Jag hörde någon på radion en gång berätta vad den psykodynamiska terapin gjort för henne. Hur den gett henne möjligheten att kommunicera med sig själv. Jag kunde inte riktigt förstå det då och det är den typen av formuleringar som får vetenskapen att snörpa på munnen och marknaden att sälja enbart KBT. För att det ska vara tydligt.

Det ska kunna sägas med begripliga ord. Det måste kunna bevisas.

I samma ögonblick begås det ack så vanliga misstaget där människan överskattar orden. Det verbala är en så liten del av vårt språk som fått så oproportionerligt stort utrymme i vårt kollektiva liv. 

Ibland finns inga ord för det vi upplever och ändå vet vi att något skett. Kan vi inte säga det med ord kommer dock ingen att tro på det. Det måste kunna bevisas sägas.

Det är där det kommer in, det som den psykodynamiska teorin kallar för det omedvetna. Den funktion i oss som översätter mening då orden saknas. Det lexikon, den databas, den omkopplingsstation, vad du vill, som tar information från alla källor av visdom i vår kropp och skickar dem vidare till medvetandet som bilder, drömmar, reaktioner, val, ibland som sjukdomar osv. För att vi vet men inte kan säga det. Kroppen vet. Den vet när den är rädd, när den inte vill, den vet vad vi behöver, vad som skadar. Den vet och den försöker berätta. Hela tiden. Om vi inte lyssnar höjer den rösten. Mer och mer. För det den vill säga måste få sägas. Det är den enda uppgift den har (att hålla oss vid liv och hälsa) och den uppgiften tar den på dödligt allvar.

Ibland har vi av en eller annan anledning slutat förstå. Kanske var det någon som aldrig lärde oss. Kanske var det någon som lärde oss fel, som ljög. Kanske var det någon som förstörde. Ibland behöver vi få lära oss på nytt. Vi behöver lära oss förstå vårt eget språk så att vi kan börja lyssna. Då behöver inte kroppen skrika mer.