Nu börjar vindarna åter blåsa runt knutarna och de verkliga nätterna krypa inpå och Nu vaknar sakta en sällsam längtan efter ny kunskap, nya utmaningar, nya möten och stora förunderliga tankar. Rutinen som gav vila i juni börjar nu föda rastlöshet och frågor om mening. Minnet talar om  höstregn och glittrande asfalt, virvlande löv, hopp och besvikelse förenade i möjligheten. Ge mig mer.

Nu när jag plågat mig igenom de första tramsiga, tradiga kapitlen i den psykoanalytiska diagnostik-tegelstenen som om den vore badsjöns kalla vattenrand som stiger på min nakna hud (ooh)(jag kan kontstatera att den är tråkig men jag kan läsa den) så erkänner jag är det börjar bli gruvligt intressant. Jag tänker att det delvis har med det allmänmänskliga behovet av kategorisering att göra och psyket vältrar sig i njutning. Plötsligt börjar mänskliga möten och beteenden rassla ned i sina spiltor och överdimensionerade aha-glödlampor tänds i stalltaket. Texten får mig att uppleva känslor av omnipotens och skräck samtidigt. Har jag drabbats av situationell borderline? <--- psykologhumor på skrämmande låg nivå

Förlåt, det är kaffet och peston.

Dags för kvällens arbetspass i grillbastun. 

När jag äter min frukost i hammocken med nyplockade jordgubbar på besök hos mina vanliga flingor inser jag.. att det här med hammocken var en bra idé, grannens förstås, men det var inte det jag skulle skriva om, utan att den här årstiden otvivelaktigt är den bästa. Nu när till och med temperaturen är som den ska och inte någon slags pseudosommartemperatur som försöker passera under alias "svensk" sommar. Gräsmattan är endast ett par steg bort och grannens trädgård dignar av frukt och bär. Smultron, jordgubbar, hallon, körsbär, vinbär, krusbär och så småningom äpplen. Dessutom är det en fröjd att befinna sig i närheten av hennes omhuldade rosenrabatter. Allt detta och allt jag behöver hjälpa till med är att äta undan så det inte övermognar. Japp, jag skördar skamlöst frukten av andras arbete. Somliga har det bra.

Jag kommer att tänka på när A..? A6? A3? Alltså jag kan inte hålla reda på alla A som driver omkring i mitt liv. Hur som helst: McD-A berättade hur han brukade plocka mango direkt från träden där han växte upp. Mango är ungefär som jordgubbar. Fast gul och med skal och med en gigantisk kärna på insidan som man inte ska gnaga på för då får man mangotrådar mellan tänderna, men annars. De är söta och mjuka och smälter på tungan. Jag menar att upplevelsen av en mogen bit mango är snarlik den av en mogen jordgubbe. Sedan kompletterar färgerna mangogul och jordgubbsröd varandra ypperligt.

Ah.. detta meningslösa inlägg tyder på att gårdagens omstart har varit verksam. Tack och lov.

 Den Den här bilden tillhör egentligen ett annat sammanhang tidigare i sommar men den innehåller trots allt en jordgubbe. En jordgubbe som tycks ha varit på väg till havet då den hamnade i beklämmande trångmål. Du visste väl förresten att mango är en stenfrukt? Allt hänger ihop.

En liten gnutta hopp glimmar till. Just när det höll på att bli som vanligt var något lite lite annorlunda. Bara ett ögonblick i mörkret men kanske tillräckligt för att jag ska lyckas starta om mig själv. Ctrl-Alt-Del. Jag undrar lite smått om jag nu kommer att förvandlas till en av de där personerna som letar efter ”den rätta känslan”, nu när jag vet hur det kan kännas. Inte nödvändigtvis hur det ska kännas, men just hur det kan kännas. Den omedelbara förtrollningen. Den lamslående passionen. Den krävande åtrån. Blir jag nu en tom och rastlös själ på jakt efter en upprepning av mitt förflutna? Kan jag acceptera att den upplevelsen inte var den enda eller den rätta och nöja mig med det? Jag önskade mig att få veta och nu när jag vet, kan jag nu vara utan och söka något nytt?

Jag låg två timmar på stranden och klev sedan ut i Nydalasjöns välbadade vatten. Det var inte speciellt kallt men första doppet är ju alltid kyligt. Nu har jag sedan länge upptäckt att det går att kontrollera känslan av frusenhet genom att ta ett djupt andetag och slappna av. Då lägger sig gåshuden och den obehaget försvinner några ögonblick. Märkligt det där. "Jag kan konstatera att det är kallt, men jag fryser inte" tänkte jag och tog några steg till medan vattenytan steg. Någonstans i midjehöjd är utmaningen som störst. "..MEN JAG FRYSER INTE" envisades jag och andades tungt. Jodå, gåshuden kuvad igen. Seger! "Det är som en sådan där kittling som gränsar mot obehaglig" tänkte jag och försökte tvinga mig att böja knäna eftersom botten inte sluttade mer ner. Nej, det var för mycket att begära. Jag fick snällt falla framåt i vattnet som brukligt och efter ett hurv var det över. Makalös simtur i solskenet. "Tänk ändå.. i vattnet blir varje mm av huden berörd samtidigt, när annars sker detta?" tänkte jag. "Det borde vara terapeutiskt att simma."

Ännu ett enastående dansnummer av koreografen Mia Michaels som ger mig gåshud. Jag bara älskar det här TV-programmet. Det är som en påse smågodis varje gång. Här är hon beroende och han är drogen som har henne i sitt våld. Så vackert så vackert, så ont så ont. 

Nej men nu får det var nog, sa flickan och ringde till facket. Något ska man ha för att man betalat avgift i alla år.  Det som stör mig mest är inte att jag inte får mina pengar eller att ingen kontaktar mig och ber om ursäkt eller över huvud taget pratar med mig personligen. Det som stör mig mest är att det är min framförhållning och skötsamhet som straffar sig. Frågan "klarar du dig några dagar till" ter sig fullständigt irrelevant. Om jag varit en slashas utan ekonomiskt sinne som inte hade några besparingar eller andra möjligheter, då hade jag alltså fått pengarna bums, men eftersom jag "klarar mig", då går det bra att vänta lite till. Hade jag varit sådan som skriker och gormar och är elak, då hade jag fått mina pengar, men eftersom jag är tålmodig och har hyfs så får jag vänta. Vad är det för jävla system egentligen!?  

Sedan är det förstås det här med maktaspekten. Hade jag inte dykt upp på jobbet med ursäkten att jag kastat schemat i papperskorgen och meddelat att jag eventuellt dyker upp på torsdag och mitt mål är att vara där senast på måndag, då hade jag fått sparken och dessutom blivit ersättningskyldig enligt avtal.  Nu när jag väljer att ta strid kommer jag bokföras inofficiellt som "problematisk" vilket gör min anställning värdelös. Jag har varit med tillräckligt länge för att veta hur det funkar både här och där i leden. Ingen kommer längre att glömma "vem jag är" när jag väl börjat tjafsa. Jag kanske borde skriva ett mail.. min erfarenhet säger mig att någon i högsta position omedelbart kommer att kontakta mig för dementi.  

Nåja, det var väl på tiden att något skolade ur mig ur företagskulturen. Det är inte min förlust. Det är utan tvekan deras.  

Jo jag vet att det är suddigt, men för en 6-årig fotograf med en mobilkamera måste jag säga att jag är nöjd. Mormors ros i mammas händer.

God sommarnatt.