Nu satt jag taggad till tänderna, påläst på klientens bakgrund och problematik, alla blanketter förberedda, nyfiken på den spännande upplösningen, redo att bena ut AG och DAG och GSI och hela shiten!

Så glömde klienten bort mig och gick till träningen i stället och missade därmed sitt möte för andra gången.

Men alltså.. det är som att bli snuvad på bonusavsnittet What happened then? av the Bachelorette förutom att utfallet inte finns att hämta på vare sig Google eller Youtube och med förmånen få känna sig som en galning genom att trakassera klienten med ett antal missade samtal från dolt nummer.

Det här är ett sådant där föräldraskap-identitet-och-barndom-inlägg. Bara så ni vet.

Jag går på föräldrasamtal och väntar 10 minuter på att den andra halvan ska dyka upp innan läraren påbörjar samtalet. Han ber mig beskriva min son så som jag uppfattar honom och inser att det är första gången jag får frågan. Det känns lite som att gå på anställningsintervju. Vi kalibrerar synerna och jag tänker att beskrivningen inte är alltför olika en beskrivning av mig. Inte helt olik en beskrivning att den frånvarande hälften som dyker upp 4 minuter innan tiden är slut heller. Vi är inte så lika tycker jag, jag och min andra fd hälft, men just de saker vi trots allt har gemensamt har förstås sugits in i vår avkomma. Inte matats ut nej, för i det här läget handlar det om egenskaper som få skulle stå fast vid är nedärvda. Hoppas jag.

Min son uppfattas bl a som lågmäld, konflikträdd och mån om att göra rätt. Vid konfrontation eller försök till hjälp blir han orolig och får extra svårt att uttrycka sig.

Tidigare har jag funderat över om vi skrämt honom på något sätt, om vi är kontrollerande eller kritiserande och därför gjort honom osäker. Jag letar i det förflutna och vet att jag brusat upp vid välta mjölkglas och annat men.. nä.. det verkar inte rimligt. Jag hör andra klandra och kritisera sina barn betydligt mer än jag gör utan att få konflikträdda barn. De må få skam- och skuldtyngda barn på andra sätt men det lär tiden utvisa.

Jag börjar undra om han blir orolig - inte för att jag klandrar honom utan för att jag inte INTE klandrar honom. Alltså, om jag blir upprörd drar jag mig undan, försvinner in i mig själv, säger ingenting. Jag osar säkerligen känsla, men jag säger ingenting om den. Han ser den men förstår den inte, och klandrar sig själv för jag förklarar inte vad jag känner eller varför. Samtidigt tar han efter mitt beteende. När han blir arg eller ledsen försvinner han, undviker kontakt, vill inte prata. Hans pappa gör samma sak, det minns jag alltför väl. Hypotes: Vi har inte gett honom ett känslomässigt språk.

Que? tänker den vane läsaren och höjer ett ögonbryn. Inget känslomässigt språk?! Är inte den här bloggen helt övergödd av känslomässigt språk. Ja, kanske det. Men min son läser inte min blogg och jag pratar inte som jag skriver.

E berättar att han vid läggdags sagt "ingen älskar mig, alla blir arga på mig". Jag vet ju att det är så det går till när relationsmönstret kryper ner i självbilden. Inte är det väl så konstigt om han med barns ögon tolkar all ilska som att vara arg på honom om ingen förklarar att de i själva verket är arga på något annat. Inte är det väl heller så konstigt om han försöker "rädda" sina föräldrar från ilska genom att göra allting rätt.

Precis som jag försöker "rädda" mig själv genom att göra allting rätt. Eller försöker jag också rädda andra att känna.. ("Vet du vad jag upplver att du gör nu S? Du tar ansvar för andras känslor." Citat från handledning i grupp-psykologi termin 4)(ajdå)

Såg det månne precis likadant ut i mitt barndomshem.....

Det här blir ett sånt där idag-gick-jag-upp-och-åt-frukost-och-gick-ut-inlägg. Bara så ni vet.

Idag gick jag och la mig. Jo för det var efter midnatt.

Ställer klockan på 06.15 som vanligt sker varannan vecka. Efter ett par timmar eller möjligtvis en sömncykel (som ju varar tre) vaknar jag av att C gråter högt i sömnen. Han vaknar och stapplar in till min säng. Ont i benen, säger han och somnar på min kudde. Mysigt tänker någon och jag med tills han börjar gnissla tänderna och snarka. Jag som vaknar av en knappnål som faller till golvet manar all min spindelkvinnliga minimuskelstyrka och konkar honom tillbaka till sitt rum. Jag hålls vaken av att han kliver upp och sätter på en ljud-saga samt så småningom tänder lampan (jo det är de överaktiva mammaöronen som utvecklar superhörsel). En ytterligare mamma-superkraft sätter in nämligen, ultrainlevelsen och jag kan helt enkelt inte sova i vetskapen att han har lampan tänd och radion på bara lite för hög volym och därmed får svårare att somna i sitt rum. Åtgärd vidtas och plötsligt är det morgon.

På väg mellan Lindellhallens kaffeautomat och Psykologmottagningen slås jag av känslan att bära dubbel identitet. Jag är en psykologstudentkandidat under cover som vanlig student. Ju längre terminerna går desto fler personer kommer jag att möta på min väg som jag ska låtsas att jag aldrig träffat. Jag ska härbärgera deras rop på hjälp.

Min andra klientintervju går utmärkt, jag känner mig proffsig och tycker om mitt hår och min rosa tröja.

Handledningen besudlas av tekniska problem och när jag blir tvungen att gå för att inte min son ska låsas in under trappan på fritids för natten försöker jag med måttlig framgång trycka undan en drös obehagliga insikter och känslominnen som väckts till liv av inspelade samtal med alltför bekant material och kollegors kommentarer som får mitt överjag samvete att påminna mig om att jag var är en idiot som trott att jag levt i relationer med normala eller åtminstone någorlunda rimliga mönster.

På fritids lämnar en fritidspedagog över en lapp med telefonnumret till en galen karl som tydligen anser att jag och en annan oansvarig förälder ska betala skadestånd för att våra söner lekt med glasbitar och han cyklat över dem med trasigt resultat.

Någonstans på vägen hem fallerar mitt val av försvarsmekanism och en vänlig mackarbetarinna (servicebiträde?) räcker över en korv med extra värme som svar på mina halvblanka ögon.

Som tur är ringer T i samma ögonblick som jag stänger dörren om mig och jag kan förklara min nyvunna insikt om det Etiska Dilemma som innebär att det är omöjligt att tala om för någon jag litar på vad jag känner utan att bryta mot sekretesslagen och att jag därmed är utlämnad till handledningsgruppens normer för tid och evighet. Fan. Gud.

Ett vänligt brev överraskar mig från en skuggfigur som trots allt inte försvinner eller håller för öronen och jag tackar för dem som lägger sig i och önskar att fler gjorde det oftare.

Jag satt alltså där framför den andra människan och försökte tänka på att lyssna, förstå, tolka, anteckna och komma ihåg vad som skulle hända härnäst samtidigt och återfann mig stundtals i en känsla av att inte riktigt vara närvarande, som någon uttryckte det. En kognitiv överbelastning, sa någon annan. Det är en märklig känsla av att se sig själv utifrån men ändå inte för man sitter ju bevisligen fast inuti sin kropp. I efterhand känner jag igen den och det slår mig att det påminner om att vara på date.

Ja, det är en liknande upplevelse av att du pratar och jag pratar och vi sitter tydligen här och pratar med varandra men det jag säger sker på (autopiloten slår på, sa någon) automatik och jag vet egentligen inte vad jag säger för jag bara svarar och jaha, här sitter vi ja, men VEM ÄR det där? Att fastna mitt emellan. Där det ännu inte finns en relation.

Det är lite som när man lyssnar på någon som pratar samtidigt som man vet att man måste gå. Jag undrar hur det ser ut från andra sidan och önskar att kameran satt i klientens ögon.

Ännu har vi inte läst om överföring och jag tänker att det kommer att bli oerhört intressant.

För tillfället existerar ca en timmes videoinspelning av mig och annan psykologkandidat genomförandes rollspel av intervjusituation. Det är meningen att videon ska ge insikter om det proffessionella manéret men det enda jag minns är mig själv i rollen som klient. Där sitter jag och ägnar mig åt något som jag närmast kan benämna spindel-manér. Mina armar tycks vara överallt och jag envisas dessutom med att sitta och smeka dem hela tiden. Armarna alltså. Inte för att spindlar smeker sina åtta lemmar med sina.. åtta lemmar.. men det är just det där långa, böjliga, lite obehagliga rörelsemönstret. Eftersom jag trots allt spelar en vanlig människa undrar jag om jag faktiskt håller på så där i vanliga fall också?! Jag tror jag får tänka på att.. samla ihop mig lite.

Ok, jag låter bli att lägga in en bild på en spindel här då. Kanske. Jag skulle ju kunna lägga in en bild på mig själv i stället...

Nu när jag plågat mig igenom de första tramsiga, tradiga kapitlen i den psykoanalytiska diagnostik-tegelstenen som om den vore badsjöns kalla vattenrand som stiger på min nakna hud (ooh)(jag kan kontstatera att den är tråkig men jag kan läsa den) så erkänner jag är det börjar bli gruvligt intressant. Jag tänker att det delvis har med det allmänmänskliga behovet av kategorisering att göra och psyket vältrar sig i njutning. Plötsligt börjar mänskliga möten och beteenden rassla ned i sina spiltor och överdimensionerade aha-glödlampor tänds i stalltaket. Texten får mig att uppleva känslor av omnipotens och skräck samtidigt. Har jag drabbats av situationell borderline? <--- psykologhumor på skrämmande låg nivå

Förlåt, det är kaffet och peston.

Dags för kvällens arbetspass i grillbastun. 

Om du gråter innebords och inte öppet, kommer du att dränka din styrka. 

-Michael White   

David Epstons första rädslolag: 

Rädslan blir värre och värre ju mer tid man ägnar den.  

Michael Whites andra rädslolag: 

Rädslan kan inte överleva utan näring från goda vänner. 

Ingrid Storms tredje rädslolag: 

Rädslan har inget sinne för humor, den kräver att bli tagen på allvar och förintas av skratt.   

Diskussioner kring ansvar har tidigare gjort mig frustrerad eftersom de ofta inbegriper en föreställning om skuld. Det är en bekymmersam sammankoppling. Skuld förutsätter nämligen ett medvetet destruktivt handlande. Jag upplever att människor som bär på skuld känner sig ansvariga för något samtidigt som de upplever maktlöshet inför den handling de gjort sig skyldiga till. Det kan tyckas motsägelsefullt men är i själva verket fullt rimligt, anser jag. En given valsituation innehåller nämligen inte bara en konsekvens för individen utan flera medan föreställningen om att handla ”rätt” antyder att på ett val följer ett resultat och på ett annat följer ett annat. I en situation där motstridiga mål möts blir det omöjligt att välja ”rätt” eftersom alla möjliga val kommer att göra någon del orättvisa.

Abstrakt och komplicerat in deed.

Nå.. min poäng, som tycktes simma ner i avgrunden i det föregående stycket, är att skuld handlar om att bära insikten om att jag handlat ”fel” medan ansvar handlar om att erkänna att jag handlat på ett sätt som lett till en viss konsekvens. Det är inte samma sak. Vi kan skona människor från moralens blykappa (som ju är en kulturell konstruktion) och ändå hjälpa dem ta ansvar för sina handlingar och ge dem en känsla av inflytande över sina liv.

Vadan detta? undrar det vetgirige och läser sedan den teoretiska utgångspunkten med brinnande entusiasm:

Michael White beskriver på ett enkelt, insiktsfullt och inspirerande sätt hur han arbetar med externalisering i terapi. Genom att lyfta ut problem ur människors kroppar, liv och relationer hjälper han dem att hitta nya beskrivningar av sig själva och hitta nya möjligheter att handla för att förändra sina liv. En poäng med metoden är att den lyfter skuld från människor samtidigt som den hjälper dem att ta ansvar för sin situation. Det sker genom att personer får hjälp att kartlägga dels problemets påverkan på sitt liv men också på vilket sätt personen själv bidrar till problemets existens och inflytande. Terapeuten hjälper sedan personen hitta tillfällen då problemet inte tillåtits styra och utgår ifrån dessa för att hitta nya vägar och nya insikter om egna resurser och positiva egenskaper. I nästa steg hittar personen också en publik för de nya ”berättelserna” som för ut förändringen ur terapirummet och de egna tankarna och gör dem konkreta och verkliga.