Det här blir ett sånt där idag-gick-jag-upp-och-åt-frukost-och-gick-ut-inlägg. Bara så ni vet.

Idag gick jag och la mig. Jo för det var efter midnatt.

Ställer klockan på 06.15 som vanligt sker varannan vecka. Efter ett par timmar eller möjligtvis en sömncykel (som ju varar tre) vaknar jag av att C gråter högt i sömnen. Han vaknar och stapplar in till min säng. Ont i benen, säger han och somnar på min kudde. Mysigt tänker någon och jag med tills han börjar gnissla tänderna och snarka. Jag som vaknar av en knappnål som faller till golvet manar all min spindelkvinnliga minimuskelstyrka och konkar honom tillbaka till sitt rum. Jag hålls vaken av att han kliver upp och sätter på en ljud-saga samt så småningom tänder lampan (jo det är de överaktiva mammaöronen som utvecklar superhörsel). En ytterligare mamma-superkraft sätter in nämligen, ultrainlevelsen och jag kan helt enkelt inte sova i vetskapen att han har lampan tänd och radion på bara lite för hög volym och därmed får svårare att somna i sitt rum. Åtgärd vidtas och plötsligt är det morgon.

På väg mellan Lindellhallens kaffeautomat och Psykologmottagningen slås jag av känslan att bära dubbel identitet. Jag är en psykologstudentkandidat under cover som vanlig student. Ju längre terminerna går desto fler personer kommer jag att möta på min väg som jag ska låtsas att jag aldrig träffat. Jag ska härbärgera deras rop på hjälp.

Min andra klientintervju går utmärkt, jag känner mig proffsig och tycker om mitt hår och min rosa tröja.

Handledningen besudlas av tekniska problem och när jag blir tvungen att gå för att inte min son ska låsas in under trappan på fritids för natten försöker jag med måttlig framgång trycka undan en drös obehagliga insikter och känslominnen som väckts till liv av inspelade samtal med alltför bekant material och kollegors kommentarer som får mitt överjag samvete att påminna mig om att jag var är en idiot som trott att jag levt i relationer med normala eller åtminstone någorlunda rimliga mönster.

På fritids lämnar en fritidspedagog över en lapp med telefonnumret till en galen karl som tydligen anser att jag och en annan oansvarig förälder ska betala skadestånd för att våra söner lekt med glasbitar och han cyklat över dem med trasigt resultat.

Någonstans på vägen hem fallerar mitt val av försvarsmekanism och en vänlig mackarbetarinna (servicebiträde?) räcker över en korv med extra värme som svar på mina halvblanka ögon.

Som tur är ringer T i samma ögonblick som jag stänger dörren om mig och jag kan förklara min nyvunna insikt om det Etiska Dilemma som innebär att det är omöjligt att tala om för någon jag litar på vad jag känner utan att bryta mot sekretesslagen och att jag därmed är utlämnad till handledningsgruppens normer för tid och evighet. Fan. Gud.

Ett vänligt brev överraskar mig från en skuggfigur som trots allt inte försvinner eller håller för öronen och jag tackar för dem som lägger sig i och önskar att fler gjorde det oftare.

Så.. jag kan lyssna på musiken igen. Och jag kan skriva igen. Och jag kan känna hopp om Annat. Det verkar som att jag läker trots allt. Tack och lov. Det är på tiden. Jag orkar inte blöda mer och jag orkar inte gråta mer. Jag orkar inte sörja mer.

Så.. jag upprepar bönen jag bad i juni och det här gånger menar jag det.

Snälla lyft honom ifrån mig för jag orkar inte bära honom. Han skaver på mig. Han gör ont. Lyft honom ur mitt hjärta så det blir stort och tomt och lätt och öppet för en annan att träda in.

Amen

Den här gurkan har suttit på väggen på McDonalds MVG i mer än ett år. Den fanns där förra året då jag satt på samma soffa och läste Tommy-vad-han-nu-hette och vad-han-nu-skrev-om och Rilkes lyckan-tar-en-omväg-kring-den-som-väntar. Då när jag såg osynliga människor passera och passion bara var en fantasi i mitt liv.

Då satt gurkan där på väggen och fortfarande sitter den kvar.

Den har lyckats undgå blicken från två restaurangchefer och ett otal assistenter och konsulter. Eller så har den kanske funnits med på otalet to do-listor, prioritet 4 – ta bort gurka från vägg, och ständigt blivit nedprioriterad eller bortglömd. Kanske har någon stressad arbetsledare t o m kommit ihåg att försöka delegera bort den. Kan du vara snäll och ta bort gurkan som sitter på väggen ovanför den röda soffan när du torkar borden där nästa gång? Ok, har en medarbetare kanske svarat och tappat bort den någonstans mellan tankarna på cheeseburgaren som inte fanns i skåp och killen som inte hört av sig sedan igår. Jag kanske borde skicka ett till sms fast då kanske har tror.. tänker hon eller han och tappar ett sugrörspapper på golvet som den irriterade arbetsledaren plockar upp tio minuter senare.

Gurkan klarade sig den gången också för den sitter fortfarande kvar.  

Troligen fastkletad av en fjortis som inte tänkte på saken mer än de två sekunder det tog att sätta dit den. Jävla eckliga gurka, va fan haråm gurka på burjarna för?

För att du ska ha nåt att kleta på väggen, punk!

Här är den jag lär mig idag:

(men gu, jag tror jag känner av den här sherryn.. hur mycket hällde de på egentligen)

(det måste vara inbillning)

The best in you

I understand what you can do

understand me

I'm your love and misery

En helt vanlig lördagseftermiddag i mitt hus:

Plinke-lonke-plinke-plonke

Mmm.. look at meeee... plinke-plonke-plinke

I'm your looove and miiiseryyy... plinke-plonke-plinke

Knack-knack-knack

Plinke-plonke-plinke-plonke.. Kom in!

the best in yoooouuuu.. plinke-plonke-plinke

Grannen: Är du i ditt rum?

Jaa.. understand meeee... plinke-plonke-plinke

G: Du får efterätt. Men lite sherry på. Eller konjak eller vad det är.

plink.. Åh tack!

Grannen <3

Ane Brun.

Mmmmmmmarabou.

Sov gott, gott folk.

Hon är magisk, verkligen, och berättelsen är så nära att huden svider och jag får svindel men jag vill inte läsa om några kvinnor som överlever.

Jag satt alltså där framför den andra människan och försökte tänka på att lyssna, förstå, tolka, anteckna och komma ihåg vad som skulle hända härnäst samtidigt och återfann mig stundtals i en känsla av att inte riktigt vara närvarande, som någon uttryckte det. En kognitiv överbelastning, sa någon annan. Det är en märklig känsla av att se sig själv utifrån men ändå inte för man sitter ju bevisligen fast inuti sin kropp. I efterhand känner jag igen den och det slår mig att det påminner om att vara på date.

Ja, det är en liknande upplevelse av att du pratar och jag pratar och vi sitter tydligen här och pratar med varandra men det jag säger sker på (autopiloten slår på, sa någon) automatik och jag vet egentligen inte vad jag säger för jag bara svarar och jaha, här sitter vi ja, men VEM ÄR det där? Att fastna mitt emellan. Där det ännu inte finns en relation.

Det är lite som när man lyssnar på någon som pratar samtidigt som man vet att man måste gå. Jag undrar hur det ser ut från andra sidan och önskar att kameran satt i klientens ögon.

Ännu har vi inte läst om överföring och jag tänker att det kommer att bli oerhört intressant.