"De är alltså ofta storslagna både i sina drömmar om möjligheter och i sin självkritik."

Det finns en modell som används inom interpersonell personlighetsteori som heter SASB. I denna modell analyseras och beskrivs vilken självbild man har  och hur man relaterar till andra samt hur dessa påverkar varandra. Riddaren dundrar in på en klockren position 8. Dagdrömmer och försummar sig själv samt position 6. Förtrycker och anklagar sig själv. Förhoppningsvis framgår det att dessa positioner ligger på den negativa/destruktiva/"ovänliga" sidan av spektrat.

Härmed hoppas jag att jag förklarat vad jag menar med eufemismer. Sett i psykoanalytikerns sterila ljus lät det inte så storslaget längre. Jag börjar nyktra till.

Intelligens är bevisligen ett kontroversiellt ämne och diskussionen runt ämnet verkar hamna i en argumentation mellan dem som försvara begreppet och de som ifrågasätter det. Intelligens enligt forskare handlar i grunden om förmåga att lära sig av erfarenheter och anpassa sig till miljön samt förmåga att använda sig av metakognition för att förstärka de övriga förmågorna. På senare tid finns det en strävan mot att gå ifrån de gamla strikt analytiska modellerna och lägga in fler dimensioner till begreppet intelligens som exempelvis emotionell förmåga, social förmåga, praktisk förmåga etc.

Läraren påpekar att en fara med detta tänkande är att man till slut vill mäta "allt som är bra" och kalla det intelligens. Jag kan inte hjälpa att undra om det inte finns ett problem med stelbenthet kring hela begreppet om man tänker på det sättet. Vi vet att mätningarna av intelligens från början kommer från en mans strategi för att sortera visa individer i en viss miljö efter prestationsförmåga. Antingen kan vi som halva gruppen i kontroversen hävda att intelligens mäter det det mäter och så är det bara. De människor vi mäter kommer inte att lyckas lika bra i de fall som kräver just dessa förmågor. Problemet är dock att de flesta människor tror att begreppet i själva verket beskriver mer än det verkligen verkar göra. Det vore rimligare att därför ifrågasätta själva utformningen av begreppet och bemöta uppgiften från ett helt annat håll än vad Alfred Binet gjorde.

Är syftet verkligen att sortera människor i en elit och en underelit där konkurrens är avgörande? Att ta reda på "allt som är bra" handlar snarare om ett sätt att sortera kompetenser. Inte kompetenser som vi hittar på och sedan söker utan kompetenser som vi de facto observerar bland människor. Detta verkar onekligen som ett betydligt mer humant synsätt och i slutändan också mer funktionellt. Det elitistiska synsättet SORTERAR UT människor och värderar människor på en hierarkisk skala. Det andra synsättet organiserar snarare människor på en plan nivå efter olika möjligheter. Vi tar reda på hur det kommer sig att människor lyckas med det de faktiskt utför i stället för att försöka förutsäga om de kommer att lyckas baserat uppgiften vi vill att de ska utföra. Ur den synvinkeln verkar Howard Gardner vara på rätt spår med sina multipla intelligenser.

Detta är logiskt:

H1 säger att om den oberoende variabeln A är viktig så kommer resultatet B att uppnås. -Q ger inte rätt svar, den säger bara att A inte är viktig. H0 säger att om den oberoende variabeln A är ointressant så kommer vi inte få resultat B. -Q innebär att P inte är sant, dvs att A är intressant.

Jag vet. Det är förjävligt.

Ett test av detta påstående ger i praktiken:

P: Modus ponens: Om något är logiskt så är det förjävligt. Vi har bekräftat p.

-P: Om något inte är logiskt så är det inte förjävligt. Denna slutsats kan ej dras eftersom något kan vara förjävligt av någon annan orsak än att det är logiskt.

Q: Om något är förjävligt så är det logiskt. Denna slutsats kan ej dras eftersom det kanske finns någon annan orsak till att det är logiskt.

-Q: Modus tollens: Om något inte är förjävligt så kan det inte vara logiskt. Vi har negerat Q.

Nu är det skottår och den här dagen återkommer inte på fyra år så varför inte ta tillfället i akt att göra någons dag lite sämre. Jag ska försöka att inte upprepa det alltför ofta.

Visste du att ensamhet är det största hotet mot din hälsa?

Du vet att du bör äta rätt och motionera. Du vet att du inte ska röka och att socker inte är bra för dig. Du vet att man inte ska slåss och att man ska ha mössa på sig då det är kallt på vintern och om di är kvinna har säkert din mamma lärt dig att kissa efter sex och inte sitta på kalla stenar. Ok, det var inte din mamma som lärde dig det där med att kissa efter sex, det var någon annan eller du själva efter att du överlevt din första urinvägsinfektion, men du visste om det i alla fall. Du får höra varje dag att det är något du borde göra och att det är något du inte gör.

Säkert har du också fått höra att självständighet är bra och ensam är stark. Själv är bäste dräng och en god kvinna reder sig själv. Vårt samhälle bejakar individualism och vi lever alltmer isolerade från varandra. Vi bor som singlar, vi köper enrumslägenheter och kommunicerar digitalt. Vi arbetar hemifrån och mailar våra grannar. Vi svarar inte i telefonen om fel namn dyker upp i displayen och hälsat inte om vi möte någon på vägen. Vi lär oss laga mat i kokböcker och TV-program och går till BVC för att få råd om våra barn.

Social fobi är den vanligaste rädslan bland människor i väst. Av allt som finns att vara rädd för i världen är vi alltså mest rädda för att träffa varandra.

Social interaktion är den mest avgörande faktorn för upplevelse av lycka och välbefinnande, självkänsla och psykisk hälsa. Låg social aktivitet är en bidragande faktor till en massa sköjsiga tillstånd som depression, demens, utbrändhet, försenade utveckling, övervikt, missbruk och allt möjligt som jag skulle kunna räkna upp om jag var ännu mer elak.

Det här och mycket annat är sådant som jag syftar på när någon frågar mig om den här utbildningen är jobbig och jag svarar ja. Det här är sådana trevliga insikter som vi psykologer bär omkring på, ofrivilligt dagligen checkar av mot vårt eget liv och får lära oss mer spännande fakta om som färgar världen svart och som ni andra egentligen inte behöver reflektera över. När ni reflekterar över det är det vårt jobb att förleda er uppmärksamhet åt annat håll samtidigt som vi försöker få er att fatta beslut som leder er från avgrunden.

Brist på social stimulans bryter ner hjärnceller.

Visste du förresten att chips innehåller glutamat som är en signalsubstans i hjärnan och överskott av denna.. japp, bryter ner hjärnceller. Många är ni som hört att hjärnceller inte nybildas men som ett ljus i tunneln på slutet av detta patetiska inlägg så får jag väl tala om att det inte är helt sant. Det finns hopp.

Någonstans måste vi börja så vi börjar väl här.

Visste ni förresten att om man använder ordet "man" som jag gör nu för att beskriva subjektet i meningen så påverkar det läsarens syn på kvinnor negativt? För att vara mer specifik så har man gjort en studie som visar att om man läser upp en text för ett gäng studenter som handlar om psykologens yrke och beskriver en blivande psykolog med orden "he", "his" och "himself" så kommer de lyssnande studenterna att skatta en kvinnas chans att lyckas i yrket som mindre trolig än om man byter ut orden till "them", "theirs" och "themself".

Uppfattningen att människor som söker sig till detta yrke pga sina egna problem är alltså vanlig. Alla har vi fått höra det, vi småfiskar. Jag får utmanar er med tanken att det kanske kan vara så att vi som söker oss till yrket dels är mer intresserade av känslor och därmed också mer benägna att känna efter hur vi mår och därför lättare hamnar i en situation som vi upplever som problematisk. Dessutom pratar vi gärna om problem mer än andra vilket uppmärksammar det faktum att vi känner något. Kanske är vår förmåga att förstå och känna med andra något högre än snittet vilket också ger oss känsligare för negativ påverkan och därför gör oss fördisponerade för att drabbas. Vad jag har svårt att tänka mig är att någon som har känslomässiga problem söker sig till en utmaning där man tvingas att dagligen utsätta sig för insikter som gör livet svårare att handskas med.

Min uppfattning hittills är inte att studenterna i min klass skulle vara mer olycksdrabbade än andra eller mer benägna att hoppa i älven. Något jag däremot tycker mig uppfatta är vår förtjusning att prata om oss själva. Sätt dig bredvid några psykologstudenter på ett café och räkna antalet "jag" i konversationen så får du se. Dessutom finns en klar överrepresentation av ordet "tänker". Vi får lära oss psykologspråket från första dagen då vår förta lärare berättar om vad han tänker och vi begriper förstås genast att vi förväntas uttrycka oss ödmjukt och korrekt. "Jag tror" är för spekulativt och "jag vet" är för provocerande. Psykologer vet inte, de tror inte, de tänker dock en väldans mycket om det mesta, sedan är det upp till dig att ta ställning till vad du tycker.

Din uppmärksamhet har just blivit primad och det lär bli värre.