Eftersom temat den här veckan har varit total självupptagenhet och vältrande i drynga (egenmäktig dryghet), varför inte löpa hela linan ut? Fyra inlägg på samma dag (eller fler?!)(ve och fasa), fler bilder på mig själv och diverse skryt. Det är liks en ny månad i morgon och då kommer inte detta att synas på första sidan längre.

Här är jag när jag fyllde 2 år. Observera hur jag redan då besatt en högtravande pondus, framkom som stel och organiserad samt iakttog och analyserade min motkönade väns kroppspråk. Observera också min mammas ytterst könsstereotypa fostran med rosa, rosa, spetsar och strumpbyxor. Nej, jag får ta henne i försvar. Det här är den enda bilden som extisterar på mig i rosa spetsar eller klänning som barn.

Totalt slutkörd stöp jag i säng strax efter klockan halv nio på lördagskvällen och somnade omedelbart. Vid midnatt väcktes jag abrupt av ett sms som jag sömndrucket läste men valde att inte svara på. Det var kallt i rummet och jag drog frusen upp mitt duntäcke till hakan. Dags att börja sova i något mer än ett tunt linne. Snart är vintern här.

Min bror har nu avslutat sitt unika besök och motvilligt återvänt till sin egen vardag efter en och en halv vecka av blandade erfarenheter och upplevelser. Han menar att han inte ser fram emot att återvända till ett Stockholm fullt av ”oväsen och arga blickar” efter att han varit i lugnet här i min stad och idyllen i mitt bostadsområde. Jag förstår precis vad han menar, jag har ju själv bott där och valt att lämna den platsen av just det skälet.

Har vi lärt känna varandra nu när han var här? Jag skulle väl påstå att jag vet mer om honom, men inte att jag känner honom. Min bror pratar mycket och gärna om sig själv men har svårt att lyssna på andra någon längre stund, viket är typiskt för min familj. Jag vågar hävda att jag är undantaget. Jag är den som är mest lik min pappa till sättet. Självfixerad ja, högljudd nej. Språkligt begåvad ja, pratsam nej. Ordförråd ja, ordflöde nej. Fylld av åsikter ja, argumentativ nej. Jag är ofta intresserad av vad andra tycker och drabbas lätt av något slags behov att säga emot då flera personer verkar hålla med varandra om något eller någon hävdar något å det bestämdaste men jag tycker det är relativt ointressant vem som har rätt. Poängen med en diskussion är väl ändå att övertyga sig själv om sin egen åsikt, inte övertyga någon annan om att deras är fel. Diskussionen bygger på att komma vidare från sin egen cirkulära tankebana och öppna för nya insikter. I en debatt sker inget utbyte och den leder ingenstans. Debatten är polariserad och meningslös, som min klasskamrat L brukar säga. L som för övrigt är ett verbalt geni i min mening. Slående kvinna. Liten, sylvass och smått skräckinjagande.

Där ser man, jag skulle berätta om min familj men blev istället förförd av möjligheten att dryfta min egen förträfflighet. Hm.. Såsom att inte det är vad hela bloggfenomenet ändå handlar om. Rationaliserat och klart. HUR SOM HELST, det jag skulle komma till var hur absurt en familjemiddag kan te sig hos oss. Det pågår en ständig kamp om talutrymmet där ingen egentligen verkar lyssna på vad någon annan egentligen säger utan mer väntar på sin tur att hävda sin egen åsikt. När frågan så gått runt några varv mellan min mamma, min bror och min syster med något diplomatiskt instick från min mammas man så brukar min mamma säga något i stil med ”Jaha, jag skulle vilja veta vad S har att säga om det här, hon brukar ju alltid säga genomtänkta saker. Hon är faktiskt väldigt klok er syster ska jag be att få tala om.” Så vänder alla uppmärksamheten mot mig i en kort stund av sällsynt tystnad. Naturligtvis har jag inget alls att säga i ett sådant ögonblick (vilket lite smått får mig att undra vilket ”alltid” det är min mamma refererar till) och mina syskon övergår till ett annat ämne att debattera med ett smått irriterat uttryck över sig. Lika glad är jag för det. Men gladast är nog räven?

Mamma hälsar på och dagen har förlöpt i traditionsenlig stil. Hon har fått de obligatoriska symaskins-uppgifterna att hjälpa mig med, berättat de senaste släktskvallret och avslöjat en eller annan sexuell detalj ur familjens historia. Idag har jag fått lära mig vilket fenomenal älskare min pappa var och vilka detaljer detta uttalande bygger på. Jag får erkänna att mot bakgrund av tio års förkovrande i Vecko-Revyn och dylika magasin som lär ut sexualitet till svenska tjejer så ter sig min pappas tekniker tämligen imponerande. Jag blir nästan lite avundsjuk på min mamma. Tidigare har mamma talat i stora ordalag om allt vad pappa lärt henne om dans, konst och jazz. I hennes baptistiska barndomshem var kulturen en synd och min mormor dog i sitt anletes svett. I mitt barnalbum finns en klassisk bild i svartvitt där min pappa sitter vid pianot och mamma står bredvid i en vacker sarong av något slag och troligtvis sjunger något av Gershwin med mig i magen. Jag är så glad att er pappa är far till mina barn! brukar mamma utropa med eftertryck vid alla möjliga tillfällen då någon av oss gjort något bra.

Mina föräldrar var gifta i 19 år, sedan jag föddes sov de i separata sovrum, mina minnen av vårt hem är fyllda av skrik och bråk och svidande sanningar. När de äntligen skiljdes andades jag ut och jag ställde mig alltid helt frågande inför andra människors kommentarer i stil med ”stackars skilsmässobarn” eller ”alla barn vill att deras föräldrar ska bli ihop igen”. Nej. Alla barn vill att deras föräldrar ska vara glada. Min mamma gjorde något viktigt i det att hon valde att leva vidare med sina positiva minnen då det första bitterheten lagt sig och familjen fanns alltid kvar. Min pappa var inbjuden till högtider i alla år, hans 60-årsdag firades av henne och oss alla tillsammans och hon tog det som en självklarhet att vara delaktig i hans begravningsceremoni. När mamma sjöng Summertime i kapellet med sin vackraste stämma var allting som det skulle.

Så har jag lärt mig mina familjevärderingar. Jag må inte ha den blekaste aning om hur konflikter löses utan bråk och tårar och hur en relation ska vårdas för att hålla men det jag vet är att den som en gång varit del i familjen alltid är del i familjen, alltid respekterad och alltid välkommen. Man kan ta avstånd ifrån det som någon gjort utan att ta avstånd ifrån den som någon är, säger min mamma och glömmer aldrig hälsa till C's pappa, ta med en present till honom på julafton och ge honom en kram om hon får honom i sikte. Detsamma gäller naturligtvis min sons kusins pappa som fortfarande sitter i soffan och fikar en stund på juldagen, mer än tio år efter att hans relation till min syster tog slut och ett rungande förakt råder dem emellan.

En annan detalj som nyligen slagit mig ur mina föräldrars historia är följande: Min mamma gifte sig med min pappa då hon var 29 år. Min pappa var 38. De träffades vid Uppsala universitet där min mamma läste botanik i syfte att bli lärare och min pappa som redan varit lärare ett antal år läste biologi i syfte att så småningom doktorera. Här flikar min mamma in att han var en lång, gänglig man och att det var spännande att gå bakom för att se om hon kunde hänga med i hans långa steg. Ja hur som helst så har livet en kuslig förmåga att upprepa sig och jag har en kuslig förmåga att rita streckgubbar i taket trots att jag inte fått någon penna. Min fantasi är en ruskig plats. Huka dig.

Scrolla ner och läs sista stycket om du inte har ro att läsa hela inlägget.

En måndag för ett par veckor sedan befann jag mig intet ont anande 45 minuter i kvinnoklinikens väntrum, läsandes ett tummat nummer av Tara från sommaren 2006. Tara är en tidning för kvinnor över 40. Den vann min uppmärksamhet i hård konkurrens med sådana spännande magasin som Allers och Sköna Hem, även dessa svårt tummade. I dessa väntrum sitter vi kvinnor i hopp om att inte få veta något om våra kroppar vi inte redan känner till och fyller i blanketter om eventuella operationer, ärftliga sjukdomar, antal graviditeter och val av preventivmetod. Vi undviker att se varandra i ögonen (därav det hysteriska bläddrandet i meningslösa stereotypa veckotidningar som inte byts ut förrän de blivit äldre än målgruppen) medan vi hoppas på att den obligatoriska läkarkandidaten för dagen inte ska vara av manligt kön.

Nitlott för mig. Kandidaten, vars namn jag under inga omständigheter tänkte lägga på minnet, höll sig diskret i bakgrunden ända tills den oundvikliga frågan ställdes. ”Går det bra om han känner efter?”. Detta läge, då man befinner sig i en position mest lik en skalbagge som råkat illa ut, är inte ett tillfälle då man beslutar sig för att argumentera med läkaren, vare sig om detta eller något annat. Så jag gav ifrån mig ett låtsat obesvärat ”Mmhm” och lade all min uppmärksamhet på konstverket som någon satt upp i taket som distraktion, precis som de gör hos tandläkaren, medan kandidaten fick sin lektion i livmoderns placering och läkaren entusiastisk pekade på sin ultraljudsskärm med kommentarer som ”Se där! Där är den!”, ”Mycket fin!” och ”Ljusgrå! Helt normalt!”. Jag blev också varse att det finns något i gynekologernas värld som går under det illavarslande namnet ”snifftest”. Det inbegriper någon typ av sticka och en kemikalie med otäcka egenskaper.

Nu var det inte det jag skulle berätta om utan det här numret av Tara som förgyllde min tid innan mitt namn ropades upp. Där fanns ett inslag där nio framstående svenska författare blivit ombedda att skriva ner sitt svar på frågan ”Vad är det svåraste du lärt dig om kärleken?”. Dessa orakel av livserfarenhet, kreativt tänkande och makt över språket. Jag kände mig som inbjuden till de hemliga riddarnas bord. Framför allt var jag oerhört förväntansfull på de manliga skribenternas bidrag. Vad kunde det mest insiktsfulla vara som dessa medelålders män hade att förtälla om kärlekens mysterium och som kunde hjälpa mig att undvika nästa stora felbedömning snubblande nära 30-årskrisens gränsland?

Här följer ett antiklimax: Jag minns inte. Det jag minns är att jag närapå blev rörd till tårar av det jag läste men jag kan inte återge vad det var. Det var tyvärr inte ett hoppfullt läsande. Jag klamrar mig fast vid hoppet att urvalet inte var representativt för allmänheten. Författare är väl knappast kända för att var jordens lyckligaste invånare.

För att avsluta i en mer optimistisk ton vill jag istället delge historien om min far. Han dog sommaren 2007, 77 år gammal och förälskad. Efter att ha blivit lämnad av (den fjärde) kvinnan i sitt liv ett par år tidigare bestämde sig min far för att sluta leva. Han tyckte inte livet hade någon mening utan kärleken och slutade ta sin cancermedicin. Så inträffade miraklet i hans liv ytterligare en gång. Kvinnan han alltid väntat på, hon som det var meningen att han skulle möta, bad att få hålla i hans ryggsäck under en konstutställning i totalt mörkret någonstans i en grotta. Min far återgick till att ta sin medicin, men det var för sent. Han dog lycklig men han gick miste om några fler år av lycka och lämnade sin älskade i tårar för att han gav upp hoppet om möjligheten för tidigt. Det må vara en klyscha men möjligheten är allt du behöver tro på för att ha skäl att vänta tills i morgon.