg individ är mindre benägen att handla än en otrygg individ? Detta påstående vill jag i så fall ifrågasätta. Snarare skulle jag vilja hävda att denna studie stöder Berglinds tanke om att individen är mer benägen att handla ju säkrare hon känner sig. En tanke som rimmar illa med en nedrustning av välfärdsstaten."

Hoppsan hejsan.. har Berglind verkligen uttryck sig så? Är detta jag som gladeligen övergeneraliserar mina resultat i enlighet med mina politiska preferenser? En tanke som rimmar illa med en ”vetenskaplig” rapport. Nåja, det var ju det där.

Kanske fackpampen skulle bli glad i alla fall, även om inte min handledare blir det.

Ja det var då själva rackarns hur omöjligt det här var. Fråga mig inte hur många gånger jag har kodat om det här materialet, plockat fjädrar från mitt syfte och ställt nya frågor till datat. Datan? Utrum, neutrum, inrum, altrum, überrum, unterum, wunderrum.

harkel

Ok, till slut så verkar monstret ha förlösts i all fall. Då visade det sig var oväntat svårt att hitta kompletterande teori om kopplingen mellan det globala och det lokala. "Det saknas forskning inom detta område" upplyser mig en stor fet bok. Jaha.. jaja. Allt handlar om identitet men nu plockade jag bort identitetsdunet och jag tänker inte sätta tillbaka det igen!

Ojojoj, vad sugna ni är på att läsa min individuella undersökningsplan.

Om nu någon läsare av en vidunderlig slump skulle råka läsa detta och tänka "Men! Det där har ju jag läst om och jag minns var jag läste det!" så får vederbörande gärna TIPSA. Observera att jag lyckades separera bort Luckmann från Berger. Ha! Hälften vunnet.

Syftet är att undersöka individens upplevelse av handlingsfrihet då en samhällsekonomisk förändring inträffar.

Frågeställningar:

Hur ser individen på möjligheten att påverka sin situation?

Vilka faktorer avgör hur stor möjligheten till påverkan är?

Vad kan påverkas och vad kan inte påverkas?

Vilket ansvar känner individen som aktör i samhället?

Vilket ansvar läggs på övriga aktörer?

TEMAN

-resurser

-livsstil

-abstrakta system

-ansvar

TEORI

Georg Simmel – Frihet och tvång och bemötande av förändring i penningekonomin hos den moderna människan

Anthony Giddens – Ambivalens, omnipotens och maktlöshet etc hos den senmoderna människan

Peter Berger – Det moderna medvetandets hemlöshet, om vikten av livsplanering

Uff. Nu har jag transkriberat intervjuer i fem och en halv timme. Tack och lov att de är slut. Det är en plåga att sitta och lyssna på sig själv säga ja, mm, jasså, öööh med fel tonfall eller ställa korkade följdfrågor eller inte komma ihåg nästa fråga och vara tvungen att leta i intervjuguiden. Egentligen kanske man borde lyssna på sig själv föra en vanlig konversation för att ta reda på varför folk ibland inte reagerar som man har tänkt sig men.. nä.. Jag vet inte riktigt hur jag känner inför de kommande videoinspelade terapisamtalen. Jag vet inte om jag vill se mig själv sitta med huvudet på sned och göra konstiga miner i allvarliga samtal. Nåja, den tiden den sorgen.