Sen är det ju det där att även om det är fint på fältet så vill man ändå att det ska hända nånting. Man vill kanske hitta något, en sten, ett träd, en pöl, en död fågel eller kanske en håla och en kanin som hoppar runt, en sån som man får klappa lite på. Man vill inte att fältet ska sträcka ut sig all oändlighet. Man vill ju ha någonting tillbaka för att man går där.

Jag började känna mig så ensam där ute, jag kom ju inte dit för att vara själv och till slut blev jag så arg att jag stampade i backen för att få se om något levde mitt bland allt det gula, vajande och lugna. Något som såg mig. Något som berättade för mig att jag fanns där. Direkt efteråt ångrade jag mig och jag ville be om ursäkt för min fot, men när marken under den låg opåverkad blev jag ännu argare och stampade igen. Jag stod där som ett litet barn med mörka, ilska ögon som krävde och ville ha. Kom nu då! Lek med mig! Här är jag! Jag är här! Du ska lyssna! Jag vill säga nåt!  Var är du någonstans och varför hör du inte på mig?! Dumma dig kaninen!

Och ett ögonblick verkade vinden stanna och något tycktes lyssna. Kanske nåt som blev förvånat och jag blev rädd för vad jag gjort. Något strök förbi mig. Det strök förbi men aldrig så att jag kunde se det och så återvände vajandet i vinden och marken förblev hel.