Bakom dörr nummer två har vi alltså mrs T och ett samtal med henne visar sig vara ganska annorlunda mot samtalet med mr T. Jag tänker att det är väldigt bra att jag jämför och ser fram emot mötet med miss T nästa vecka.

Mrs Ts respons på de senaste fyra årens relationella (in)aktivitet är också ganska annorlunda. Hon ger mig en normaliserande upplevelse av att det inte alls är konstigt med tanke på vad som hänt. Mrs T tänker systemiskt.

Lustigt nog väljer hon också den sovande björnen som speglings-analogi.

Ett sannolikt överföringsmotstånd med mr T kan illustreras så här:

    = ?  -->   

 En high risk-high gain situation.

(roooolit med figurer!)

Det tydligaste minnet från det inledande samtalet med Mr T ()(min eventuelle blivande utbildningsterapeut) är hans ansiktsuttryck av förvåning när jag sa att jag inte haft ett förhållande på fyra år. 

Vad la jag för mening i det? Ja.. jag tänkte nog så här:

Det är tydligen något konstigt. Om det är något konstigt så beter jag mig nog knasigt i mitt liv.. men kanske är jag ändå ganska snygg.

Hm.. ja. Det kan man analysera åt hundra håll om man är lagd åt det hållet. Det blir intressant att se vad jag tänker om det efter ett år.

Nu är det meningen att vi ska skriva dagbok efter varje session, av vilken en två sidor lång sammanfattning ska lämnas in efter termin 8. Två sidor ey? Jag säger Lycka till.

Två säsonger av In treatment avslutas i min soffa lägligt nog i samband med att den psykodynamiska kursen går till historien och KBT tar över klassrummet (såsom det tycks ta över marknaden och befläcka allt sunt förnuft)(vi får väl se om min kritiska hållning kväses svalnar efter någon veckas hjärntvätt). Terapeuten Paul tvivlar på sin förmåga att hjälpa människor då ytterligare en patient nästan tagit livet av sig. Han spyr som brukligt sin skuld och sin  bitterhet över sin handledare och presterar följande utfall mitt i en av sina tirader.

Paul: You know what I'm gonna do?! I'm gonna mail this letter and let them take my license! I'm gonna become a..a.. a lifecoach!

Haha, klockrent! Lifecoacher, dessa nesliga kvacksalvare som besudlar utkanterna av vår profession!

Handledaren blir tillbörligen helt perplex.

Gina: A lifecoach!? What do they do?

Paul: You know what a lifecoach is, they give advice!

Ajaj ajabaja. Det är ju därför vi inte tål dem, de bryter mot en av psykoterapins grundregler. Gina erbjuder tittarna förklaringen:

Gina: Do you want to take the responsibility of making your patients choices for them? (...) It is a basic tenet of our profession. If you take action in a patients life you cause them to become dependent on you. You cripple them.

Paul: Oh! Back on the high moral ground again as usual!

Och så fortsatter debatten kring detta kärndilemma i ett annat forum medan livet för oss andra går vidare.

Eftersom hjulen i mitthuvud ännu snurrar av kvarvarande rörelseenergi från gårdagens intellektuella arbetsinsats bläddrar jag i ytterligare en bok om psykoanalys jag köpte i ett infall och försöker förstå den utifrån vad jag nu ska ha lärt mig.

Där står bl a om Mira Danas förståelse av anorexi som ett förnekande av behovet av kärlek och bekräftelse. Hon menar att barnet som växt upp med en vårdnadshavare som misslyckas att validera sitt barns behov hanterar den överväldigande upplevelsen att vara värdelös genom att föra över meningen av känslomässig näring till en konkret betydelse av näring – mat - och förnekar den. Därigenom tänker jag att anorexin per definition borde vara ett exempel på både överföringspsykos (genom konkretiserande av mening) och perverterad överföring (genom förnekande av mening). Anorektikern som ändå faller till föga för sin hunger och äter tillåter sig att ta emot näring som hon/han inte tycker sig förtjäna och har därmed begått ett outhärdligt brott som måste bestraffas. När anorektikern av välvilliga uppmanas att ”kämpa” kan detta uppfattas som ett stöd i kampen mot behovet, inte mot sjukdomen eftersom sjukdomen är helt jagsynton.

Satt i sin kontext borde ett samhälle som hyllar kroppskontroll och kontroll av ätande förstärka just denna typ av symtomatologi. Det förser anorektikern med rationellt såväl som moraliskt stöd för sin meningsöverföring.

Det blir tydligt att synen på hur en sjukdom utvecklas får helt avgörande betydelse för hur man väljer att bemöta den. I exemplet fyller sjukdomen ett tydligt syfte i att skydda individen från en känsla att inte ha rätt att existera som behövande människa. Enbart ett fokus på symtomreducering riskerar då katastrofala följder. Den psykodynamiska metoden går alltså ut på att hjälpa exempelvis anorektikern att genom insikt om sin underliggande smärta hitta och välja andra sätt att hantera den som inte innebär en fara för livet.

Nej, jag är inte död, jag bara svävar i rymden någonstans mellan sublimering, leda och självförakt under tiden som jag funderar kring möjligheten att försonas med den mänskliga existensens grundvillkor.

Dessutom förtrollas jag av psykologiska institionens Lacanska lärjunge, den likaledes älskade och skyggdde Hans Kaatari. Då merparten verkar förargas av hans skrifter läser jag dem som sprugna ur gränslandet mellan fackskrift och poesi. Ett möte mellan vetenskap och konst (som enligt mina tidigare utsagor då bör sjuda av erotik). Kan det bli bättre?

Antingen kan man lägga sin energi på att förarga sig över det komplexa språkbruket eller så kan man njuta av det; kasta sig ner i det som i en norrländsk vårflod, sprattla och flämta och vänta på att det ska börja bli skönt. Fasen av förargelse över (min egen bristande språkliga erfarenhet) den obstinata textformen arbetade jag mig igenom förra året då jag stångade mig blodig mot Bourdieu, mannen med det omöjliga namnet, och - ve och fasa - Berger och Luckmann och deras bastard till orginaltext. Det var mandomsprovet, nu är jag kvinna med mitt språk, mina begränsningar och min njutning.

Därmed är vi tillbaka till Hans och hans fem grundvillkor varav jag härmed skulle uppfyllt tre om det inte är så att jag idealiserar mig själv i nuet, vilket är av överhängande risk. För den som nu känner sig lite sugen på vad det är vi käbblar om så får jag väl äran att bjuda på Hans Kaataris defintion av begreppet överföring som jag påtagit mig att lära in utantill som ett slags meditativt mantra. Håll till godo:

Överföringen som iscensättning av det omedvetnas realitet. Mening skapas i en retrograd rörelse (erfarenhet) och en anterograd rörelse (kontext) och manifesteras i symbolisk form i de fria associationerna. Dessa är alltså inte helt fria utan knutna till en mening som söker en utläggning, vilken tillägnas i överföringen.

Eller med andra ord: Terapisituationen liknas vid något annat, något som väcks i klienten och förs över till terapins här och nu. När terapueten tolkar sker alltså en dubbel tolkning, en tolkning av tolkningen.

Då talar vi alltså om vad vårt vetande inte vet att det vet. Eller hur?

Psykologmamman kan använda sina verktyg på olika sätt men hon kan inte komma ifrån sin grundläggande tro på hur verkligheten fungerar.

Pojken kan inte sova. Han har huvudvärk och får alvedon. Nästa kväll har han huvudvärk och magvärk och undrar om han inte är lite varm. Det är han inte. "Hm.." säger mamman. "Jag undrar om du kanske inte vill gå till skolan i morgon". "Men jag har ont", säger pojken. "Hm.." funderar mamman. "Ibland när man har ont i kroppen så är det en tanke som har fastnat där och inte kan komma ut. Speciellt i huvudet och i magen brukar de fastna. Om man släpper ut dem kan det sluta göra ont." Pojken berättar några saker om skolan och får några svar. "Nu gör det inte ont i magen längre", säger han, "men jag har fortfarande ont i huvudet". Det går kanske bort när du sover säger mamman och tänker gå ut ur rummet. "Jag kan inte sluta tänka på det där F sa", ropar pojken. Han pratar om det där F sa och får några svar. Pojken och mamman säger god natt. "Nu gör det bara lite ont i pannan", säger pojken och släcker lampan.

Mild konfrontation av somatiseringsförsvar, tänker psykologen. Bra att alvedonet tog slut, tänker mamman som förvandlats till psykologmamman.

Jag fascineras av min tendens att blanda ihop det till synes trivialt vardagliga med det "snusk" som jag uppfattar förväntas behållas i en slags separat kategori av mänsklig samvaro, framför allt i samband med familjeliv och bristen på kontrast där emellan för min del. Med andra ord min tendens att sexualisera ett sammanhang som kanske borde tillhöra en helt annan kategori. Eller? Jamen t ex aktiviteten att läsa akademisk litteratur. Det finns väl knappast något så osexigt som detta? Nu råkar jag inse att en flykt från tristess i mitt fall gärna går ut på att flyta iväg i en fantasi. Läsaren kan i det här läget ana karaktären utan vidare beskrivning. Det här blir till en vana som så småningom kan leda till en viss betingning. Jag plockar fram en artikel och drabbas av en behaglig känsla någonstans i andra stycket.

Det finns mycket riktigt ett försvar under gruppen kognitiva försvar som kallas just sexualisering. Den används framför allt av personer med hysterisk personlighetsstruktur har jag läst. Dumheter, har jag konstaterat och hänfört hela den hysteriska (eller histrioniska) personlighetstypen som en artefakt. Kvinnor som lever ut sin sexualitet för att hantera sin ångest får ett diagnostiskt namn medan män som gör samma sak bara är som män i allmänhet eftersom det per definition bara är den som tillhör det underordnade könet som är histrionisk. Trams.

Nåväl. När jag hör människor isolera snusket måste jag börja undra lite smått ändå. Fast egentligen bryr jag mig inte. Det känns som en ypperligt adaptiv strategi från min sida om jag små småningom avser att dela en mer intim samvaro med exempelvis en forskare. Om han skulle vilja dela dagens arbete med mig vid middagsbordet blir detta ett slags förtjusande förspel. Ett excellent sätt att förena nytta med nöje och akademisk aktivitet med snusk.

Hum.. var har du referensen..?

Jag skulle vilja skriva något om mystiken också. Mystiken som ska finnas bakom dörren till terapirummet.

Ibland känner jag mig som en fågelholk på seminarier och gruppövningar. Hopen med högpresterande klasskamrater bräcker varandra i glimmande uttalanden och jag gapar. Hur kan de så mycket?! Speciellt de småiga ena. Var lär de sig prata så här?! Är jag en av dem? Jag som hade för låga betyg för att ta mig in..

screeeetch

Förlåt, satte på fel skiva. Skit i mina betyg, jag kan inte samma saker som alla andra men jag kan en hel del jag också. Så.

Min poäng med fågelholken är att någon ibland säger något med övertygelse som är liksom självklart och jag fattar ingenting. Senast biföll V (alias lycko-V) med eftertryck att visst finns det en mystik runt det här med terapi. Javisst!

Jag tycker inte det är ett dugg mystiskt. Precis som jag inte tycker "det omedvetna" är ett dugg mystiskt.. ok, lite. Filosofi är lite mystiskt.. och kultur. Men inte det som händer i terapirummet.

Ok, jag förstår vad lycko-V och de andra menar när jag får tänka efter en sekund men grejen är att det faktiskt inte är så mystiskt som det kanske verkar. Vi sitter inte där och drar tolkningar ur luften och magi ur den hemliga lådan. Vi läser inte stjärnorna och pluggar inte några trollformler. Vi säger inte mhm, jaha, mhm i 44 minuter för att sedan leverera Svaret. Vi ställer frågor. Vi lägger berättelser bredvid varandra och finner fem fel. NÄE, inte fel. Saker som skiljer sig åt, eller liknar. Sedan ställer vi fler frågor. Vi frågar inte om vad som helst, eller går på känsla. Vi följer utarbetade metoder och modeller.

Det är mystiskt på det sätt som allt okänt är mystiskt för den som inte vet vad som pågår och inte får titta på när någon gör det. Det finns ingen magisk kunskap. Den är inte kraftfull för att den är hemlig och abstrakt utan för att den är användbar, den kan vara till stor hjälp och den kan missbrukas, på konkreta sätt.

Jamen, det är mystiskt situation, säger Eva. En person betalar en annan för att lyssna utan att kräva att bli hörd tillbaka. Jag vet inte jag om jag tycker det är mer mystiskt än en hel massa annat vi betalar för. Eller så har jag bara inte alla fåglar i holken.