Nu satt jag taggad till tänderna, påläst på klientens bakgrund och problematik, alla blanketter förberedda, nyfiken på den spännande upplösningen, redo att bena ut AG och DAG och GSI och hela shiten!

Så glömde klienten bort mig och gick till träningen i stället och missade därmed sitt möte för andra gången.

Men alltså.. det är som att bli snuvad på bonusavsnittet What happened then? av the Bachelorette förutom att utfallet inte finns att hämta på vare sig Google eller Youtube och med förmånen få känna sig som en galning genom att trakassera klienten med ett antal missade samtal från dolt nummer.

Ja allstå riktigt sådär svart var det inte i lördags. Jag hade riktigt roligt också tidigare på kvällen och jag lärde mig att jag tycker om mig själv mer än någonsin förut. Det var kontrasten mellan det som varit och det som blev som var tydlig som en spark i magen. Det påminde mig om hur fint det faktiskt var, det som varit, vilket är positivt, och att jag förlorat det, vilket är förjävla jobbigt. Jag kan också konstatera att jag gjort en helomvändning från förra året då jag nu påstår att: Det går inte att lura sig själv, det går inte att låtsas; antingen finns det där eller så gör det inte det.

En kväll och jag doftar av en annan. Kysst av en vacker kvinna och fylld av en framgångsrik man. Han fyllde ingenting i mig och jag gick hem med tomheten och tårarna som sällskap. En främling ropade, frågade, såg mig och undrade om jag ville prata. Det hjälper inte mig, svarade jag och han önskade mig lycka till på vägen.

Jag sökte, jag letade, jag använde all min skicklighet och skapade om igen. Bara en sak är viktigt, sa jag, gör ingenting som inte känns bra. Heh, sa han osäker i mina armar, ingen säger så. Vad säger de? undrade jag. Var varsam med mig säger de, sa han och jag skrattade. Han skrattade med. Visste han varför? Förstod han? Nej. Han kunde lika gärna varit död. Jag kunde lika gärna varit död. Men.. sa han tveksamt när jag gick. Varför gråter du? Jag förklarade och han upprepade sitt Men.. men.. och jag gick. Jag vill inte ha några namn, sa jag. Inga nummer. Jag går nu. Det löser sig, det blir bra. Men.. men.. sa han och jag gick.

Jag gick.

Och även den här dagen tog slut.

Och lördag kväll.

TC

Come get me

Let's pretend that I moved on

Delmål 3.

Det här är ett sådant där föräldraskap-identitet-och-barndom-inlägg. Bara så ni vet.

Jag går på föräldrasamtal och väntar 10 minuter på att den andra halvan ska dyka upp innan läraren påbörjar samtalet. Han ber mig beskriva min son så som jag uppfattar honom och inser att det är första gången jag får frågan. Det känns lite som att gå på anställningsintervju. Vi kalibrerar synerna och jag tänker att beskrivningen inte är alltför olika en beskrivning av mig. Inte helt olik en beskrivning att den frånvarande hälften som dyker upp 4 minuter innan tiden är slut heller. Vi är inte så lika tycker jag, jag och min andra fd hälft, men just de saker vi trots allt har gemensamt har förstås sugits in i vår avkomma. Inte matats ut nej, för i det här läget handlar det om egenskaper som få skulle stå fast vid är nedärvda. Hoppas jag.

Min son uppfattas bl a som lågmäld, konflikträdd och mån om att göra rätt. Vid konfrontation eller försök till hjälp blir han orolig och får extra svårt att uttrycka sig.

Tidigare har jag funderat över om vi skrämt honom på något sätt, om vi är kontrollerande eller kritiserande och därför gjort honom osäker. Jag letar i det förflutna och vet att jag brusat upp vid välta mjölkglas och annat men.. nä.. det verkar inte rimligt. Jag hör andra klandra och kritisera sina barn betydligt mer än jag gör utan att få konflikträdda barn. De må få skam- och skuldtyngda barn på andra sätt men det lär tiden utvisa.

Jag börjar undra om han blir orolig - inte för att jag klandrar honom utan för att jag inte INTE klandrar honom. Alltså, om jag blir upprörd drar jag mig undan, försvinner in i mig själv, säger ingenting. Jag osar säkerligen känsla, men jag säger ingenting om den. Han ser den men förstår den inte, och klandrar sig själv för jag förklarar inte vad jag känner eller varför. Samtidigt tar han efter mitt beteende. När han blir arg eller ledsen försvinner han, undviker kontakt, vill inte prata. Hans pappa gör samma sak, det minns jag alltför väl. Hypotes: Vi har inte gett honom ett känslomässigt språk.

Que? tänker den vane läsaren och höjer ett ögonbryn. Inget känslomässigt språk?! Är inte den här bloggen helt övergödd av känslomässigt språk. Ja, kanske det. Men min son läser inte min blogg och jag pratar inte som jag skriver.

E berättar att han vid läggdags sagt "ingen älskar mig, alla blir arga på mig". Jag vet ju att det är så det går till när relationsmönstret kryper ner i självbilden. Inte är det väl så konstigt om han med barns ögon tolkar all ilska som att vara arg på honom om ingen förklarar att de i själva verket är arga på något annat. Inte är det väl heller så konstigt om han försöker "rädda" sina föräldrar från ilska genom att göra allting rätt.

Precis som jag försöker "rädda" mig själv genom att göra allting rätt. Eller försöker jag också rädda andra att känna.. ("Vet du vad jag upplver att du gör nu S? Du tar ansvar för andras känslor." Citat från handledning i grupp-psykologi termin 4)(ajdå)

Såg det månne precis likadant ut i mitt barndomshem.....

Avbokningar. Förr var det sjukanmälningar, nu är det avbokningar. Jag som fixat bästa tiden, massor av dagar över för rapportskrivning. Nu sitter jag i måndagsbåten med större delen av mina kollegor.

Håhå jaja en annan da.

En människa med användarnamn gosigkille (43) passerar mitt medvetande under Internetloopandet och jag ertappar mig själv med att tänka

nä men lägg av vid 43 är man väl ändå ingen kille då är man väl en man

gosigman låter visserligen lite.. ja.. det är lite som rosaorange.. och JA DET ÄR KLART att jag också har kognitiva scheman som styr hur jag tänker kring kön. (Får man börja meningen med liten bokstav om eftersom användarnamn skrivs med liten bokstav?) Hur gammal kan en kille vara? Hur ung kan en man vara? Unge man, plocka ned gurkan från väggen omedelbart!

Relationsaspekten komplicerar det hela ytterligare.

Själv kallade jag min senaste vad-nu-han-ska-definieras-som-i-relationsväg för man medan hans fästmö kallade honom pojke, vilket jag faktiskt reflekterade över vid vårt samtal. Fast det var visserligen på engelska men ändå. Och den meningen innehöll en massa distraherande brus inser jag men sånt är livet.

Jag tycker ordet kille låter lite larvigt. Pojkvän också. Man låter å andra sidan pompöst och kristet. Tjej är mer neutralt än kille men hur gammal får man vara för att kalla sig/bli kallad tjej utan reaktioner då? Kvinna låter nästan yppigt och ganska moderligt (mamma påminner om saft och kanelbullar) men INGEN säger väl "det här är min kvinna?". Fru låter som någon i huckle eller någon som är bunden vid spisen eller instängd bakom en dörr (men där är det nog min sociologiska bildning som spökar). Själv säger jag nog partner i teorin och sambo i praktiken. Är boenden krångligt så blir det lite svårt. Jag har ju bosatt mig med mina partners i ett väldigt huj tidigare. Den senaste blev svårdefinierad pga av sina svårigheter med monogami och uppriktighet obekommet kön och ålder men om han inte haft den utmaningen vad hade han varit då? Vad kallar vi någon man date-ar på svenska? Han jag träffade förra våren? Fast träffar kan man ju göra bara en gång och då är det ju bara ett möte vi snackar om. 

Ok nu räcker det.

Nä men om man talar om sin karl så låter som att man hänger med en bikerkille med tatueringar och breda överarmar men hur kommer det sig att kille plötsligt kvalificerar i kombination med biker även om vederbörande är 55 år gammal? Vad blir han sen, en bikersenior? En gängboss?

Ok NU räcker det.