Min mammas första kärlek. De sällskapade i fem år mellan 1956-1961. Trogna tidens tradition var de tillåtna att kramas och kyssas men icke mer och under inga omständigheter fick de tillbringa nattetid i samma rum. Vid övernattningsbesök hölls de därför strängt åtskilda. Jojo, det finns ingen säkrare metod än avhållsamhet. Som 19-åring skrev min mamma en kärleksdikt till honom på franska, uppmanad att tillämpa språket av sin lärarinna. Min bror tonsatte dikten 1998 och min mamma sjöng den för sin nuvarande make på deras bröllop samma år. Relationen mellan min mamma och hennes älskade (som för övrigt ser ut som en ung Percy Nilegård) avslutades på uppmaning av den frikyrkliga församling som inte ansåg att min mamma var andlig nog för att passa herren i fråga.

Toi

Je te trouvé

mon Désir mon Veux

Toi qui peux me donner

tout-ce que je veux

Mais comment

comment est-ce que possible

tout cela?

Peut-être que notre Seigneur

de sa grande faveur

M’a ouvert mes eux

pour aimé de tout ma ferveur

Toi, seulement

Toi 

Till historien kommer ytterligare en viktig detalj. Sommaren 2008 kommer en man och hans hustru gående längs uppfarten till min mammas barndomshem som hon numera underhåller för kommande generationers bruk. Min mammas make känner igen mannen från ett fotografi i huset, mamma själv kan inte se vem mannen är och tappar hakan då han presenterar sig som hennes svunna fästman. Efter 47 år dyker han upp för att få träffa henne igen då han fått veta att han med största sannolikhet snart kommer att avlida i väntan på en ny lever. Efter 47 år minns han henne ännu och undrar över hennes liv och väl. Även min mamma hade önskat få se honom igen och historierna om honom har levt kvar genom alla år och äktenskap.

Jag förundras och funderar fortfarande över hur hjärtat aldrig glömmer.

Svensk översättning:

Jag har funnit Dig min älskling

Du som ger mig allt jag önskar

Men hur är allt detta möjligt?

Månne Herren i sin stora godhet

ha öppnat mina ögon

För att kunna älska Dig av hela mitt hjärta

Dig – bara Dig

Då så, då var undertecknad återvänd från de döda och kan besviket konstatera att allt är som vanligt här hemma. En svårdefinierbar känsla av understimulans. Egentligen borde jag väl inte klaga. Det finns säker jättemånga därute som önskar att allt var som vanligt, att inte det där eländet hänt som nyligen inträffat.

...nä, det hjälpte inte. (Skriver man det där.. med två.. eller med tre... prickar? Och vad kallas det för?)

Egentligen borde jag väl inte klaga. Jag har ju haft en helt makalös vår! Den mest spännande och givande våren i mitt liv!

..nä, det hjälpte inte heller. Det är väl baksidan med att leva i nuet. När nuet inte är så sköj. Någon sa det ja. "Då kan man väl flytta sig från den situationen" var mitt tråkrationella svar. Mm..(.)

Egentligen borde jag väl inte klaga. Jag har ju det faktiskt oförskämt bra, egeeentligeeen. Bortskämda Sofia, hon vill ha smulorna och äta dem också. Och inte nog med det..

Nå, jag har i alla fall knåpat ihop ett par inlägg som inte ännu är publicerade under min bortavisetelse. De kommer snart. Nu när jag tappat 60% av mina läsare borde jag faktiskt ta och skärpa till mig. Oroen er icke, trogna vapendragare i det virtuella livet, jag har precis börjat bläddra i höstens dravliga (snacka om ordmjäll) lärobok i Psykodynamisk diagnostik så snart lär det väl bli att skriva om.