Mina vänner Berger och Luckmann, som på något obegripligt sätt klamrat sig fast i mitt minne trots allt motstånd jag utövade då jag pressade mig igenom deras snårskog till bok, föreslog att psykologens roll i samhället går ut på att vänligt men bestämt föra den irrande människan tillbaka i normalitetens fålla. Detta är en smått skrämmande och för den stolte psykologstudenten provocerande tanke som inte desto mindre klingar beklagligt full av sanning. Behovet att namnge det avvikande är påtagligt hos envar men i psykologens grepp förvandlas det till plötsligt ett verktyg med sprängande kraft.

Jag tyckte mig känna hur timmarna på psykologkonferensen andades en övervägande del psykopatologi trots att syftet var att bredda åhörarnas syn på yrkets rikedom och möjligheter. Ordet DIAGNOS hängde olyckbådande i luften och färgade av sig både här och var där det kanske inte egentligen hörde hemma. I min sömndruckna dagen-efter-bubbla lyssnade jag intresserat men något oroligt till diskussionerna kring filmvisningen och funderade över hur det jag just insupit som livets rikedom av andra spirande kollegor uppfattats som något vid sidan av den hyllade normaliteten och jag kände en djup tacksamhet för den gångna sociologiterminen och vad den gjort med min verklighetsuppfattning.

Är det då så konstigt att de som krönts av samhället till konformitetens väktare själva är så gruvligt rädda för att lämna den? Vi om några vet precis vad som händer med den som kliver snett. Vi är varse om avgrunder runt våra fötter där vår uppgift är att sträcka ner en hand mot dem som fallit. Vi är tränade att täcka över hålen. Men.. ekar det i mig. Men.. men.. Inte är det den rollen jag vill ha? Inte vill jag vara den som letar fel i det unika. Inte vill jag vara den som bleker livets färger till pasteller. Jag vill ju vara den som sätter en pensel i handen på den som flödar utav av färg och säger måla! Det är den som jag vill vara.

Det är vad jag har lärt mig den här helgen.

Till den som känner sig avog eller kluven över det jag sagt här vill jag gärna rekommendera en bok som heter Diagnosens makt av Gunilla Hallerstedt (red). En av de viktigaste böcker jag läste förra året.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag längtar till landet som icke är,ty allting som är, är ja
g trött att begära.Månen berättar mig i silverne runorom lan
det som icke är.Landet, där all vår önskan bli underbart uppfylld, landet, där alla våra kedjor falla,landet, där vi svalka v
år ...

Jag delar den här videon idag eftersom det här är något jag hade behövt få höra få många år sedan, då när jag var den andra kvinnan och min kärleksaffär med en upptagen man brutalt tog slut, i princip över en natt, och lämnade mig i en avgrund av sor...

Jag pausar här.   Därför att just den här virtuella platsen just nu spelat ut sin roll. För att den givna titeln inte längre går att använda. Jag har ett yrke som inte går att skriva om, inte så gränslöst som såhär.   Här tystnar psykolog...

Fantasierna är fortfarande kvar. Fantasierna om att möta honom igen. Det är precis det de handlar om, varken mer eller mindre. En oändlig rad av möten. På affären, i parken, på en exotisk ort dit vi båda åkt samtidigt, i en stad i Europa vi båda besö...

Jag plockade fram en gammal säkerhetskopia som jag gjort av en tidigare PC som krashat för flera år sedan. Jag letade efter en video som givits mig, i ett anfall av nostalgisk längtan triggat av min halvtomma dubbelsäng när mannen som älskar mig jobb...