Varför? har han frågat och Varför? har jag frågat själv. Vet du vad du gör? har någon annan frågat.

Jag tänker mig att människor möts för att de behöver mötas. De saknar något som den andre har att ge just då i det ögonblick de möts. Detta något behöver inte alltid vara Kärlek eller så är det alltid Kärlek, vad vet jag. Kärleken är ett stort vidunder för mig, precis som Lyckan eller Döden. Jag hör talas om den, anar den och ser den men jag vet fortfarande inte om den finns. För stor för att förstå och för stor att ta i min mun och min respekt inför den kräver därmed tystnad. Jag föreställer mig hur den ska lösas upp i samma ögonblick den uttalas, som en skugga bleknar under ljuset.

Inte heller söker jag ringa in och namnge Kärleken, precis som jag inte söker kontrollera Lyckan eller Döden. Det sker det som sker och det får vara det som är, tänker jag och värjer mig mot omvärldens behov av Rätt och Fel, av Ont och Gott.

Jag tänker mig hur dessa tre; Kärleken, Lyckan och Döden är livets nornor under Yggdrasil. Jag ser dem väva våra ödestrådar i spänd förväntan på vår reaktion, vårt val att ta emot dem eller rädas dem, men oundvikligen och alltid en del av våra liv.

Det är inte varje morgon man staplar ut ur sovrummet likt en bakfull tonåring som snedtänt på överdoser av oxytocin med håret på ända och grumlig blick och finner en komplett kontinental frukost uppdukad på köksbordet tillsammans med en liten blomma och ett meddelande. Nej det är inte varje dag sådant sker, men idag var en sådan dag. Där vid mitt bord satt jag ensam men ändå inte och log fånigt medan jag omsorgsfullt valde bland bröd, skinka, ost, mjukost, tomater, sockerärtor(!), bananjuice, kamomill-té, kex, frukt och en slags kaka med nötkräm (kanelbulle + rulltårta = Strudel). Tänk ändå så det kan gå..

Ikväll far (jo) jag till Uppsala på psykologkonferensen. Trevlig helg alles och envar!