Vilket förtroende och vilken dyrbar gåva det är att ge till någon annan att låta dem få tillträde till ens egen kropp. Vilken underbart spännande resa att bli inbjuden till. Jag sa till honom att det är som att upptäcka vägarna i ett nytt land, berättade jag för T. Det är något som är så fullkomligt individuellt och något man så sällan talar om att varje upplevelse blir unik och så lärorik. Ja, det är att dela en hemlighet med någon som är så hemlig att den kanske aldrig uttalas i ord, svarade T. Den behöver kanske inte ens verbaliseras utan kan få vara bara former och känslor eller vägar som du sa.

Ibland kan jag känna att människor är så fokuserade på målet att de riskerar att helt och hållet missa det som händer just på vägen. Ibland är inte det viktiga var vägarna leder utan bara att de finns och att vi får gå dem. Ibland är det just där som vi har mest att lära och mest att vara lyckliga över.

Tack för att jag fick upptäcka Dig.

Som min bror skulle ha sagt:

Så kan det gå när inte haspen är på, sa flickan.

Efter den fina kommentaren från en fd anställd nedan drabbades jag av nostalgins vind och bläddrade igenom några gamla jobb-filer. Här ska jag dela med mig av min personligt framtagna modell för attityder gentemot problem som jag ritade upp i Paint och använde i mina arbetsledarutbildningar. Hehe.. fin va? Med hjälp av mental träning lär man sig alltså att se hinder som möjligheter i stället för problem, vilket enligt mig är helt nödvändigt för att inte förgås av stress i en ansvarsposition. McDonalds internutbildningar är jättebra men stresshantering har de helt missat. Finns det inte får man (se möjligheten! och) fixa det själv.

Jag tänkte att jag skulle titta efter när min blogg fyller år första gången och insåg att jag lyckats med den lysande bedriften att start bloggen på självaste SKOTTDAGEN.

Den 29 februari 2008.

Tyyyyyyypiskt!

Jaha, så gick det med den virtuella tårtan.

Den som vill hänga med psykologstudenter och andra gränsöverskridande individer går förslagsvis på Mustasch ikväll alltså. Förskräckligt trevliga människor som ska dit har jag hört.

Check it out:

Hahaha! Jag dööööör! Hihihhhhh... världens mäktigaste man... haa.. snör iväg snöbollen.. hihiii.. på lill-kissen ba... haha.. stackars.. och hans min.. hoho.. kramp i magen..

Idleness is the parent of psychology.

Vi möttes i mörker, bakom slutna ögon där känslan sjunker in i kroppens allra djupaste rum. Vi möttes i natten där gränser suddas ut och hemligheter inte syns, där vad som uttrycks inte kräver skärpa. Vi möttes i ett ögonblick av makalös slump, utan förväntan, överraskade av att den andre plötsligt fanns där det borde varit tomt.

Jag återfinner mig undrande i ljuset, där inga minnen finns, och vill skjuta det ifrån mig i förnekande. Vad händer när kontrasterna får skuggor och det mjuka får kanter och form? Vad blir vi när dagen lämnar oss avklädda och inga drömska slöjor längre smeker våra drag? Tänk om vi inte känner igen varandra.

Tidigare har jag ängslats inför mörkret.

Nu är det ljuset som jag räds.

Jag vill ta solen i min hand och gömma den tills Du håller mig stadigt i den andra så att jag vet att du inte försvinner när jag låter den gå upp.