"Jag kan inte ge dig tillräckligt tillbaka", säger han men jag protesterar. Ingen har någonsin gett mig så mycket som han ger mig av det som verkligen är viktigt. Ingen har någonsin bekymrat sig så. Bekräftat, försäkrat, uppmärksammat och så uppriktigt beklagat. Kanske lär vi oss att ge på olika sätt, något som så ofta orsakar konflikter, men nu är det han ger precis det jag behöver så jag är nöjd och glad.

"Det är inte något som sker hos var och en av oss, det sker mellan oss", säger jag." Jag vet inte varför det vi skapat tillsammans bleknar men det är något det behöver som det inte får just nu." Det matas i båda ändar och det svälter i båda ändar. Det är något som vi inte ger det.

Vad för något? Vad är det som saknas? Kunde jag inte svara på det förut när det gällde någon annan? Jag känner hur jag ligger svaret i hasorna, så nära att det bara precis viker undan bakom nästa krök i labyrinten innan jag hinner se vad det är. Jag springer efter, eggad av jakten. Jag ska ta dig, din rackare, jag ska förstå det här.

Mina tankar är en labyrint. Ge dig in i dem och du hittar aldrig ut igen.