Min bror har nu avslutat sitt unika besök och motvilligt återvänt till sin egen vardag efter en och en halv vecka av blandade erfarenheter och upplevelser. Han menar att han inte ser fram emot att återvända till ett Stockholm fullt av ”oväsen och arga blickar” efter att han varit i lugnet här i min stad och idyllen i mitt bostadsområde. Jag förstår precis vad han menar, jag har ju själv bott där och valt att lämna den platsen av just det skälet.

Har vi lärt känna varandra nu när han var här? Jag skulle väl påstå att jag vet mer om honom, men inte att jag känner honom. Min bror pratar mycket och gärna om sig själv men har svårt att lyssna på andra någon längre stund, viket är typiskt för min familj. Jag vågar hävda att jag är undantaget. Jag är den som är mest lik min pappa till sättet. Självfixerad ja, högljudd nej. Språkligt begåvad ja, pratsam nej. Ordförråd ja, ordflöde nej. Fylld av åsikter ja, argumentativ nej. Jag är ofta intresserad av vad andra tycker och drabbas lätt av något slags behov att säga emot då flera personer verkar hålla med varandra om något eller någon hävdar något å det bestämdaste men jag tycker det är relativt ointressant vem som har rätt. Poängen med en diskussion är väl ändå att övertyga sig själv om sin egen åsikt, inte övertyga någon annan om att deras är fel. Diskussionen bygger på att komma vidare från sin egen cirkulära tankebana och öppna för nya insikter. I en debatt sker inget utbyte och den leder ingenstans. Debatten är polariserad och meningslös, som min klasskamrat L brukar säga. L som för övrigt är ett verbalt geni i min mening. Slående kvinna. Liten, sylvass och smått skräckinjagande.

Där ser man, jag skulle berätta om min familj men blev istället förförd av möjligheten att dryfta min egen förträfflighet. Hm.. Såsom att inte det är vad hela bloggfenomenet ändå handlar om. Rationaliserat och klart. HUR SOM HELST, det jag skulle komma till var hur absurt en familjemiddag kan te sig hos oss. Det pågår en ständig kamp om talutrymmet där ingen egentligen verkar lyssna på vad någon annan egentligen säger utan mer väntar på sin tur att hävda sin egen åsikt. När frågan så gått runt några varv mellan min mamma, min bror och min syster med något diplomatiskt instick från min mammas man så brukar min mamma säga något i stil med ”Jaha, jag skulle vilja veta vad S har att säga om det här, hon brukar ju alltid säga genomtänkta saker. Hon är faktiskt väldigt klok er syster ska jag be att få tala om.” Så vänder alla uppmärksamheten mot mig i en kort stund av sällsynt tystnad. Naturligtvis har jag inget alls att säga i ett sådant ögonblick (vilket lite smått får mig att undra vilket ”alltid” det är min mamma refererar till) och mina syskon övergår till ett annat ämne att debattera med ett smått irriterat uttryck över sig. Lika glad är jag för det. Men gladast är nog räven?

 

Ralf

19 juli 2008 22:23

:), måste le när du beskriver era familjemiddagar, får en bild av när alla tittar under tystnad på dig o väntar andaktigt:D. är det inte så att om man sällan pratar så lyssnar folk när man väl säger något? så upplever jag det iaf.

 

Psykologen

19 juli 2008 22:44

Ja det beror väl på vilka förväntningar som finns. Men jag skulle snarare påstå att det handlar om hur man säger något. Folk lyssnar på den som pratar med auktoritet och självklarhet i framtoningen, även när vederbörande pratar strunt. Den som inte kan hålla sig till saken tenderar att igoneras även när den säger något kärnfullt.

Jag upplever att jag tas på allvar när jag säger något t ex i en diskussion med några i klassen men ofta trasslar mina tankar ihop sig på vägen ut genom munnen så folk mest blir förvirrade. De ser tillbaka på mig med en tom blick i några sekunder och sedan svarar de liksom på något annat, inte det jag menade att säga. Krångligt.

 

Ralf

19 juli 2008 23:49

är det när diskussionen ligger på en teoretisk, abstrakt begrepps nivå, då tappar du mig iaf;)nä jag förstår att det inte kan vara så roligt alla gånger. jag är mera tyst av mig, men när jag säger något så brukar jag få uppmärksamhet, fast det händer inte allt för ofta och jag trivs med det.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Perhaps you will always be my parallell line  forever one step and an infinity away and perhaps no one will ever know me like you After all we are the same but sometimes two people can have an undeniable connection everything in common  a...

Jag längtar till landet som icke är,ty allting som är, är ja
g trött att begära.Månen berättar mig i silverne runorom lan
det som icke är.Landet, där all vår önskan bli underbart uppfylld, landet, där alla våra kedjor falla,landet, där vi svalka v
år ...

Jag delar den här videon idag eftersom det här är något jag hade behövt få höra få många år sedan, då när jag var den andra kvinnan och min kärleksaffär med en upptagen man brutalt tog slut, i princip över en natt, och lämnade mig i en avgrund av sor...

Många gånger har jag tänkt att den relationen jag upplevde med mannen från andra sidan bergen var ett missbruk. Att den intensiva närheten blev en drog och att jag därför måste värja mig emot den för alltid. Därför att den annars sipprar upp i mellan...

The real cause of suffering is the reaction of the mind; the reaction is repeated moment after moment, intensifying with each repetition, and developing into craving or aversion. This is what in his first sermon the Buddha called tanha, literally "...