Jag har varit en tänkandets väktare och tänkandet har varit min borg. Jag har försvarat det med blod, svett och tårar och det har stått mig bi med ändlösa undersköna, smärtsamma, avgrundsdjupa, skimrande, skärande landskap av tröst och hot, av lycka och sorg.

När någon ifrågasatt mitt tänkande, nej inte mina tankar utan det heligaste av det heliga, mitt TÄNKANDE i sig så har jag krynglat ihop mig i förödmjukelse, i vrede, i fnysande indignation. Hur vågar du? har jag tänkt (har tänkande proklamerat!), hur vågar du ifrågasätta (mig!), jag är exceptionellt duktig på att tänka (jag äger dig!). När någon uppmanat mig att tänka mindre har jag undrat hur någon ens kan uttrycka något så korkat oförskämt.

Och så plötsligt, som en mogen frukt faller från sitt träd (icket Eva, du plockar den förbjuden! Och kunskapen ska ge dig frihet skam) så fattar jag. Jag hade inte rätt och jag hade inte fel. Jag har varit en tänkandets väktare och tänkandet har varit min borg. Där har jag levt utan att se vad jag vaktat.

På ett möte med mindfulness-gruppen bröt jag samman och erkände snörvlande ett förnedrande ögonblick där mitt tänkande varit oböjligt, förlamat, dränkt i alkoholdimma och jag frågade mig själv, varför gör jag så här mot mig själv, jag tycker ju om mitt tänkande. Så har jag varit mitt tänkandes väktare och jag har missbrukat det. Jag har matat min tiger till dess den blev större än mig och åt mig ur huset med hot om att äta mig om den inte fick mer (jag förstår den där med tigern, Lycko-V, jag förstår den!).

Jag älskar fortfarande mitt tänkande men.. (när du verkligen vill ha något, släpp det fritt, kommer det tillbaka till dig är det ditt). Fjortisdikt från förr det där, en sån där klottrad på toalettväggar. Nu är vi vänner, jag och mitt tänkande. Vi är inte längre intrasslade i en beroenderelation. Plötsligt hör jag mig själv tänka (hej!) när andra talar – tänk inte så mycket. Släpp taget. Det är varken korkat eller oförskämt, det är av största omtanke, men det är inte så enkelt och det är inte rätt sak att säga. Det är inte rätt sak att säga eftersom det inte går att förstå förrän man förstår det (se Donald Schön eller?). Och det är inte så enkelt därför att det handlar om att tämja en tiger. Att tämja en tiger kräver mod javisst, det kräver också tro, vilja och massor av kärlek.  

The beginner's mind, said Suzuki Roshi, is a place where possibility replaces safety and interest replaces delusion. In such a state the roots of who we think we are loosen and we are born again. Such release may be only temporary, but the vast universe cracks and spills with jewels when we penetrate the shells of certainty and glimpse the vast potential of uncertainty. (Kramer 2007)

Det fjärde året är i antågande. Då många andra utbildningar varit över i det här skedet känns det som att denna går in i en ny fas. Den kommande året ser annorlunda ut på flera vis. Kurser går upp på avancerad nivå, klientarbete sträcker sig parallellt under två års tid såsom även egenterapi. Någon typ av extra arbete kommer att vara nödvändigt för min del för att få pengarna att gå ihop. Dessutom har jag tackat ja till det uppdrag jag blivit erbjuden från min praktikplats att genomföra som examensarbete. Allt detta kräver en helt annan slags planering och disciplin än tidigare. På ett märkvärdigt sätt har jag lyckats allokera de resurser jag behöver utan att ha haft just detta syfte i åtanke. Det har liksom ordnat sig. Såsom Set brukade säga. Såsom jag aldrig trodde att det kunde göra då jag inte förstod att ordningen behöver en riktning, en slags ryggrad att linda sig omkring, och en lyftad blick. 

Ett sätt att översätta ett citat från Lao Tsu ur min bok och författarens tillägg som tål att funderas på:

Ödets flod flyter överallt, den kan bryta av åt höger eller vänster men alla ting är beroende av dess kraft för att leva och den vänder sig aldrig ifrån dem. --- Men ödets flod orkar inte bära ett sinne fyllt av själviskhet och upptagenhet.

(The great Tao floats everywhere. It may go left or right. All things depend on it for life, and it does not turn away from them. --- But the winds of the Tao cannot carry the heart heavy with selfishness and preoccupation.)

En kort förklaring av den åttafaldiga vägen ur boken av Gregory Kramer som jag läser just nu:

Right View handlar alltså om att förstå konsekvensen av våra handlingar, tankar och talade ord, den korrekta förståelsen av karma. Innan vi kan se att vissa av våra handlingar skadar oss själva och andra så är det inte möjligt att välja en väg som leder oss mot uppvaknande.

Right Intention handlar om att när sinnet är riktat åt ett visst håll – mot vänlighet, medkänsla och att släppa taget så följer två specifika beteenden:

Right Speech – att tala om saker och ting precis såsom vi uppfattar dem och att tala med vänlighet. Sanningen uttalas med en förståelse för att sanning är subjektiv.

Right Action – att utföra handlingar som gör gott för oss själva och andra.

Right Intention leder också till ett mönster av handlingar; Right Living, som kan vara t ex att undvika att ägna sig åt ett arbete som orsakar andra skada.

Right Effort handlar om en ansträngning att utvecklas och lära. Det kan innebära att reflektera över viktiga frågor i livet eller att låta bli att umgås med människor som talar med illvilja. Denna ansträngning riktar sig mot att släppa taget och mot lättnad, inte mot att uppnå eller erhålla något.  Ansträngningen för energi till ögonblicket av upplevelse.

Right Effort är basen för Right Mindfulness, en medvetenhet om saker och ting, människor, samtal och förnimmelser som de är här och nu utan att döma eller värdera dem. I stället för att fångas i reaktioner av tankar och känslor blir vi medvetna om dessa reaktioner och låter dem vara. Upplevelser möts med accepterande och välvillig (nonaversive) uppmärksamhet. Sinnet blir medvetet om sig själv, om andra och om omgivningen.

Right Concentration är det sinnestillstånd som är nödvändigt för att utöva mindfulness, ett ögonblick av samlande och lugn som vi t ex söker då vi andas ut några minuter på verandan eller ägnar oss åt en längre stunds meditation.

Så vad ska vi göra då? När vi förstår hur lidande uppstår och hur det upphör, när vi förstår skillnaden mellan att klamra sig fast och att släppa taget, hur ska vi göra i praktiken, enskilt och tillsammans med varandra? Buddha samlade sina insikter om de handlingar och omständigheter som krävs för att förverkliga en idé om frihet till verklighet i vad han kallade den åttafaldiga vägen. Han talade om den rätta vägen, inte rätt som i en moraliserande förställning om rätt och fel, utan rätt som i den väg som leder till ett visst resultat till skillnad från de andra vägar som leder till andra resultat. Buddismen är alltså, som jag förstår det, en praktisk religion som bygger på kausalitet och funktionalitet. Gör jag si blir det så, gör jag så blir det si. Precis denna grundläggande förståelse, som vi i västerländsk psykologi klatschigt (?) nog kallar beteendeanalys, är den första delen av den åttafaldiga vägen, ”right view”, översatt till ”rätt uppfattning” på svenska.

Wikipedia-artiklen säger för övrigt att du inte får ljuga vilket jag uppfattar som en missuppfattning av läran. Om du ljuger kommer det dock att få vissa konsekvenser och vill du undvika dessa bör du tala sanning, det är inte samma sak som att du "måste" tala sanning, om du gör det bara för att du måste det så tar du ju heller inte alls ansvar för ditt handlande utan skyller det på regeln som sådan. Att säga som det är, utan förvrägningar är inte heller detsamma som att avslöja all information vilket uttrycket "du får inte ljuga" kan antyda. Senare står det att mindfulness handlar om självkontroll vilket jag också motsäger mig, medvetenhet och kontroll är inte samma sak och mindfulness handlar inte om kontroll, tvärtom handlar det om att släppa kontrollen, iaktta och varsamt rikta uppmärksamheten.

Vår genusföreläsare tillika en av vårt universitets mest kända forskare och psykologer, Eva Magnusson, menade att KBT-traditionen saknar något som de andra har, nämligen en tydlig värdegrund. Buddha menade att livsregler inte kan praktiseras utan etik, det är etiken som håller praktiken på den rätta vägen. De som förhåller sig kritiska till den moderna mindfulness-trenden framför ett liknande argument, dvs att det är en praktisk lära tagen ur sitt (etiska) sammanhang. Det här har jag reflekterat över själv under våren, hur retoriska imperativ som Carpe Diem! och Lev i nuet! används godtyckligt som ett sätt att blunda för sina medmänniskors behov och förneka ansvar, något som är precis motsatsen till vad mindfulness handlar om; tolerans, medkänsla och omtanke ur medvetenhet. Därför räcker det inte heller att klippa ut meditation och klistra in den där vi tycker att det passar. Därför räcker det inte att kasta sig i Lycko!-vågen och åka med på Nu!-tåget. Vi behöver förstå varför vi gör det vi gör och vilken etisk grund våra valda praktiker vilar på.

Att medvetande-görande är vägen till frihet från lidande är för övrigt de olika psykologiska traditionerna rörande överens om, varför det är synd att motsättningarna mellan traditionerna ges så mycket uppmärksamhet. Personligen tycker jag det är mer intressant att reda ut vad de har gemensamt. Jag håller därmed (fortfarande) inte med en annan KBT-föreläsare som bytt bana från den psykoanalytiska och menade att hon varit tvungen att backa ut ur en ficka för att köra in i en annan. Jag tror att det övergripande perspektivet är fullt möjligt och mycket viktigt och vi ska vara mycket glada för att just vi går på ett universitet som inte valt sida.

Den tredje ädla sanningen (the third noble truth) säger att lidande upphör då hunger (hunger efter njutning, varande och icke-varande, se nedan) avtar. Vi är vana att tänka på lycka som något vi erhåller genom att uppnå något, genom att bra saker händer oss eller att vi får det vi vill ha. Enligt buddhismen innebär lycka frånvaro av lidande och erhålls då vi släpper taget; då hunger, girighet och aversion lämnar oss. Detta upphörande sker gradvis och är inte konstant, lycka är inte ett evigt tillstånd, men då vi en gång upplevt stillheten och friden i ett ögonblick fritt från begär så fungerar denna upplevelse som en vägvisare för oss. Ingen av de tillstånd av frånvaro som beskrivs hänvisar till livslånga tillstånd utan det nuvarande ögonblickets mentala aktivitet.

Buddha använde medvetet negativa prefix för att beskriva olika tillstånd fria från de olika typerna av hunger. En positiv definition leder lätt till prestationsinriktade tankar, exempelvis girighet vs generositet – ”är jag generös nog?”, ”känner jag rätt sorts generositet?”. Om sinnet för ett ögonblick är fritt från girighet, så är det tillräckligt. I frånvaro av girighet är sinnet tillgängligt för sunda tankar och de kommer att forma sig spontant.

Mer om den tredje ädla sanningen för den som är intresserad:

Greed – lobha. Frånvaron av girighet – alobha. I ett ögonblick då sinnet är helt fritt från att dra eller hålla fast något objekt (en person, en ägodel, information etc) kommer tanken att vara fri från själviskt begär. När ett sådant sinne berörs av en annan människas behövande så manifesteras en kraft av generositet (dana). Generösa tankar och handlingar framträder naturligt ur ett sinne fritt från girighet.

Aversion/hatred – dosa. Frånvaron av aversion – adosa. Ett sinne fritt från aversion producerar tankar och handlingar fria från bortstötande, fördömande, rädsla eller ens en glimt av missnöje. När ett sådant sinne berörs av en annan framträder spontant aktiv vänlighet, lovingkindness (metta). Frånvaron av aversion är kärlek, den spontana responsen från ett icke-aversivt sinne.

Delusion – moha. Frånvaron av självbedrägeri/vanföreställning – amoha. Ett sinne fyllt av vanföreställningar är upptaget i en förvirrad likgiltighet inför andra dit kommunikation inte når fram. I frånvaron av vanföreställning är sinnet öppet och redo att ta emot ting och människor som de är. Ett sådant sinne är redo för vishet (panna). Vishet är att se saker som de är i det nuvarande ögonblicket. Interpersonell vishet manifesterar sig som medkänsla, skicklighet och perception. Sinnet är inte upptaget med begrepp och konstruktioner utan möter andra med kärleksfull och obunden omtanke. Då vishet delas med andra skapas fred, klokhet och insikt.

Freud menade att normaltillståndet är en viss nivå av neuros som innebär ett lidande alla människor delar, en oundviklig del av livet. Att lära människor leva med ett visst mått lidande är därför målet för de flesta psykologiska skolorna. Buddha menade att en djupare, mer stabil lycka är möjlig.

Frånvaro och upphörande låter som vägen mot ett tillstånd av tomhet men så är inte fallet. Kramer använder som metafor en burk med lerigt vatten. Då leran får sjunka till botten eller silas bort är det som återstår klart. På samma sätt fungerar sinnet; då hunger avtar återstår kärlek. Då sunda tendenser överväger osunda ändras vårt beteende, exempelvis övergår kallprat – "babblande som döljer våra rädslor" – till blygsamma uttryck för omtanke och vänlighet. När självcentrering minskar händer fantastiska saker. Eftersom andras glädje skänker oss glädje börjar vi söka efter denna glädje överallt i livet, glädje ur en medkänsla som är fri från självreferenser och som rymmer precision och korrekthet, kärlek som grundar sig i omtanke renas från självet. Sådan kärlek renad från självet har ingen anledning att begränsa, detta föder en intimitet ur obehindrad medvetenhet i stället för ur själviska begär.

Jag provar. Jag tränar mig att lägga märke till hungern och vad som väcker den. Jag tränar mig att lägga märke till växlingarna mellan girighet och medkänsla, aversion och tolerans, egoism och omtanke. Jag tränar mig att se hur de bjuder upp varandra till dans, hur de ömsom följer, ömsom för. Hur smärtan sväller som en skugga som slår ut då den förstnämnde tar över, hur den rinner undan som ett skingrat moln för vinden då den andre når ifatt. Inget har förändrats under solen men allt är annorlunda.

Det är så svårt att tänka ut och in och upp och ned och jag klarar nästan inte av det. Ett bråkdels ögonblick tycker jag mig förstå innan det invanda välter tanken över ända igen. Om vi har förstått vad vi lärt oss så märks det i hur vi relaterar till andra, säger han (författaren), och kanske är det den verkliga övningen, varje möte med en annan.

App app, missförstod. Bättring. De tre typerna av hunger tillhör alla the second noble truth som säger att lidande uppstår ur begär efter njutning. Att lidande existerar som en del av livet, inte för att vi gjort något dåligt utan för att vi är mänskliga, är den första.