"Jag kan inte ge dig tillräckligt tillbaka", säger han men jag protesterar. Ingen har någonsin gett mig så mycket som han ger mig av det som verkligen är viktigt. Ingen har någonsin bekymrat sig så. Bekräftat, försäkrat, uppmärksammat och så uppriktigt beklagat. Kanske lär vi oss att ge på olika sätt, något som så ofta orsakar konflikter, men nu är det han ger precis det jag behöver så jag är nöjd och glad.
"Det är inte något som sker hos var och en av oss, det sker mellan oss", säger jag." Jag vet inte varför det vi skapat tillsammans bleknar men det är något det behöver som det inte får just nu." Det matas i båda ändar och det svälter i båda ändar. Det är något som vi inte ger det.
Vad för något? Vad är det som saknas? Kunde jag inte svara på det förut när det gällde någon annan? Jag känner hur jag ligger svaret i hasorna, så nära att det bara precis viker undan bakom nästa krök i labyrinten innan jag hinner se vad det är. Jag springer efter, eggad av jakten. Jag ska ta dig, din rackare, jag ska förstå det här.
Sandra
18 februari 2009 19:05
Någon gång bara någon gång kan det vara så att det saknas ingenting, ingenting behöver jagas. Man är bara rädd att stanna upp, stanna upp och se det hela för vad det är. Man är så upptagen med att jaga ett svar, man vågar inte se svaret i sin nakenhet när den står precis framför sina ögon. (Jag tål att sägas mot).
Psykologen
18 februari 2009 20:19
Jag förstår vad du menar men jag tror inte det är så i det här fallet. Jag upplever absolut inte att vi haft problem med att stanna upp och se det hela för vad det är. Snarare har det varit styrkan i just det här mötet. Det har varit precis där det är, precis vad det är och inte mer.
Men det kan inte leva vidare av att stå stilla, speciellt när det är så nytt att det inte har byggts upp någon energi som skulle göra det självgående. Det behöver underhållas för att fortsätta på samma nivå och utvecklas om det ska gå vidare.
Observera att det inte är en känsla jag jagar, de kan inte jagas hur mycket vissa än försöker, det är insikten om hur jag fungerar, vad jag går igång på. En nyttig insikt som förtjänar att jagas.
Bek
19 februari 2009 17:27
Kanske såhär (jag provtycker lite):
Om det är rätt och funkar så känner man inget behov av att förklara det. Då bara är det, och man låter det vara så.
Om det inte känns rätt, inte funkar, kan man ofta peka på någon enskild komponent som man vet att man behöver men som inte finns där.
Men även om den biten fanns, så kanske det inte skulle funka ändå. För det handlar om helheten. Vad är det som gör att en låt svänger? Det är inte de enskilda tonerna, inte melodin, inte kompet, utan helheten.
Men dessutom - när man lyssnat på en låt tillräckligt många gånger så "kan" man den, den överraskar inte längre, och känslan den väcker har förlorat sin fräschör. Eller något behov har fyllts och man hungrar inte längre. Då är det meningslöst att söka efter vad som "fattas" i låten, för det är inget som fattas, den hörde bara till en annan tid, ett annat sammanhang och ett annat behov.
Frågan är om man kan få svar på vad man går igång på, genom att studera vad man INTE går igång på. Hur vet man att det man tycker fattas är just det som skulle behövas?
Psykologen
19 februari 2009 19:16
Mm... Spännande. Massor av intresanta trådar i det där. *gnuggar händerna*
Behovet är jag med på. Det tror jag är nödvändigt i grunden. Behöver man inte det den andra har att ge då kommer ingenting att ske. Så kanske är det behovet som ändras från ett till ett annat. Det skulle kunna vara en del av förklaringen.
Jag tror inte någon går omkring och känner att det är "rätt" hela tiden. Eller vadå rätt liksom? Fel? Rätt? Fel? Nä, den köper jag inte. Dikotomier är inte vägen till förklaringen. De är någon slags kognitiv/språklig genväg/senväg som inte har med verkligheten att göra.
Vill man inte förklara det som funkar då? Jo, det tror jag nog att man vill. Jag frågade mig lika mycket "hur är det möjligt?" när känslan var som bäst och starkast som jag gör nu när den bleknar och skulle inte människor vara intresserade av att förklara det som funkar skulle många studieobjekt och forskningsprojekt inte existera tror jag.
jag tror inte heller man kan få svar på vad man går igång på, genom att studera vad man inte går igång på utan jag försöker se vad det var som fanns som ev skulle ha försvunnit men finns inte något sådant så blir nästa fråga vad jag vill ha som jag inte känner att jag får. Det behöver inte vara så svårt. I samma ögonblick som en känsla av besvikelse uppstår så har den föregåtts av en förväntan. Däremot blir det väldigt svårt när känslan som uppstår är tomhet. Då blir det att söka i det som inte finns, som du sa.
Behöver man bli överaskad? Mm.. ja jag tror att man måste bli överaskad först. Det är iaf min erfarenhet. När händelsen tar en på sängen då väcks de största känslorna. Men måste man fortsätta bli överaskad. Det är jag inte så säker på. Näe.. då handlar det nog mer om att.. utifrån behov bygga ömssesidig tillfredställelse.. och bygga gemensamma definitioner av verkligheten.. samt INTIMITETS-dimensionen tror jag är en nyckel. Det härmed exklusivitet-närhet-intimitet.
Psykologen
19 februari 2009 19:23
(Nej Bek, låt bli ontologitråden, den har vi redan slitigt nog i. Släpp! Loss! Ktsch! [smäll på fingrarna])
Bek
19 februari 2009 19:36
Alltså, rent ontologiskt så-
hehe.
Jomen jag tror att man måste fortsätta bli överraskad, inte i den himlastormande oj-men-vad-fan-nudå-varianten, men i att det måste komma nya saker, något som utvecklar och driver på och bråkar (på ett bra sätt). Jag tänker på hur det är med undervisning: man är en bra lärare så länge man själv lär sig något nytt av att undervisa om ett ämne. När man slutar lära sig något själv, när det liksom är uttömt för en, blir undervisningen sakta men säkert sämre.
Med "rätt" menade jag inte något absolut i förhållande till något som är absolut fel, som om det bara fanns av eller på. Jag syftar på något som känns självklart, där det flyter, där man sjunger i samma sång om än inte nödvändigtvis samma stämma (eller kanske - där man nödvändigtvis måste sjunga varsin stämma för att harmonier ska uppstå).
Som jag brukar säga: det behöver inte vara perfekt, men det måste vara sant. Och sant är för mig det som man kan välja utan att behöva resonera så mycket med sig själv först. När man börjar resonera kring känslan har man lämnat den och hamnat i intellektet, och orsaken brukar vara att man inte accepterar det känslan säger. Jag tror att kärleken, attraktionen och till och med relationen är primärt icke-intellektuella, och att det därför bara är känslan som kan bedöma sanningshalten.
Psykologen
19 februari 2009 19:37
Jag känner ett motstånd mot den där liknelsen med bitarna och helheten också men kan inte riktigt förklara det. Det känns bara inte rätt. (hehe)
I mitt huvud ser jag det som något som brinner.
Vad är det som får något att ta eld, vad är det som får det att fortsätta brinna och om det slocknar, vad är det som hänt?
Den tankefiguren rymmer mer än ett pussel som ska läggas till ett motiv ocvh ligger närmare det problem jag söker formulera.
(Gu vad kul, så här kan jag hålla på hela natten :) men nu ska jag sluta posta kommentarer till mina egna kommentarer)
Psykologen
19 februari 2009 19:42
Mm. Jag tror jag håller med om sanning-intellekt-biten även om den nästan framkallade en anti-Tolle-reaktion hos mig. Men jag tror inte att känslan utesluter förmågan att intellektualisera kring den.
Ang undervisninge: Ja ok, men du behöver väl inte överaska dig själv för att bli en bättre lärare. Du kan hitta och välja din utveckling, inte sant?
Sandra
19 februari 2009 19:53
Hehe, här får jag ju alla svar som jag aldrig har sökt.
Bek: du verkar ha missat något.
Sofia: du kommer att komma på det.
Psykologen
19 februari 2009 19:56
Haha! High five Sandra!
Bek
19 februari 2009 20:45
"Sandra": Look who's talking! :-P
Psykologen
19 februari 2009 20:54
Nu kom de där gäckande citattecknen åkande igen. Det är nåt skumt i mossen, sa pojken. Vet Bek något som inte jag vet (jädra IP-trams)?
