Jag tänker på hur jag hela tiden såg det komma den här gången; ovädret som tornade upp sig i fjärran. Mörka moln som samlade sig och mättades med fukt från vår levande, pulserande synd. Jag lyssnade på väderleksrapporten, jag visste när det skulle anlända, jag såg varifrån det kom. Det var aldrig någon överraskning. För att inte tala om hur jag förberedde mig. Spikade upp stormskydd och bunkrade upp med mat, varnade grannar och vänner, köpte regnställ och sydväst och stod t o m med paraplyet i handen den dagen det begav sig. Och ändå. Det slog mig hårdare än jag kunnat föreställa mig när det föll. Det tog andan ur mig på ett ögonblick. Det slet mitt löjliga paraply i trasor och tvingade bort tårarna från mitt chockade ansikte, en örfil som straff för mitt högmod och min svaghet. Det nötte sig igenom polyesterplasten jag klätt mig i tills jag var genomblöt och frös okontrollerat. Inte heller vill det sluta eller avta eller driva bort. Var jag än gömmer mig kommer det åt mig, sipprar in i minsta skrymsle, blottar varje otätad springa och nött gummilist. Det finns där varje kväll och väntar där varje morgon, utmanande min uthållighet, väntande på min totala kapitulation.

Skona mig. Jag ger mig.

I am thinking of how I always saw it coming this time; the rainstorm looming in the distance. The dark clouds gathering, saturated with the moisture of our living, vibrant sin. I listened to the weather report, I knew when it would arrive, I saw from which direction it was approaching. It was never a surprise. Not to talk about how I prepared myself; put up storm protection boards and stored foods, issued warnings to neighbors and friends, bought rain gear and clothing and was even standing with the umbrella in my hand the day it arrived. And yet, the rain hit me harder than I could imagine when it finally fell. It knocked the wind out of me in an instant. It tore my ridiculous umbrella into shreds and forced the tears off of my shocked face; a slap in the face as punishment for my arrogance and my weakness. It wore through the polyester plastic I covered myself in until I was soaked and shivered uncontrollably with cold. Nor does it want to stop or slow down or drift away. Wherever I hide, it finds me, seeping into the smallest recess, baring any leaky scissure and worn rubber seal. It is here every night and waiting every morning, challenging my perseverance, waiting on my total capitulation.

Spare me. I surrender.

Jag konstaterar stolt att min pojke är stor och trygg nog att vara hemma ensam i perioder på den vecka han är hos mig och jag ser någon som kallas Friheten hänga upp jackan i tamburen. Det är nu livet börjar om på nytt. När jag kommer hem efter en sådant själv-tränings-pass hittar jag C i full färd med att skruva upp batteriluckor och laga sitt leksakståg som inte lyder. Tre olika skruvmejslar för tre olika storlek skruv. Självständig och initiativrik. Jag spinner nöjt.

Efter första dagen i första klass sitter jag med fyra sidor informationsblad i famnen. Frukt i väskan varje dag, utflykt varje torsdag, läxan skickas hem på fredagen och samlas in på torsdagen. Umgängeskontraktet är numera två sidor långt. Jag ser någon som kallas Ansvaret hänga sin jacka ovanpå den andra i tamburen. Det är nu det gäller. Misstag i detta skede skadar lär- och läsglädjen för all framtid. Lagom tydliga ramar, uppmuntran och stöd, en egen plats att arbeta i lugn och ro.

Jag läser på Facebook att min systerson som är 14 år nu är 180 cm lång. Han har svårigheter med matten men mycket kompisar. En ung kollega berättar att det cirkulerade mycket droger bland hennes vänner på Minervaskolan. De socialt privilegierade ungdomarna har kontakter och oftast även pengar. Någon som kallas Föräldra-Oron hänger upp sin jacka på sin vanliga krok. Hen var bara ute på promenad.

Jag behöver luft, jag behöver andas, syret tar slut här inne där jag är och plötsligt går det snabbt. Det får räcka nu, tänker jag och ser mig om efter dörren, men det finns ingen. På något vis har jag fastnat mitt emellan. Något brinner här inne, det är den elden som slukar allt syre. Så går det då man leker med tändstickor, inte sant? Ibland fungerar de. Men så länge jag är isolerad kommer den inte åt mig, så är det väl? Elden kväver sig själv. Då jag hittar min öppning så exploderar platsen där jag är. Kanske. Det var väl vad jag ville, inte sant? Jag leker med elden för att jag vill brinna. Jag tänder den för att jag vill driva mig ut. Jag kväver mig för att inte tillåta mig vänta tills jag blir trygg här inne där jag är. Jag vill ut.

I need air, I need to breathe, the oxygen is running out in here where I am and suddenly it is quick. Enough, I think and look around for the door, but there is none. Somehow, I got stuck in between. Something is burning in here, it is the fire that devours all the oxygen. That is what happens when playing with matches, right? Sometimes they work. But as long as I am isolated, it will not reach me, is that not so? The fire suffocates itself. When I find my opening the place where I am will explode. Perhaps. It is what I wanted, right? I am playing with fire because I want to burn. I light it to force me out. I am making myself suffocate so that I will not allow myself to wait until I get comfortable in here where I am. I want out.

Av en ren slump passerar omslaget till Tess Stimsons bok Hon, han och älskarinnan min virtuella verklighet och trots att både bilden, titeln och författarinnans namn får mig att rynka på näsan kan jag inte låta bli att beställa den för 39 kr på Adlibris. Förstås. Någonstans måste jag mätta mitt kulturella bekräftelsebehov. Första kapitlet är avskyvärt och varje karaktär äckligt stereotyp och förutsägbar. Mannen i fråga är karriärist och ett klassiskt svin; sexist, homofob och allmänt självgod. Frun är liten, bräcklig och imponerande kvinnlig och älskarinnan är lång och bredaxlad med ett ”skräckinjagande intellekt och en formidabel vilja, attraktiv på ett storartat, statuariskt sätt, men absolut inte hans typ”.  Jag tar en paus inför kapitel två och slits mellan impulsen att kräkas och att le hajlikt. Jösses, vilket personligt litterärt trauma. Men jodå, jag kan konstatera.. men jag ska.. läsa den.

För en lite längre tid sedan, närmare bestämt höstterminen 1997 då jag läste Engelska A på universitetet i brist på beslutsamhet, funderade jag ett ögonblick på att löpa linan ut och utbilda mig till översättare. Så mycket älskade jag engelska språket att jag funderade på att ägna mitt liv åt att bryta ner det. Hur som helst. När jag läser diverse skönlitterär text översatt från just engelska intresserar mig ordvalet och ibland undrar jag om översättarna, liksom rösterna i buggade animerade filmer, består av ett begränsat antal som dyker upp överallt och befinner sig i en organisation med bristande genomsläpplighet i systemet eftersom.. hrm. Ursäkta mig.

Så här är det: Vissa fraser översätts än i dag på de mest märkliga vis. Den absoluta klassikern är uttrycket Come on! som vanligtvis översätts med en fras som aldrig någonsin används i svenska språket, nämligen Kom an! Idag läser jag en översättare som utmanat traditionen och festat till det genom att skriva Kom loss! Jag förstår inte problemet. Är översättarkåren så överväldigad av det andra språket att de helt enkelt glömmer bort sitt eget språks vanliga uttryck eller följer de en outtalad norm (nej nej, vissa uttryck ändrar vi bara inte på, då bryts det psykologiska kontraktet). För kom igen gott folk, vi vet ju vad det egentligen heter.

En annan lite lustig fras från tidigare i veckan: "Du tänker väl inte riskera detta för en roll i höet med nån dum böna eller hur?"

Vilken roll då, menar du?

Jo jo, vi förstår ju vad de menar och det är väl huvudsaken.  

Tidigt på fredag morgon trycker jag sömnigt bort ett mobilsamtal eftersom det är min lediga dag och jag dessutom har annonser ute på blocket vilket gör att okända nummer ringer upp titt som tätt. Några timmar senare lyssnar jag av min telefonsvarare och uppmanas ivrigt att ringa min OC (min Operations Consultant eller närmaste chef på HK) SÅ SNART jag hör detta. Med dåligt samvete ringer jag således upp ganska sent på dagen och får veta att jag fått ett nytt anställningsbevis att underteckna, scanna in och maila HK.

Så skönt, tänker jag, viss om att alla papper nu är i ordning. Jag gör som jag blivit ombedd och läser intresserat det nya anställningsbeviset där en spännande konfidentialitetsklausul nu tillkommit.

Anställningen är en förtroendeposition men insyn i konfidentiella företagsstrategiska frågor. Därför förbinder jag mig att ej till någon obehörig yppa eller på annat sätt använda mig av sådan information utan särskilt tillstånd vare sig under min anställning eller efter min anställning. Missbruk kan leda till skadeståndskrav.

Så var det med den saken. Min planer på att kullkasta företaget genom att yppa känslig företagsstrategisk information går därmed om intet. Obs, detta var ett skämt! Jag ser mig stressad över axeln och tänker en bråkdels sekund på FRA medan en storslagen paranoid sammansvärjningsteori tar form med en kuslig känsla av att jag sålt min själ då jag undertecknat avtalet, scannat, mailat det till min OC på HK.

Själva poängen med den här bloggen är att kunna gå tillbaka och se hur det var förr. Se hur verkligheten vrider sig och förvanskas, bleknar och tar nya skepnader, hur konturer dras och löses upp och dras om igen. Därför att det skulle vara omöjligt att minnas.

Vem var du 2006? frågade T sin vän J härom dagen vid melonsalladen och potatisgratängen. J svarade och ställde hövligt frågan i retur. Måtte ingen fråga mig, tänke jag för jag hade fullt sjå att försöka minnas vad jag ens gjorde 2006. Jobbade förstås. Hyste förakt för människor utan ordning och arbetsmoral förmodligen. Förargade mig över den bristande förmågan att dra ut en servett ur en servetthållare utan att hörnen rivs av och hamnar på golvet. Gick på rutin och svalt stimulans förmodligen.

Det går inte att se tillbaka till 2006 här. Tack och lov. Det räcker att se tillbaka några månader. Det har inte funnits en känsla under våren som inte burit en skugga. Det motsägelsefulla hänger kvar. Tacksamheten vs plågan. Saknaden vs lättnaden. Spänningen vs tryggheten. Dikotomierna vägrar lösas upp. Ingenstans finns lugnet och jag klamrar mig fast vid mitt nästa hopp utan att släppa taget om mitt förra. Håller i mig för att inte slitas itu.

Damn! Kom igen bara! Aj lööööv!