Jag myntar härmed ett ordstäv:

Spöken talar alltid inom parentes, sa flickan.

Sug på den du, sa pojken.

Nu räcker det, sa flickan.

(För den som tänker Vad är det som händer? så anammar jag här  min käre brors förslag att alltid lägga till ett sa flickan eller sa pojken bakom valfri mening för att vid tillfälle lätta upp stämningen och eftersom mitt ordstäv var obegripligt så kände jag ett behov av detta.)

Ibland delas ömheten ut som ett rungande slag i magen. Det är en godhjärtad hänsynslöshet som brutalt blottar min djupaste sorg och tvingar mig att värna det vackraste i mig. Det är en tillgivenhet som vägrar ge upp, som slår tills jag spricker för att den ser att skalet förgör mig, som sliter mig i bitar för att plocka ut det som äter mig inifrån och ut. Mer än en gång har jag tänkt hur de viktigaste vännerna säger det behöver sägas och inte tillåter självets bedragande röst att ostört tala. Jag värderar dem oändligt högt, det är dem jag skulle förlita med mitt liv och det är dem jag älskar till döds när jag väl plockat upp mig själv från golvet och vinglar i säng mörbultad och yr och lindad i kärlek.

Ibland behövs dock också ett bo att krypa ihop i där ingen slår med vare sig illvilja eller ömhet. En plats där det är frid och stilla och vila från livets intensitet. En plats som alltid är öppen. Den platsen har jag också och där sov jag i lördags.

En sådan här kväll då jag darrar av utmattning och vrider mig i saknad känner jag mig ändå så oerhört lyckligt lottad som får ha det jag har, uppleva det jag upplever och känna det jag känner. Min kamp är inte längre bara min. I min ensamhet är jag omgiven, i min utsatthet är jag skyddad.

Ännu en sång av Vienna Teng som rör mig. Falskt, säger P men jag rycker på axlarna och slår tondövörat till. Den handlar om främlingskapet (the third one) mellan två. Ett avstånd som enligt Simmel uppstår mellan alla par då skimret av förälskelse lägger sig och de två inser att det de delar inte är unikt för dem.

there once was a time I was sure of the bond
when my hands and my tongue and my thoughts were enough
we are the same but our lives move along
and the third one between replaces what once was love

Jag tror ju inte att det här avståndet ersätter kärleken utan hänvisar som ofta till Rilke som menar att tvåsamhetens möjligheter är som störst då vi lär oss att acceptera (älska det t o m slår han fast i sann poetisk anda) ett nödvändigt avstånd till varandra.

we are not together here
though we lie entwined

to make room for the other presence
we both draw back in our minds

I have a prophecy
threatening to spill into words
this growing certainty
of Over

Ja där har vi det. Så går det när man slutar prata och stänger in tankarna i sig själv. Det är då de förvandlas till övertygelser, till profetior och så småningom till sanning.

Så går det när man kör en fin sång genom Den Stora Analysmaskinen. Skyll dig själv.

Resten av texten:

freedom is being alone
I fear liberation
but something more alive than silence
swallows conversation
no pleasing drama
in subtle averted eyes
the swelling fermata
as the chord dies

there's no denying we feel the third one
we do
I'm tired of hiding and so are you

"Fermata" har jag nu fått lära mig är ett tecken i noter som markerar en paus utan bestämt slut.

Jag drack mitt morgonté i lugn och ro då jag plötsligt såg att blomman vissnat under helgen då jag varit borta. I ett dubbelt hjärtslag av panik lyfte jag den till vattnet igen. Jag må inte vara religiös men idag går jag hemifrån med en klump av vidskepelse i magen.

Jag vill skicka dig en vind, en liten stilla bris som smyger runt dig där du står som mina armar då vi möttes första gången. En smygande vind som smeker dig i nacken och föder en rysning på din hud. En blygsam vind som viskar i ditt öra hur jag längtar efter dig. En vind så försiktig att den inte syns, så mjuk att bara du kan känna den. En vind som bär den hemlighet som är vår, som sluter dina ögon och påminner dig om det som bara vi kan veta. En vind som kysser dina händer så som bara jag har hållt dem och som får ditt hjärta att smärta på en plats där bara jag har rört det. En vind som kryper in under dina kläder så nära din kropp så som bara jag begärt den och som lämnar dig berusad av bara våra känslor. Jag vill skicka dig en vind som visar dig min vilja.

"The project There Are Two Opposing Mirrors Inside The Camera (but I don’t care cause I love U baby, that’s no lie) is about the break-up of a very intense relationship. It is about the 'everything' versus the 'nothing'; the so-called security of love and a relationship versus the imagined destitution of the single life, universal issues of love and loss. It is about the fetishism, romanticism and brutality of relationships and human interdependence."

En sådan där utställning jag skulle vilja ha i min bokhylla. En liten bok att återvända till. Den blonde norrmannen på bilden bjöd på gin och tonic som att han klivit ut ur en av fotografierna. På besök vid sidan av konstnären som återskapat honom och förevigat deras minnen. En märklig upplevelse. Vilken gåva att få och vilken gåva att kunna ge, skrev jag i gästboken med månen hopvikt i min ficka.

Har du någonsin funderat på vad månen tänker där hon blickar ner mot jorden? Om hon jämför sig med jordens rikedom som solen vårdar med sin kärlek? Trots sin mytomspunna lyster och sin gäckande magi kan hon aldrig mäta sig med den som solen valt till maka. Hos henne glittrar inga hav, hos henne växer inga skogar. Hon ser dem tala med varandra, ser dem ge varandra mening. Hon ser dem ta ett ömt farväl då jorden somnar varje kväll och ser dem kyssas varje morgon när hon vaknar. Förpassad till att lysa nattetid omfamnar månen det ljus hon får men allt hon ger till liv är drömmar i sorgsen visshet om att endast stjärnor har makt att uppfylla en önskan. Hos henne skrattar inga barn, hos henne sjunger inga fåglar. Ensam lyser hon starkast mot de svartaste av himlar och bleknar obönhörligt i de blå. Lika bunden till mörker som till ljus för att synas kan hon bara vänta på sin älskade tills han låter dagen få ett slut och möter henne tyst i natten.

Då jorden är den vackraste av platser undrar kanske månen varför hon finns.

För en vecka sedan var månen så tunn att den nästan inte syntes. En millimeter från en månförmörkelse. Inatt händer det igen men bara hos mig. Inatt är det jag som läggs i mörker.