På havet hade brisen styvnat och seglet pöste för dess tryck. Så stävade skeppet i land och Isolde Den Blonda steg i land. Då hör hon häftig veklagan på stadens gator och klang av klockor från kloster och kapell. Hon frågar folket vad all denna gråt och själaringning betyder.

En åldring svarar:

-Nådiga fru, en stor sorg har drabbat oss, Tristan den tappre och gode är död. Han var friskostig mot de behövande och barmhärtig mot de lidande. Det är den största olyckan som någonsin hemsökt vårt land.

Isolde lyssnar till hans ord men hennes mun är förstummad. Hon vandrar upp mot palatset. Med upplöst slöja skrider hon längs gatan. Bretonerna förundras, ty aldrig har de skådat en kvinna av sådan skönhet. Vem är hon? Och var kommer hon ifrån?

Isolde med de Vita Händerna dröjde kvar vid Tristans lik och upphävde skärande skrik, vansinnig sorg över den olycka hon förorsakat. Den andra Isolde trädde in och sade:

-Res er upp, min fru, och låt mig få nalkas honom. Sannerligen äger jag större rät att begråta honom än ni. Ty jag har älskat honom högre.

Hon vände sig mot öster och bad en bön till Gud. Därefter vek hon undan den dödes svepning, lade sig bredvid honom, helt utsträckt vid sin älskades sida, kysste hans mun och hans ansikte och slöt honom hårt i sina armar, mun mot mun, kropp mot kropp. Och sålunda uppgav hon andan i hans famn, av sorg över sin vän.

Då konung Marc fock bud om de älskandes död, seglade han över havet och landsteg i Bretange. Där lät han hugga tvenne kistor, en av kalcedon för Isolde och en av beryll för Tristan. Och på sitt fartyg förde han deras älskade kroppar till Tintagel. Han lät lägga dem i skilda grifter, till vänster och höger om absiden i slottskapellet. Men ur Tristans grav spirade under natten en lövrik och grönskande björnbärsbuske med starka grenar och doftande blommor. Den växte tvärs över kapellet och sänkte sig djupt ned i Isoldes grav. Folket i trakten tog sig för att rothugga björnbärsbusken, men följande morgon var den lika livskraftig, grön och blomsterrik och sänkte sig åter mot Isolde den Blondas läger. Tre gånger försökte människorna upprycka busken, men förgäves. Slutligen berättade de om undret för kung Marc och han förbjöd dem att röra den hädanefter.

Ädle herrar, forna tiders goda trubadurer Béroul och Thomas och herr Eilhart och mäster Gottfried har berättat denna sägen för alla dem som älskar, inte för andra. Och genom mig sänder de er sin hälsning. De hälsar alla dem som är tankfulla och dem som är lyckliga, de missnöjda och dem som är fulla av åtrå, de hälsar dem som är glada och dem som är sorgsna, alla älskande. Måtte de i denna sägen finna tröst för obeständigheten, för orättvisan, för grämelsen, för smärtan, för alla kärlekens plågor.

Ur Tristan och Isolde, utgiven år 1900 av Joseph Bédier, sammanställd av verser från 1200-talet.

'Tristan och Isolde' av Rogelio de Egusquiza

Kom ihåg att du inte är ensam i det den här gången. Ta hjälp av varandra.

Så lätt att glömma. 

Jag fick en känsla av att det var vad du ville men i stället för att fråga dig försökte jag hitta en egen förklaring.. och sedan var det den förklaringen jag försvarade mig emot.

Ja, hur vanligt är inte det misstaget.. Hur många gånger har jag inte gjort det själv och fortsätter att göra det trots att det aldrig fungerar. Tid att lära om?

Friedrich gör härmed sitt inlägg i debatten, men det känns som att han ligger efter vid det här laget.

He who cannot give anything away cannot

 feel anything either.

Mitt favortiuttryck är för närvarande följande:

Jag känner ett motstånd.

Det kan med fördel användas för att avväpna någon annan som agerar motvilligt eller är på väg att bygga upp ett försvar. Det fungerar också bra för att beskriva en egen lätt motvilja eller skepticism gentemot någon företeelse utan att det blir provocerande. Det är dessutom så där härligt orakt på sak utan att vara undvikande. Slutligen andas det också ett skönt terapeutspråk som jag gärna anammar till min växande roll.

"Jag kan inte ge dig tillräckligt tillbaka", säger han men jag protesterar. Ingen har någonsin gett mig så mycket som han ger mig av det som verkligen är viktigt. Ingen har någonsin bekymrat sig så. Bekräftat, försäkrat, uppmärksammat och så uppriktigt beklagat. Kanske lär vi oss att ge på olika sätt, något som så ofta orsakar konflikter, men nu är det han ger precis det jag behöver så jag är nöjd och glad.

"Det är inte något som sker hos var och en av oss, det sker mellan oss", säger jag." Jag vet inte varför det vi skapat tillsammans bleknar men det är något det behöver som det inte får just nu." Det matas i båda ändar och det svälter i båda ändar. Det är något som vi inte ger det.

Vad för något? Vad är det som saknas? Kunde jag inte svara på det förut när det gällde någon annan? Jag känner hur jag ligger svaret i hasorna, så nära att det bara precis viker undan bakom nästa krök i labyrinten innan jag hinner se vad det är. Jag springer efter, eggad av jakten. Jag ska ta dig, din rackare, jag ska förstå det här.

Mina tankar är en labyrint. Ge dig in i dem och du hittar aldrig ut igen.

Som jag, tänker jag, och inte alls som jag.

Jag minns den dagen då jag dog, min sista dag i livet. Jag minns var jag satt och hur jag sträckte ut min hand mot det jag kände, ett blygt men modigt leende som sökte svar och inte kände rädsla. Jag minns ett undrande, ett sista fönster ut mot världen innan alla luckor slogs igen och mörkret kastade mig i min grav. Levande begravd.

Jag minns den jag var då, mitt ansikte som ser på mig tillbaka från andra sidan. Jag ser mig vinka med min barnahand för evigt ung och oförstörd, för evigt liten, mjuk och skör. Fruktansvärda misstag som jag inte kunde undvika, ödesdigra val som aldrig jag fick välja. Har jag förlåtit mig för att jag lät det hända, det jag inte kunde hindra?

Som jag, tänker jag, precis som jag om jag hade fått växa upp.

Kanske väntar jag bara på att bli uppgrävd avslöjad. Kanske har jag hittat var jag ligger gömmer mig. Kanske kan jag återuppstå hitta ut igen.

Något händer.. Jag förstår det inte men jag kan inte heller förneka det. Det är svalt, det är anspråkslöst, det möter mig som självklarhet. Det gör inte ont men det låter sig inte heller diskuteras. Det gör som det vill.

Något rinner av mig, något verkar sköljas från min hud.

Det regnar.

Jag kan inte stoppa det.

Förlåt.