Så här förklarar Gregory Kramer ensamhet:

Vi söker njutning och undviker smärta, det här tåget är även herr Freud med på, inte sant? Interpersonellt lidande är den smärta som uppstår i relation till andra. En sjukdom ger personligt lidande i sig själv med det obehag den orsakar i kroppen. Den bär också med sig interpersonellt lidande i form av t ex skam att behöva be om hjälp av andra, att vara till belastning osv.

Interpersonell njutning uppstår i kontakt med andra, på två grundläggande vis, menar Kramer; en självisk njutning - du underhåller mig och en altruistisk njutning - jag tar hand om dig.

Enskildhet (aloneness) är ett naturligt mänskligt tillstånd, jag är med mig själv i min kropp. Känslan av ensamhet (loneliness) är däremot inte det. Ensamhet är en manifestation av rädslan för tomhet i interpersonell form. Ensamhet bygger på ett separations-perspektiv, en föreställning om att vara annorlunda, och föds ur hungern efter njutning.

JAG blir i relation till DIG, JAG är annorlunda och avskild från DIG, i kontakt med DIG uppstår i mig en upplevelse av autonomi. (Är ni med? Jag blir hel i närheten av en annan person, inte för att den andra på något sätt kompletterar en brist i mig utan för att närvaron av den andra gör mig synlig för mig själv). JAG identifierar mig med skillnaden mellan dig och mig. Denna separation är basen för vår relation. Utifrån förståelsen om ett JAG och ett DU kan vi söka likheter hos varandra som skapar trygghet och motiverar ytterligare närmande mot ett VI. 

Närhelst denna hunger inte mättas genom kontakt med andra, uppstår lidande i form av ensamhet. I det interpersonella lidandet eller rädslan för den ryms känslor som svartsjuka, svek, ilska och hat. Vi mättar vår hunger med tvångmässig materiell konsumtion, mat, droger och arbete för att undvika känslan av tomhet. Detta är en hunger som aldrig till fullo kan tillfredställas utan enbart ges tillfällig lindring. Det är självet, identifierat med det som är avskilt och annorlunda, hungrigt efter bekräftelse, som lider.

Jag tittar hoppfullt ut mot himlen där molnen antyder att skingras, förbereder min kaffekopp, min bok och klär av mig inför solens värmande händer. Huden längtar efter beröring, jag njuter när den rör mig och fryser då den lämnar mig. Sinnet längtar efter verklighet. Det vill andas öppet, andas autentiskt liv. Jag kan riktigt känna hur själen djupt drar efter andan då dörren öppnas. Men solen vill inte stanna och det blir för kallt igen. En blick mot himlen möter en front av tjocka, vita moln och sinnet ropar ”nej! stanna!” men det är som det är och jag samlar besviken ihop mig och går in igen.

Så är det även med uppmärksamhet, inte sant? Jagets längtan efter att bli sedd, rörd och förverkligad. Samtalen är andetagen som ger liv och tystnaden obarmhärtigt kall, en bortvänd blick en sol som skyms och glömska den stängda dörren. Förgät mig ej, ty när du är borta bleknar jag och rodnaden du lämnat på min hud försvinner. Jag finns inte mer.

En glimt ur Insight Dialogue av Gregory Kramer, om interpersonell mindfulness:

En bristande acceptans inför självet manifesterar sig i rädslan för att bli avvisad och får oss att dra oss undan från andra. Jag gömmer mig från dig så att du inte ska avslöja mig som ovärdig. Avvisande innebär en interpersonell död, ett fruktat icke-existerande. Rädslan för att bli avvisad hindrar oss från att ta emot just det vi det vi hungrar efter. Det blir som att stå i ett skyfall mitt i öknen där vi håller på att dö av törst samtidigt som vattnet obarmhärtigt rinner ner i sanden runt omkring oss och vi knyter våra händer i rädsla, trots att allt vi behöver göra är att öppna våra händer för att dricka.

Poängen med denna iakttagelse, såsom med de övriga av Buddhas insikter, är inte att ytterligare överväldigas av skam inför sin egen svaghet utan att genom att lägga märke till hur rädsla som denna, som en del av vad det är att vara människa, som en del av vad det är att leva, manifesterar sig i vardagen och möta sig själv och andra med medkänsla och acceptans.

Efter att ha gått en grundkurs i mindfulness-meditation och kämpat mig igenom en bok som talar i dubbel svår tunga; buddism-språket och psykoanalys-språket har jag nu tagit nästa kliv till en bok om interpersonell mindfulness. Den beskriver en metod som kallas Insight Dialogue och är efter några sidors inledning synnerligen intressant. Jag är nu tacksam för kampen att följa Mark Epstiens tankebanor eftersom flera av de begrepp han tar upp återkommer även i denna bok. Ännu så länge verkar metoden gå ut på att medvetandegöra sitt interpersonella fungerande genom övningar i kontemplation kring värdsliga ämnen, sådant som berör alla och envar, t ex åldrande. Meditationen sker i pauser i samtalet men också i själva samtalandet som sådant. Jag återkommer när jag fått mer grepp om hur det hela går till.

Igår pratade jag med en blivande jurist som avbröt mig med ett frågande "mindfulness, vad är det?!" och blev ett ögonblick återförd till verkligheten - den där platsen där alla inte vet samma saker om allt. Jag försökte förklara och lyckades nog bättre än när jag försökte beskriva för Solskenspojken hur man kan äta filmjölk med medveten närvaro men möttes av samma skeptiska ansiktsuttryck. Det låter flummigt, konstaterade han och jag sa inte emot för visst är det flummigt, om flummigt innebär att det finns något ogripbart över det. Inte som lagboken. Eller? Nå. Nyttigt! tänkte jag efteråt för det är så lätt att glömma hur det var att inte veta.

Mindfulness är ett svårt begrepp, medveten närvaro är inte så mycket mer funktionellt det heller tycker jag. Sinnesnärvaro? Fortfarande flummigt. Uppmärksamhetsträning är det bäst beskrivande ord jag hittills kunnat finna för det är vad det handlar om. Träning i att skifta och upprätthålla fokus, något som det finns ett skriande behov av i dagens massiva flöde av information. Men det är ju mer än så. Det är också ett förhållningssätt baserat på nyfikenhet och tolerans, vilket jag försökte förmedla till juristen. Det skiljer sig från KBT eftersom det inte handlar om att använda tankens kraft som ett verktyg utan att lägga märke till tänkandets natur.

Om en något föråldrad variant av KBT varit att, i likhet med livscoachernas uppmaningar (och det tar emot att kalla det KBT eftersom det hoppar över hela förarbetet som är grunden till den kognitiva omstruktureringen men ok), se sig själv i spegeln och tänka

-jag är bra!

så skulle man kanske kunna säga att mindfulness istället handlar om att konstatera

-det här tänker jag om mig själv just nu, jaha, intressant.

och

-jag är så här, jaha. Så spännande!

eller

-nämen, nu tänkte jag så där igen! ja.. det verkar hända lite då och då.. skulle jag kunna kalla de här tankarna något så jag känner igen dem ännu lättare nästa gång?

Ja, flummigt är det väl. Problem uppstår då vi blandar ihop våra tankar med verkligheten utanför oss och utgår ifrån att de är samma sak, oavsett om tanken talar sanning eller ej. Då kan ett första steg vara att lägga märke till tanken när den uppstår, försökte jag med juristen, som visserligen nickade men sedan bytte ämne vilket säger mig att det frö jag försökte så på sin höjd trillat ner på backen. Nåväl. Jag får söka vidare i språkets rikedom efter form för det flummiga.

En gammal Indiansk sägen, hämtad ur boken nedan.

En ung krigare stördes av att han inte kunde paddla över en flod pga att vinden hela tiden blåste honom tillbaka. Förargad bestämde han sig till slut för att leta reda på vinden och stoppa den. Han gick mot vindens riktning tills han fann dess källa i form av en örn och lurade örnen så att den föll ner och fastnade i en klippskreva. I samma ögonblick stannade världen, vädret blev outhärdligt varmt, alla sjöar torkade, djuren dog och människorna led. 

Inom tibetansk buddism används vinden som metafor för sinnet eftersom det ständigt rör sig. Den som har en emotionell problematik sägs ha en vind-problematik. Att försöka tvinga sinnet till stillhet är som att försöka stoppa vinden. Att finna ro handlar alltså inte om att stoppa sinnet utan att se på det som sker där på ett annorlunda sätt.

Om mindfulnessmeditation, fritt översatt och sammanfattat ur Mark Epsteins bok Going to pieces without falling apart om meditation och psykodynamisk psykoterapi.

Det finns ett talesätt inom Buddismen som säger att innan vi börjar träna meditation så är berg berg och floder är floder. När vi börjar meditera är inte längre berg berg och floder är inte längre floder. Berg tycks vara floder och floder tycks vara berg. Vi förlorar vår referenspunkt och blir osäkra på vem och vad vi är. Med tillräcklig förståelse faller saker och ting tillbaka på plats. Berg är återigen berg och floder är återigen floder.

Vi börjar alltså meditera med känsla av isolering och uppdelning. Jag är jag och du är du. Berget finns där uppe och floden rinner här nere. Allteftersom erfarenheterna samlas flyter gränserna ihop. Jaget kan inte längre isoleras från världen. Med tillräckligt mycket träning kan vi låta saker och ting återgå till sina ursprungliga tillstånd, men med en förståelse för hur allt hör ihop, hur floden finns i förhållande till berget och hur berget gör floden möjlig. Jag är fortfarande och jag och du är fortfarande du men jag är medveten om den intimitet vi kan dela. En ny sorts inkluderande förhållningssätt har uppstått. Jag behöver inte längre göra tankar och känslor till mina fiender utan kan använda mig att alla aspekter av mig själv för att hitta min egen plats i livet. Jag behöver inte längre trycka undan besvikelse; jag kan använda den för att utveckla min tolerans.

Till en början kan det verka som att vi måste avsäga oss allt för att finna oss själva, tömma vårt sinne för att finna ro. Vilja att ge upp sökandet efter njutning är en fundamental del av Buddismen, men när vi inser att det är vår tendens att klamra oss fast vid njutning och fly från smärta som är problemet och inte känslan av njutning eller smärta i sig själv, så blir inte det inte nödvändigt att separera oss från dem. Inte heller är det särskilt lockande att försöka frånsäga sig någonting då vi inser hur det är helt omöjligt att frånsäga sig en enskild aspekt av vår värld där allt förekommer i ömsesidigt beroende.

Vi kan också använda samma metafor för att se hur fullkomlig avskildhet inte är nödvändigt för att utöva meditation, det är möjligt att praktisera mitt i vardagen. Att ta med sig lärdomarna från meditationen ut i livet är ett av de viktigaste målen med övningarna.

Tydligen börjar de här mindfulness-övningarna jag gör sätta sina spår i automatiken för idag vid 10-tiden när jag lyckats kravla mig från sängen till soffan via badrumsskåpet och kranen i köket och led mina kroppsliga kval så sker följande: Jag märker hur jag inte kan röra mig utan att må illa så jag ligger stilla och försöker gå igenom gårdagens händelser för mig själv men jag märker hur jag inte ens kan tänka utan att må illa så jag låter bli det också. Då kommer i stället tanken "Jag vill inte ha den här känslan i min kropp" och det är som att ett relä slås på och tanken ersätts av en tanken "välkomna känslan, låt den finnas här" och sedan andas jag in i mitt illamående och min huvudvärk. Jag liksom märker hur det sker och tycker samtidigt att det är ofantligt roligt för hur normalt är det att ligga i soffan och vänslas med sitt illamående på det sättet. Men det funkar onekligen för jag tycker inte längre det är plågsamt utan snarare nästan lite spännande. Den kufiska upplevelsen av mig själv är ännu mer tilltalande och det är det tillståndet jag bejakar till fullo när jag hänger mig åt min metafor om Underlandet nedan.

Så kan man ha kul med sig själv.

Mindfulness är som en slags själslig onani. Det är enastående! Try it!