Det finns ett jämviktstillstånd. Det finns ett läge där det ger mer än det tar eller tar mer än det ger. För första gången känner jag att det tar av mig utan att ersättas. En slags uppgivenhet flåsar mig i nacken. Varför? För att jag inte vet var jag är på väg eller vad jag springer mot? Eller för att jag faktiskt vet det? För att jag egentligen bara är på väg mot ännu en flod att drunkna i, svart under en trött mulen himmel som inte har någon tröst att ge. Det är samma plats och det är inte samma plats där vi varit förr.

An der schönen, blauen Donau?

Varför springer jag till att börja med? Förresten, springer jag ens över huvud taget om ingen ser mig springa?

Vad tror du om Universum idag? frågade jag T i ett sms inför lunchen.

Jag funderar på universum som stort, smått, ditt eller mitt, finns det över huvud taget? svarade T.

Jag log för mig själv.

Förstås.

Jag har fått klagomål.. jag har fått feedback på att jag skriver för opersonligt på senare tid. Det är ju bara en massa sånger och dikter som du inte ens har skrivit själv, säger någon. Nä.. det är det där med förväntningar. Bjuder man gästerna på munkar två gånger blir de besvikna om de inte blir bjudna den tredje gången. Nej då, någon, jag är inte alls sur på dig. Det smickrar mig när du smeker min egocentriska länd. Nå, lägger jag ut en låt kanske den bara är fin, men oftast handlar den om mig. Lägger jag ut en text handlar den alltid om mig. Jag jag jag. Förstår du inte hur men är väldigt sugen på mig kan du ju alltid fråga hur det hänger ihop, kära någon.

Jag är flickan med många ögon.

Jag är den som drack för mycket och flödade över. 

Jag är den som blommar i snö och sträcker mig ut och håller tillbaka.

Jag har en duva och en orm i magen.

Jag är den som inte vet hur man släpper taget.

Jag är den som inte har svaret.

Jag är den som drömmer på dagen och önskar på natten.

Förstås.