Bek

16 juli 2009 19:06

Min rädslolag: rädslan måste erkännas, för så länge den är omedveten kommer den att styra en.

Ji

16 juli 2009 22:46

Sofia, får jag låna första citatet?
Ha det bäst :)

Ji

Psykologen

17 juli 2009 01:51

Ji: Jamen klart, det kommer från en av hans artiklar. Det var vad han svarade en 12-årig pojke som skämdes för att han grät i terapirummet och sa att han undrade vad terapeuten då tänkte om honom.

Grannen

19 juli 2009 06:20

Jag skämdes också för att jag grät, men mindre nu. Dock kan jag känna att rädslan och sorgen som på något sätt är bundsförvanter ibland som försöker krossa mig under sin tyngd. Jag tappar andan, jag drunknar, jag famlar efter stöd. Jag måste hantera det, jag måste låta intryck gå förbi mig, inte genom mig, men hur?!! Giv mig styrka!

Psykologen

19 juli 2009 12:59

Hm.. ja, jag kommer spontant att tänka på det som står om förlåtelse i artikeln av Anders Magnusson. Han skriver att förlåtelse är ett missförstått begrepp och:

"Förlåtelse handlar istället enbart om dig. Om dina tankar och dina känslor kring det du har varit med om. Förlåtelse innebär att du ger upp hoppet om en annorlunda eller bättre gårdag. Det handlar om ett accepterande av det som skett, vilket ger frid i sinnet."

Det är det man då kan uppnå med hjälp av sorgebearbetningen, menar han.

Bek

19 juli 2009 18:07

Spot on, tycker jag. Förlåtelse är inget man ger, utan något man uppnår. När man kan möta eller tänka på någon eller något utan att reagera på det med negativa känslor, förstå då har man förlåtit.
När någon däremot säger att de förlåtit en för något (som de tycker att man gjort), men de negativa känslorna blommar upp så fort saken berörs, så är det inte förlåtelse, utan snarare ett tecken på konflikträdsla.