Här är min tvekan som ber mig att vara försiktig, som ber mig att tänka efter hundra gånger och hundra gånger igen, som ber mig att värna om mig själv innan det är för sent.

Här är min tvekan som påminner mig om vem jag har varit och vem jag vill vara, som varnar mig för vad det innebär att acceptera villkor som inte jag har valt.

Här är min tvekan som växer i tystnaden, den enda plats där den kan göra sig hörd, som viskar i mitt öra hur den vill mig väl.

Här är min tvekan som ber Dig om nåd, för när Du talar till mig igen, då kommer jag inte att höra den mer.

These are my doubts, asking Me to be careful, asking Me to think again a hundred times over, askings Me to save myself before it is too late.

These are my doubts reminding Me of whom I have been and of whom I want to be, warning Me of what it means to accept conditions that were not chosen by Me.

These are my doubts growing out of silence, the only place where they are heard, wispering to Me how much they care for my well being.

These are my doubts asking You for mercy, for when You speak my name again, I will not hear them any more.

Jag känner hur minnet faller av mig som solbränd hud från skinnet. Det spelar ingen roll hur jag smörjer det med hudkräm. Huden lossnar och färgen bleknar. Jag är rädd att jag till slut ska glömma hur det kändes när solens värme rörde mig. Men det kanske man aldrig gör?