Jag kom på vad jag vill att det ska stå på min gravsten. Betyder det att jag borde skriva ett testamente?

A9. Återkommande tankar på döden.

Äh lägg av, en gravsten ska ju alla ha. Det är väl bättre att jag bestämmer vad som ska stå där än att någon annan gör det.

Kriteriet ej uppfyllt. Så det så.

Imorgon träffar jag min första klient. Patient. Konfident. En riktig person med riktiga problem på en riktig mottagning. Tänka sig. Some people have real problems, som Sia skulle ha sagt.

Jaha nu är det ändringar i designen på gång här. Jag testar lite. Säg gärna vad ni tycker.

Det är så väldigt skönt det här att få höra olika människor säga sin syn på saken för att blanda ut bruset av egna tankar som trasslas sönder i varandra. Det är därför jag plågar den ena efter den andra med min historia, i hopp om att få höra något jag inte hört än. Något som öppnar den där luckan jag trevar runt efter som kommer att kännas rätt trots allt, men på rätt sätt.

Jag måste göra rätt, så har jag tänkt och så tänker jag ofta. Så ofta att det räknas som symtomatiskt faktiskt, har jag fått lära mig nu. Rätt rätt rätt. Jag får inte göra fel. Nja, så någon, du kanske borde göra det du behöver.

Självklart? Nja, det är ändå inte någon som har sagt det förrän nu. Eller så har jag inte hört det. Det är inte heller alltid så lätt att skilja på behöver och vill.

Skriv ett brev, sa någon.

En klassiker. Något jag dessutom kan.

Inte får dock. Får får inte skriva brev. Får får lamm. Därmed inte rätt. Rätt mot dig, sa någon.

Jag skrev ett brev. Sedan tillämpade jag 24-timmarsregeln. Efter 24 h kände jag efter: Vill jag verkligen skicka det här brevet? Nej, det ville jag inte. Det innehöll fel saker. Saker jag kanske behöver säga men inte saker jag vill säga. Saker jag därför hellre kan säga till någon annan.  

Jag skrev ett nytt brev. Sedan tillämpade jag 24-timmarsregeln. Efter 48 h hade jag känt efter flera gånger. Det här brevet kändes bra. Rätt? Njae.. men det jag behöver och det jag vill säga.

Så då var det gjort.  Så får vi se om det hjälper.

För tillfället existerar ca en timmes videoinspelning av mig och annan psykologkandidat genomförandes rollspel av intervjusituation. Det är meningen att videon ska ge insikter om det proffessionella manéret men det enda jag minns är mig själv i rollen som klient. Där sitter jag och ägnar mig åt något som jag närmast kan benämna spindel-manér. Mina armar tycks vara överallt och jag envisas dessutom med att sitta och smeka dem hela tiden. Armarna alltså. Inte för att spindlar smeker sina åtta lemmar med sina.. åtta lemmar.. men det är just det där långa, böjliga, lite obehagliga rörelsemönstret. Eftersom jag trots allt spelar en vanlig människa undrar jag om jag faktiskt håller på så där i vanliga fall också?! Jag tror jag får tänka på att.. samla ihop mig lite.

Ok, jag låter bli att lägga in en bild på en spindel här då. Kanske. Jag skulle ju kunna lägga in en bild på mig själv i stället...

But you touch me for a little while

and all my fragile strength is gone.

you're neither friend nor foe

though I can't seem to let you go.
The one thing that I still know

is that you're keeping me down

I skolan sitter vi nu och fyller i tjocka manualer av problemtyngda livsberättelser, som Michael White skulle uttryckt saken. Ledande frågor in absurdum som skulle få vem som helst att känna efter lite extra för att få räknas som i behov av stöd. Jag menar, vem vill inte ha stöd, egentligen. Kanske skulle vi alla ha en terapeut så som alla har en tandläkare. Gå dit en gång per år och fylla i en light-SCID. 350 kr för intervjun. Vi fann ett problem idag, kan du komma tillbaka på fyra samtal? Vi kan teckna ett abonnemang om du vill, det blir billigare. Den räknar på fyra-åtta samtal per år. Då ingår ett kris-samtal eller en familjesession om det blir aktuellt. Men.. om du är mycket problemtyngd är det nog inte värt det. Då hamnar du i dyraste kvoten nämligen. Ett halvårs terapi per år kan bli dyrt för dig.

Ja.. jag undrar om det där gör att allt plötsligt känns svårare igen, som att jag blev kastad två månader tillbaka i tiden. Eller om det var det där jag upptäckte. Eller om det är att vara tillbaka i det sammanhang där allt började. Säkert lite av varje.

Tre steg framåt, två steg tillbaka.

Krampen i magen kom tillbaka. Känslan av att ha gråten i halsen kom tillbaka. Hoppet om ett livstecken kom tillbaka. Ilskan rusade förbi frågetecknen tillbaka till oron för allas väl och så till självömkans träsk av förnedring. Du sa ju du sa ju du sa ju du skulle ju inte lämna mig så här inte här inte här dumma dig dumma mig.

Om F25 är ”-” (dvs inga återkommande tankar som är påträngande och meningslösa), fortsätt till F30 på s 71.

Återkommande men meningsfullt som fan. Helt normalt. Orsakar lidande. Men inte påtagligt. Kriteriet är ej uppfyllt.

Du har en begynnande emaljskada här men ännu inte karies. Om du sköter din munhygien ordentligt så kan den gå tillbaka igen. Självläka. Vi ses nästa år då. Använd tantråd! Nej alltså vi har ingen studentrabatt längre men du kan få ett gratis tandborst-kit.

Och då, när ingenting borde kunna bli värre eftersom allt är borta och ingenting borde kunna bli mindre eftesom ingenting finns..

..då försvann någonting.

Och mitt Lilla Jag skrek till där inne för det var hennes.