Snott från blädderblocket på ett foto från specialistutbildingen i klinisk psykologi:

Lyssna på tre nivåer.

1. Lyssna på själva händelsen [text skymt i bilden], som den andre vill berätta.

2. Lyssna på den andres upplevelse genom att [mystisk ruta] spegla så att det blir klart för den andre att du har förstått.

3. Lyssna på den andres upplevelse av sig själv "där och då" i situationen och "här och nu" i samtalet.

En aspekt som blivit tydliggjord under de senaste kurserna är frågan om förhållningssätt. Vår lärare inledde gruppsykologin med att beskriva hur den kliniska psykologen jobbar med tre verktyg; sin teori, sitt förhållningssätt och sig själv. Uppgiften i det första momentet var att träna sig att ta ett grupperspektiv på beteende. Under sociologin får man lära sig att anta ett helhetsperspektiv. Viktiga övningar då psykologin generellt lutar åt ett individperpektiv i enlighet med vår nuvarande kulturella norm. Samtidigt kan jag fascineras av tendensen att ställa perspektiv mot varandra och polarisera dem som om det ena var rätt och det andra var fel. Hetsiga informella debatter (jodå) förs i klassen kring antingen det ena eller det andra, det finns en ständig värdering och en motvilja inför dynamiskt tänkande. Man ska ta ställning. Det ena synsättet är finare än det andra. Den som tycker annorlunda är moraliskt klandervärd. Det här är vad vi (im)populärt kallar PK-spöket. Ursäkta, det är vad jag kallar PK-spöket. För det är förstås fullkomligt förbjudet att påstå sig ana vad någon annan tycker. Det är vad jag kallar rädslan för guilt-by-association med just: PK-spöket.

Det finns en regel som säger att ju längre tid en diskussion pågår i vår klass (på vårt program?) så ökar sannolikheten att något ska referera till PK-spöket.

Mm..

Hur var det nu med förhållningssättet? Ja, ju fler olika grupperingar jag socialiserar med, så väl i som utanför skolan, desto mer inser jag hur viktigt förhållningssättet är för olika människor och hur de kämpar med olika svårigheter förknippat med sitt föredragna perspektiv. Poängen är att de alla kämpar. Ingen har hittat det perfekta förhållningssättet, kanske för att det inte finns något. Kanske för att det vi behöver är flexibilitet, inte ställningstagande.

Exempelvis menar någon att man måste få skoja med laddade begrepp medan andra menar att ord är skapande och måste hanteras med respekt och försiktighet. En psykolog som hänvisar till de psykiskt sjuka som dårar nedvärderar dem och en polis som kallar personer med missbruksproblem (vilket är socialarbetarens term) för hasch-tomtar är förstås totalt depraverad Eller? Somliga kryper ur sitt eget skinn i en vilja till samförstånd och förståelse medan andra i hätskt förnekelse värjer sig för sådana som hotar krypa in under deras skinn utan tillåtelse. Alla pekar de på varandra och säger Fy!.

Jag tänker som så att varje val av beteende har en mening och fyller ett syfte för den som väljer det och varje förhållningssätt har sina för och nackdelar. Tanken på försiktighet och förståelse och ansvar för andras känslor är djupt solidarisk och fin men lägger också en enorm börda på den som inte kan sätta sina egna gränser. Att hålla distans till det svåra är nödvändigt för att inte krossas av den nakna verklighetens egenskaper. En rigid professionalitet är å sin sida avidentifierande, tappar bort den mellanmänskliga känslodimensionen och hotar skapa rationella, rutinerade massmanualer som DSM.

Jag tänker att människor måste få ha sina försvar samtidigt som det är viktigt att vara medveten om dem. Jag tänker att det är viktigt att få ifrågasätta dem samtidigt som de inte alltid måste brytas ner i sina minsta beståndsdelar. Jag tänker att det är bra att ta ställning och veta vad man tycker men att man måste ha en förmåga att anta det motsatta perspektivet för att över huvud taget kunna ha en helhetsbild. Jag tänker att vi inte är varandras fiender förrän vi förklarar krig mot varandra och att det är på slagfältet, inte nödvändigtvis i lägren, som de oskyldiga far riktigt illa.

Ja, för första gången satte någon tydligt ord på den egenskap som jag kämpar med lära mig tygla. Den vanligaste frågan som andra ställer då man presenterar sig som blivande psykolog har med den analytiska förmågan att göra. Människors rädsla för att ofrivilligt avslöja något om sig själva eller ännu värre(?) bli tillskrivna något de inte står för blir tydlig i mötet med någon de uppfattar inneha någon slags magisk röntgenblick som ska se igenom alla deras försvar.

Frågan är heller inte helt obefogad. Alla människor analyserar varandra för att alls kunna kommunicera och bete sig men psykologen gör det säkert (bättre?) mer. Alla som har en specialitet lägger märke till detaljer som andra inte ser. Ett murare reflekterar över fogarna i ditt badrum när han är på besök, en tandläkare ser saker när du ler som du inte själv lägger märke till i spegeln, en småbarnsförälder konstaterar hur du tillrättavisar dina barn i affären och ett Ceasar-fan hur du håller kopplet till din hund. Det är i sig ingenting konstigt med det.

Kanske är det psykologen sysslar med känsligare eftersom det liksom är.. hemligare? Nå... oavsett hur mycket teorier och kunskap personen ifråga sitter på så krävs det mängder med information för att dra slutsatser och den informationen hämtas inte med någon röntgenblick. Ärligt talat kan jag dessutom nästan lova att just du inte är så intressant att världens psykologkår dräglar vid dina fötter för att få läsa dig utan och innan när du hälsar på någon av dem. De har faktiskt annat att tänka på än dig.

Med det sagt är jag rätt stolt över min analytiska förmåga men kan inte hjälpa att fundera om jag överdriver mina spekulationer eller kanske uttrycker mig klumpigt då andra psykologstudenter utbrister att de plötsligt blir förvånade över Den Stora Analysmaskinen när jag lägger fram en fråga. En hologramversion av min vän Lars S hytter förebrående med fingret i mitt bakhuvud. Hur var det här med att definiera någon annans verklighet? Konflikt.. ångest.. Jaja, Lars, jag fattar grejen. Slå endast på strömbrytaren då så efterfrågas (eller håll dina tankar för dig själv).

I natt drömde jag mördar-drömmen igen och vaknade förvånad. Den drömmen har alltid varit ett tecken på oro eller någon slags prestationsångest. När jag la mig igår trodde jag allt var bra, men mitt omedvetna sa något annat. Jag försökte gömma mig bakom en soffa i någon annans hus medan mördarens ögon tycktes fixera mig i mörkret. Ju längre tid han såg på mig desto mindre blev mitt gömställe och desto ljusare blev rummet.

Hela dagen hade jag mycket riktigt kaktusbollen i halsen. Sedan min tid av stressymtomsutveckling på jobbet är min kropp mycket tydlig med sina signaler. Jag vet omedelbart när jag är stressad. Ibland är det desto svårare att förstå varför.

Relations-stress? föreslog T. Det tror jag inte men när jag tänker efter har jag faktiskt drömt mördardrömmen varje gång jag träffat en ny man, om än bara för en fika eller ett biobesök.

Vid flera tillfällen har jag fått feedback på att jag tenderar att ta ansvar för andras känslor, något jag måste lära mig att låta bli. "Härbärgera" känslor är ett modeord ju närmare den konkreta terapisituationen vi kommer. Man måste lära sig att ta vara på andras känsla och härbärgera den, men inte ta in den i sig själv. Den konsten känner jag att jag inte ännu behärskar. Andras känslor flödar snarare rakt igenom märg och ben på mig. Är någon lycklig blir jag berusad, är någon ömsint sväller jag, är någon lustfyllld börjar jag brinna, är någon ledsen vill jag gråta, har någon ont blir jag yr och mår illa, är någon arg börjar jag vibrera, är någon nedstämd blir jag orolig. Jag känner mig som ett såll, som att jag var skir och genomsläpplig..

..som att jag var försvagad av infektion. Nedsatt immunförsvar. Nedbrutna försvar.

Vila.

Nu när jag liks är på citat-humör ska jag också dra ett av Lars Svedberg som själv så ivrigt citerar de stora:

Ångest är en känsla av svindel inför livets mångfald. Den har ett syfte, den bär på betydelser som är viktiga för oss som människor. Kanske ångesten blir en sjukdom i samma stund vi lär oss förneka den. Ångesten är ett tecken på vitalitet och en kreativ kraft. Liksom feber vittnar den om att det pågår en strid inom oss.

Tack Lars. Vackert. Tack.

Lars

Till råga på allt går herr Svedberg vidare till att i samma kapitel (som för övrigt beskriver dyaden och hur olika fördelning av utrymme kan se ut och fungera) citera ingen mindre än: Rilke! - my löööv, och därmed är jag hans för evigt.

Once the realization is accepted that even between the closest human beings infinite distance continues to exist, a wonderful living side by side can grow up if they succed in loving the distance between them which makes it possible for each to see the other whole against the sky.

-Rainer Maria Rilke

Mina vänner Berger och Luckmann, som på något obegripligt sätt klamrat sig fast i mitt minne trots allt motstånd jag utövade då jag pressade mig igenom deras snårskog till bok, föreslog att psykologens roll i samhället går ut på att vänligt men bestämt föra den irrande människan tillbaka i normalitetens fålla. Detta är en smått skrämmande och för den stolte psykologstudenten provocerande tanke som inte desto mindre klingar beklagligt full av sanning. Behovet att namnge det avvikande är påtagligt hos envar men i psykologens grepp förvandlas det till plötsligt ett verktyg med sprängande kraft.

Jag tyckte mig känna hur timmarna på psykologkonferensen andades en övervägande del psykopatologi trots att syftet var att bredda åhörarnas syn på yrkets rikedom och möjligheter. Ordet DIAGNOS hängde olyckbådande i luften och färgade av sig både här och var där det kanske inte egentligen hörde hemma. I min sömndruckna dagen-efter-bubbla lyssnade jag intresserat men något oroligt till diskussionerna kring filmvisningen och funderade över hur det jag just insupit som livets rikedom av andra spirande kollegor uppfattats som något vid sidan av den hyllade normaliteten och jag kände en djup tacksamhet för den gångna sociologiterminen och vad den gjort med min verklighetsuppfattning.

Är det då så konstigt att de som krönts av samhället till konformitetens väktare själva är så gruvligt rädda för att lämna den? Vi om några vet precis vad som händer med den som kliver snett. Vi är varse om avgrunder runt våra fötter där vår uppgift är att sträcka ner en hand mot dem som fallit. Vi är tränade att täcka över hålen. Men.. ekar det i mig. Men.. men.. Inte är det den rollen jag vill ha? Inte vill jag vara den som letar fel i det unika. Inte vill jag vara den som bleker livets färger till pasteller. Jag vill ju vara den som sätter en pensel i handen på den som flödar utav av färg och säger måla! Det är den som jag vill vara.

Det är vad jag har lärt mig den här helgen.

Till den som känner sig avog eller kluven över det jag sagt här vill jag gärna rekommendera en bok som heter Diagnosens makt av Gunilla Hallerstedt (red). En av de viktigaste böcker jag läste förra året.

Det är upplyftande och befriande att höra någon dryfta sin beundran och kärlek för någon annan. Det är glädjens ringar på vattnet som berättar om det som rört vid ytan. Det är en lättnadens suck i en tid av tvivel. Det är hopp som växer ur fuktig jord.

Lika djupt smärtsamt är det att höra någon tala illa om någon annan. Det svider av sorg för den som talar och den bitterhet den måste bära som ett ok i sitt liv, sorg för den omtalade som hamnat vilse och sorg för det som skett dem emellan.

Komplimanger riktade mot mig själv har jag alltid haft svårt att ta emot. Jag vet inte om jag kan säga varför. Nietzsche hade som bekant en tanke om det, se januari. Kanske är det alltid svårt att ta emot ett uttalande som inte kommer ur den andras erfarenhet utan från ett försök att tilltala en verklighet som aldrig kan vara helt kongruent med någon annans. Som jag varit inne på tidigare så är det alltid vanskligt att tala om för någon annan hur de är, oavsett om det är bra eller dåligt. Jag förstår mer och mer att det inte heller räcker med att tala om beteende istället för personlighet, det blir så mycket lättare att greppa och acceptera då det dessutom kopplas till en upplevelse eller konsekvens och lättast då till en personlig sådan.

En av de finaste komplimanger jag fått är den här, uttryckt nyligen, som lade ett leende på mina läppar en lång stund efteråt:

Missförstå inte det här, men om jag träffade en partner så skulle jag vilja att den personen var mer som du. Du kan möta min oro och hjälpa mig ta ner den.

Nej då, jag missförstår inte kära, men jag blev underbart glad. Tack oändligt.

Oavsett om makt är något som finns hos människor eller något som utövas dem emellan tycks det mig slående hur stor rädslan för makten är. Den visar sig överallt. Hur man förhåller sig till att bli hänvisad till en grupp som uttalat besitter makt då man själv känner sig maktlös, som i fallet med patriarkatet eller frågan om det klasslösa samhället. Hur man ställer sig till definitionen om att ”ta plats” och hur farligt det tydligen är att ”kliva tillbaka”. Ingen vill att någon ska kliva tillbaka. Varför?

Som chef har jag alltid upplevt att mitt jobb gått ut på, dvs målet har alltid varit, just att kliva tillbaka och lyfta fram andra. Det ser jag som något positivt, viktigt och nödvändigt för att en grupp ska bil levande och individer ska utvecklas. Kan det vara så att genom att hävda att någon ska kliva tillbaka så erkänner man att de har makt över dem som inte kliver fram?

Det verkar vara otroligt känsligt och jobbigt att erkänna både att man har makt över andra och att andra har makt över en själv. Men varför är vi så rädda för detta? Är det en föreställning om att makten bara finns då den erkänns? Men den föreställningen håller jag inte med om i så fall. Snarare verkar det som att makten måste erkännas för att kunna bearbetas och utmanas. Så varför hjälps alla åt så in i friden för att dölja den och i stället aktivt bekämpar den som försöker påtala den?