Skriv mer upplyftande! uppmanar en okänd kommentator den 17:e i ett inlägg den 3:e. Ologiskt men dock.

Blä.

Nu råkar det vara så att jag lever min sommar i känslomässig sirap. Skriv något upplyftande själv du, gnällspik. Jag gör så gott jag kan.

Jag ska sluta hoppas, sa jag till mig själv. Sluta hoppas på försoning. Acceptera att det måste var som det är. Det kändes som en omöjlig uppgift (jag känner ett motstånd) och jag ville helst bara drunkna i sirapen, men efter att ha sett en dokumentärfilm där världsberömda bergsbestigare överlever svält och dramatisk otur med hjälp av knepet delmål beslutade jag mig att sätta upp just delmål. Semesterslutet, födelsedagen, bröllopsdagen (huvva), återvändardagen och nyårsdagen. Steg för steg ska mitt hopp förtvina och dö och slutligen lämna mig i fred (MOTSTÅND).

Idag drabbades jag av ett bedrövligt återfall och hanterade det hela med att göra kollage i den barnsliga kollageboken. Jävla kollage. Jag är en barnunge. Men jag kunde faktiskt klistra in bilderna och le varmt åt den där fina bilden där han ser så glad ut och det kändes bra. Sedan försökte jag lyssna på musik men det gick åt skogen så det fick jag stänga av igen. Inte redo. Jävla musik.

Skriv mer upplyftande!

Jaja. I morgon.