Igår glömde jag min mobiltelefon hemma hos P vilket jag upptäckte lite för sent för att göra något åt saken. Jag måste erkänna att det fanns en viss befrielse i det hela. Att inte veta om att ingen har sökt mig, att inte veta om att ingen har ringt mig eller skickat något meddelande till mig idag heller. I "morse" när jag klivit upp och ätit min mjölk med flingor och min obligatoriska randigkavjarmedfärskostmacka slog jag på TVn och såg en repris av Beckman, Ohlsson och Can. Den här gången med underrubriken "Varför blir vi aldrig nöjda?", om lycka nu för tiden.

Visa rättmätig vrede och agera, sa någon. Oj så långt avståndet är mellan vreden och handlingen, tänkte jag. Och vad är rättmätig vrede?

Ekonomen i rutan (som mest verkade hitta på en massa spännande forskningsresultat) menade att lycka är att leva i förväntan. Nog förstår jag hur han menar. Hur tanken på det som möjligen kan ske är närmast euforisk. Hur konstaterandet att detta inte skett är en bottenlös besvikelse. Hur ingenting någonsin blir bra nog.

Från det lilla till det stora kan jag förstå hur det kan vara så. Tanken på ett missat samtal eller undran då datorn är avstängd ifall någon kommenterat det där inlägget jag skrev igår. Är det inte alltid lite kittlande att titta efter? Är det inte alltid lite tomt och ödsligt precis i ögonblicket efter att svaret är givet?

Frågan signaturen Widde skrev som kommentar i inlägget nedan är så enkel och samtidigt så svår och precis den rätta frågan i sammanhanget.

Vad väntar du på?

Vad väntar jag på?

Ska vi vara ärliga här ett ögonblick så ska vi väl erkänna att inte är det vad som helst eller vem som helst vi väntar på, eller hur? Det är Det samtalet från Den personen, även då vi inte vet vem Den personen är. Inte är det vad som helst eller vem som helst som duger även om vi ibland tycks ropa efter det. BO & C känns på rätt spår i sin diskussion. För svaret på vad vi väntar på är förstås:

-Att bli nöjd.

Ibland händer det att man plötsligt snubblar över någon på vägen som gör väntan lite mindre outhärdlig. Ibland får de inte tillräckligt med cred för de små betydelsefulla sakerna. Tack Henrik för ditt mail och för ditt förtroende. Tack för att du ville möta mig vid stenen vid trädet som inte var någon sten och inte något träd heller men du hittade ju dit och det var huvudsaken.

En av de mest intressanta synpunkterna detta år tycker jag fortfarande var den om hur människor uppfattar det de själva håller med om som objektivt och det de inte håller med om som subjektivt.

En annan var den om hur, paradoxalt nog, den som beter sig mest i överensstämmelse med normen upplevs vara självständig och "sig själv" medan den som uppträder normbrytande uppfattas som tillgjord och ofri.

En gång i tiden skrev jag om krogturer och könsroller med en diskussion om jämställdhet som följd som var ett av mina allra första försök. Här kommer ett nytt försök att svara på frågan om varför tjejer fortfarande inte tar initativet på krogen (vilket forskaren i den refererade studien inte lade fram någon åsikt kring eller hur det nu var), med lite annan substans i bagaget:

Fanny Ambjörnsson skriver om hur just initiativet bär en avgörande roll för hur tjejer blir betraktade och värderade på den heterosexuella begärsmarknaden. Att ta initiativ med det motsatta könet innebär risken att antingen bli betraktad som lösaktig eller att bli betraktad som oattraktiv eftersom hon inte är den som blir närmad. Att ta initiativ innebär alltså dubbla risker att bli placerad i fel sorts kvinnlighet. Endast en ”lagom” kvinnlig tjej kommer att uppfattas som attraktiv och åtråvärd för en relation (dvs önskvärd för mer än bara sex eller vänskap). Det här är den socialisation som kvinnor bär med sig ut på krogen i en tid av idealiserad jämställdhet.

Beteendet på krogen handlar i så fall mer om statuspostion, heterosexuell så väl som homosocial, än om chansen till lyckad raggning. Marknadsvärdet på den heterosexuella marknaden måste alltid bevakas. Även om enskilda män hävdar att de skulle uppskatta kontakten har historien och socialisationen lärt kvinnor att män generellt och andra kvinnor definitivt, inte uppskattar den initiativtagande kvinnan.

En iakttagelse jag själv funderat på är då jag på en dejtingsajt ställde frågan ”Vad är viktigast för dig, att välja eller bli vald?”. Det är en fråga som förstås inte har något rätt eller enkelt svar. Alla män (ett 30-tal) som svarade på frågan svarade med något enskilt undantag att det är viktigare att få välja. Några få gav tillägget att det visserligen skulle vara trevligt att bli vald eller att man blir gladare då. I diskussioner kring frågan var också de flesta överens om att makt är viktigare än bekräftelse och flera använde sig av ordet ”självklart” om detta och ifrågasatte starkt att någon kunde hävda annorlunda. Det skulle varken vara rimligt eller logiskt. Några drog den diplomatiska vägen och menade att bästa är om båda väljer varandra. Det intressanta för mig var hur de diskuterade kring frågan, inte hur de svarat på den.

Jag skulle kunna dra en feministisk slutsats och mena att män genom sin maktposition i samhället har privilegiet att hävda den självklara fördelen med att vara den som väljer medan statuskomponenten för kvinnan ligger i att vara så attraktiv att hon blir utvald av ”rätt” man och inte förefaller för aktiv för sitt eget bästa. I båda fallen handlar det om att få det man vill ha så man kan inte hävda att någon har exklusiv rätt till valet i sig, men det ska utföras på olika sätt för kvinnor och män för att säkra den sociala positionen. Dvs normen för kvinnan är att vara passiv och utvald. Normen för mannen är att vara aktiv och utvald.

Det som ofta får mig att irriterat lämna de här diskussionerna är en föreställning hos mannen i fråga att samhället visst är jämställt och en inställning att kvinnor inte ”använder sin jämställdhet” på rätt sätt, som om jämställdhet vore ett kvinnoproblem. Jämställdhet är förstås inte ett faktum när den finns på en rättighetsnivå eller ens en praktisk nivå, den är inte ett faktum förrän den befinner sig på en normativ nivå.

I ett andningshål av tid plockar jag ner Simmel från hyllan och läser hans essä om ensamhet och tvåsamhet. Simmel hängde med bl a Weber och Rilke på sin tid. Där hade vi några diskussioner som skulle varit spännande att lyssna till..

Intimitet och närhet bygger på det som upplevs exklusivt mellan två, det som inte delas med någon annan, menar Simmel. I samma ögonblick som förbundet bryts så utmanas också närheten i relationen och främlingskap och avstånd inträder. Vanligtvis tänker vi kanske på förmåga till intimitet som att kunna dela med sig av något över huvud taget, att inte behålla det enbart för sig själv. Men att vara öppen, eller ens att berätta allt, räcker förstås inte för att intimitet ska uppstå och närhet upplevas.

Utifrån Simmels resonemang så handlar oförmåga till närhet och intimitet om oförmågan att dela med en annan något som inte delas utöver denna tvåsamhet. Ur detta tänker jag mig ett antal märkliga situationer kunna uppstå. T ex när den ena av två inte vet om att det den fått ta del av är exklusivt för den. Då uppstår en känsla av intimitet och närhet hos den som delat med sig men inte hos den andre. Ett väntat gensvar kommer att utebli, den som gett känna sig sårad, ouppskattad, t o m oälskad, och dra sig undan. Den kommer klandra sig själv och be om ursäkt för sig själv, medan den andre helt går miste om vad som ägt rum och den möjlighet som gått förlorad. Den relationen hinner dö innan den ens fått liv.

Omvänt sker detsamma då den ene delar med sig av något den andre uppfattar som exklusivt men som i själva verket inte är det. Då skapas en känsla av intimitet hos mottagare men inte hos sändaren. I gengäld kanske mottagaren väljer att dela med sig av sig själv tillbaka för att stärka intimiteten och förhållandet tippar över och blir skevt. Ett uppdagande av sanningen kommer sedan att uppfattas som ett oerhört svek. Den svikna ser sig naken och utlämnad och förrådd medan den andre ställer sig oförstående till vad som skett och hävdar överdrift och drama.

Trots den uppenbara smärtan hos den som lämnat ut sig utan att få igen tycks mig ändå den stora förloraren vara den som inte kunnat uppfatta intimitetsmarkörerna och till synes lever innanför ett känslomässigt skal fångad i sin ensamhet. Orörd, i dubbel betydelse.

Att läsa queerteori är som att ta av sig ett par slalomglasögon. Sådana där med färgat glas som gör att konturerna i backen blir synliga och förhindrar snöblindhet. När de lyfts av flyter markytan samman och vägen ner blir inte lika självklar, inte lika säker och inte lika graciös (inte för att jag kan hävda att jag någonsin varit speciellt graciös i slalombacken, men ni fattar grejen). Risken/möjligheten att hamna off-pist blir betydligt större. Ibland är det väldigt befriande när inte allt är självklart. Jag antar att teorin tilltalar mig bl a eftersom den bekräftar min varande skepticism till föreställningen om det ”sanna jaget” och tanken om en identitetens kärna.

Idag såg jag på Narnia - prins Caspian med min son och log lite för mig själv då barnen ställer sig undrande till en björn som inte kan tala och får förklaringen att ”blir man behandlat som ett dumt djur tillräckligt länge så blir man till slut det”. Konstruktivistiskt av dig där, mr Lewis.

Jag läser queerteori enligt Fanny Ambjörnsson och hittar begreppet

polyamorös

Hmmm... jag känner att ett ställningstagande jag hävdade i somras utmanas av inre kritik. Spännande.

Ett ögonblicks meningskiljaktighet uppstod idag mellan mig och min ideologiske sparringpartner (ett kärt, pålitligt bollplank!) angående idrottsvärldens pro och cons. Utan att gå in på några detaljer i åsiktsutbytet kände jag att jag hyste en misstanke om att den andra tankesidan i viss mån blivit duperad av sin närmiljö i frågan, på samma sätt som jag i viss mån blivit duperad av min arbetsgivare vad gäller min inställning till kapitalismens aktörer.

Nåväl, duperad eller ej så gjorde min motståndare i utbytet en intressant jämförelse mellan idrott och företagskultur som föll mig i fatet. Jag skulle nämligen hävda att idrottskulturen och företagskulturen är tätt sammanflätade och inte går att separera från varandra. Man kan inte hålla den ena om ryggen utan att klappa den andra på häcken så att säga. De bygger båda på samma värderingssystem, använder sig av samma begrepp och utövar ett tätt samarbete sinsemellan vilket bl a förenar dem genom ett ömsesidigt beroende via företagssponsorsystemet. Företaget skapar gemenskap och glädje i arbetslaget genom kärleken till idrotten, klär medarbetarna i fotbollströjor och uppmuntrar till turneringar mellan avdelningarna. I gengäld ger de bort stora summor pengar av medarbetarnas förtjänst till lokala idrottsföreningar och köper in sin logotype på mediakåta idrottsevenemang. Idrottssponsringen är för vissa företag så viktig att den har en självklar plats på resultatrapporten och aldrig skulle ge vika för t ex en lönehöjning för personalen. För att garantera detta läggs den intressant nog utanför kontrollerbara kostnader (dvs högre upp i den administrativa hierarkin än lönekostander) och benämns i samband med "samhällsengagemang" i stället för marknadsföring för att legitimera utgiften lite extra.

Företagskulturen och idrottskulturens brödraskap skulle kunna illustreras väl genom t ex Alvedonreklamen där två barnsängar är placerade bredvid varandra och en ettåring erbjuder en gråtande bebis sin napp då den minsta gråter förtvivlat. På samma sätt kastar företagen medel i plånboken på idrottsrörelsen då den kvider av hunger på kapital. Båda två är också strålande exempel på rikt utsmyckade lekhagar för gödning och reproduktion av den hegemoniska maskuliniteten.

Här försöker jag så smått kamma till mig efter att ha hamnat i politiskt blåsväder för första gången i livet. Så går det när man smädar vilt i all(?) offentlighet och en uppmärksam klasskamrat passar på att fälla upp bollplanket! Kastar man hårt så får man räkna med en bra studs också. Måndagens seminarieuppgift går i samma tema. En fackpamp uttrycker sig mindre blygsamt om den vanliga arbetande människans fiender på sin blogg och jag tar tillfället i akt att uttnyttja honom i egna syften genom att klura lite kring det politiska språkets inverkan på klassidentiteten.