Så.. jag kan lyssna på musiken igen. Och jag kan skriva igen. Och jag kan känna hopp om Annat. Det verkar som att jag läker trots allt. Tack och lov. Det är på tiden. Jag orkar inte blöda mer och jag orkar inte gråta mer. Jag orkar inte sörja mer.

Så.. jag upprepar bönen jag bad i juni och det här gånger menar jag det.

Snälla lyft honom ifrån mig för jag orkar inte bära honom. Han skaver på mig. Han gör ont. Lyft honom ur mitt hjärta så det blir stort och tomt och lätt och öppet för en annan att träda in.

Amen

Den här gurkan har suttit på väggen på McDonalds MVG i mer än ett år. Den fanns där förra året då jag satt på samma soffa och läste Tommy-vad-han-nu-hette och vad-han-nu-skrev-om och Rilkes lyckan-tar-en-omväg-kring-den-som-väntar. Då när jag såg osynliga människor passera och passion bara var en fantasi i mitt liv.

Då satt gurkan där på väggen och fortfarande sitter den kvar.

Den har lyckats undgå blicken från två restaurangchefer och ett otal assistenter och konsulter. Eller så har den kanske funnits med på otalet to do-listor, prioritet 4 – ta bort gurka från vägg, och ständigt blivit nedprioriterad eller bortglömd. Kanske har någon stressad arbetsledare t o m kommit ihåg att försöka delegera bort den. Kan du vara snäll och ta bort gurkan som sitter på väggen ovanför den röda soffan när du torkar borden där nästa gång? Ok, har en medarbetare kanske svarat och tappat bort den någonstans mellan tankarna på cheeseburgaren som inte fanns i skåp och killen som inte hört av sig sedan igår. Jag kanske borde skicka ett till sms fast då kanske har tror.. tänker hon eller han och tappar ett sugrörspapper på golvet som den irriterade arbetsledaren plockar upp tio minuter senare.

Gurkan klarade sig den gången också för den sitter fortfarande kvar.  

Troligen fastkletad av en fjortis som inte tänkte på saken mer än de två sekunder det tog att sätta dit den. Jävla eckliga gurka, va fan haråm gurka på burjarna för?

För att du ska ha nåt att kleta på väggen, punk!