I livets villervalla
vi gå på skilda håll.
Vi mötas och vi spela
vår roll -

Vi dölja våra tankar,
vi dölja våra sår
och vårt hjärta som bankar
och slår -

Vi haka våra skyltar
var morgon på vår grind
och prata om väder
och vind -

I livets villervalla
så nära vi gå -
men så fjärran från varandra
ändå.

Nils Ferlin

Jag tror inte riktigt på det där med frånvaro av känsla. Som om varat kunde förvandlas från något till ett tomrum. Något känner man väl alltid? Begär eller tillfredställelse, uppskattning eller aversion, intresse eller likgiltighet. Skulle likgiltigheten inför något vara detsamma som en frånvaro av en lockelse inför något? För mig verkar det snarare handla om att förlora kontakten med något. Känslorna är reaktiva, de svarar an på något. Ställs inte någon fråga så uppstår heller inte något svar. Alltså; då vi ”inte känner något” så har vi i själva verket förlorat kontakten med något. Eller så har vi missuppfattat motvilja som frånvaro av välvilja vilket är något annat.

Varför är det här viktigt då? Spelar det egentligen någon roll?

Utifrån perspektivet att alla känslor innehåller information så blir skillnaden avgörande för hur vi ska bete oss. Aversion och motvilja, avsky, äckel, ilska, irritation och andra ”negativa” känslor innehåller kunskap. Där berättas något som vi kan använda oss av för att förstå och fatta beslut. Där går att utforska och intressera sig för vad som hänt och vad det betyder. Där finns en uppmaning att handla, att röra sig från eller emot.

Utan kontakt blir det svårt att göra något alls och det som finns på andra sidan riskerar att strypas och självdö, som en kroppsdel utan blod. Där saknas information för att fatta beslut och där förloras en möjlighet att lära. Det som hänt när känsla saknas är i själva verket ingenting. Ingen kontakt har uppstått. Ett möte blev ett icke-möte. Där finns ingen rörelse, en handling blir statisk, den leder ingenstans. Fast det är klart… det säger väl något det också, att kontakt inte uppstår.

Kanske är formen av följande beslut som blir skillnaden. I det första fallet en möjlighet att bestämma sig för vad det nu än är det hela gäller. I det andra fallet egentligen bara två möjligheter; att söka mer information eller att låta bli, beroende på vad som är avsikten.

Så abstrakt…

Ett exempel:

Någon framlägger argumentet ”jag känner ingenting” som skäl att sluta träffa någon de träffat under en period. Jag tänker då att frånvaron av känsla i det fallet är skäl att just fortsätta ses. Där finns mer att tar reda på. Den bristande kontakten kan bero på att den ena eller den andra håller tillbaka och skyddar sig av någon anledning och det går inte riktigt ännu att veta varför eller vem som gömmer sig. Det kan innebära att mötet inte är autentiskt. Det pågår ett skådespel. En känsla av aversion mot den andra innehåller däremot information om att det är något som inte gillas. Något har fått synas. Där finns möjligheten att fatta beslut om huruvida jag är beredd att stå ut med det här för att få tillgång till något annat eller om just det här är något så viktigt att det är dags att faktiskt dra sig ur. Det är två helt olika beslut.

Men sen kan det vara så att man själv skapar aversion just för att slippa komma nära, öppna sig och visa sig. Som ett skydd. Nej nej, aldrig blir det enkelt.