Sedan slutet på sommaren går jag en mindfulnessinstruktörskurs 25 mil norrut. Gruppen möts en gång i månaden och förväntas däremellan följa ett meditationsprogram. Det är nödvändigt att genomföra hela programmet, menar ledaren. Hur ska ni annars kunna motivera andra att göra så? Jo, det är ju sant. Ändå hade jag massor av anledningar att slarva mig igenom drygt halva kursen. För komplicerat, för mycket att göra, för svårt, inte rätt övningar för mig, bla bla bla.

Vid senaste träffen bestämde jag mig för att sluta larva runt och faktiskt ta saken på allvar. Sagt och gjort, varje liten meditation står nu i kalendern. Inplanerad för att inte missas. En av de längre övningarna (20 minuter) har jag lagt in på morgonen. Oftast efter frukost med det varierar. Om jag är hemma gör jag den klockan 8. I onsdags skulle jag vara på handledning halv 9 och lämna barnen 8 på skolan. Då gick jag till handledningsrummet i förväg och gjorde yoga-övningen där. Jag stod på alla fyra då min något överaskade handledare dök upp. I morse klev jag upp en halvtimme tidigare, kl 6, för att hinna genomföra samma övning eftersom vi skulle starta kl 8 på skolan. Jag ligger in en extra på lunchen. För att jag behöver och gillar just den.

Det går om man bestämmer sig. Precis som med allt annat.

Efter en veckas kompromisslöshet har jag för första gången på flera år upplevt vad det är att vara pigg och fräsch kl 15 en eftermiddag trots att jag klivit upp 0630. Det verkar som att varje meditation har ungefär samma effekt som en kopp kaffe. Utan slaggprodukterna. Det här är precis vad jag suttit med hjärnskadade patienter och tjatat om. Planerad vila. Aktiv vila. Att vila förebyggande syfte. Flera gånger per dag. Du måste. Så är det bara. Du orkar inte annars.

Det funkar.

Det är det ena.

Det andra är andrummet. Korta, tre minuter långa meditationer som har ett något annorlunda syfte. Det går inte att skylla på tidsbrist för att undvika andrum. Man kan om inte annat göra dem varje gång man går på toaletten. Det var Ps idé. Ypperlig idé. Andrummet handlar om att kliva ur autopiloten, att ta en kort stund bara för att lägga märke till vad man egentligen sysslar med just då. Det är märkvärdigt hur mycket tankar som hinner ta över under ett toalettbesök. Det är märkvärdigt hur ofta jag är irriterad. Eller orolig. Nästan varje gång. Inte lika trött länge. Men om jag märker att jag är det kan jag välja en längre övning, en kaffekoppsövning, en reboot.

Det är precis det som är grejen. Vilket?

Om jag märker (...) kan jag välja.

Det.

Om jag inget märker får jag inget välja.

Något annat spännande är att mamma berättat över bulldegen att min pappa sysslade med transcendental meditation, något han började med när jag föddes. Se där ja. Så såddes det fröet. Tack för det, pappan.