Då ensamheten breder ut sig över världen och ter sig uppstå som ett eget levande väsen är den i sin bisterhet inte bara nedslående utan också exceptionellt irriterande till sin natur då den i sig själv är fullständigt irrationell. Människor är de facto inte ensamma. Världen kryllar och myllrar av människor, den ena mer lik den andra, som delar liknande föreställningar om sin egen frustrerande verklighet. Den stora ensamheten är i själva verket inget annat än en mänsklig, mental konstruktion som vi ständigt legitimerar för oss själva genom inre uttalanden. Dels de självriktade som ”jag är unik”, ”ingen är som jag”, ”ingen förstår mig”, ”jag har ingenting att bidra med”, ”jag är bara till besvär” och de utåtriktade som ”jag vill inte umgås med vem som helst”, ”jag vill hitta den perfekta relationen”, ”jag vill inte vara den som ber om hjälp”, ”den jag umgås med ska vara si och så” och sedan som att detta inte vore nog en hel radda med rationaliseringar som ”jag trivs bäst såhär”, ”jag utvecklas av motgången”, ”ensam är stark”, ”jag förtjänar detta”, ” det finns ingen lösning”, ”världen är ond”, ”livet är hårt” etc etc i det oändliga. Om inte detta är kollektiv galenskap så säg mig vad som är det!

Dessa uttalande är naturligtvis bullshit, för att vara rättfram och ohövlig och osvensk. Visst är varje människa unik på sitt sätt men det är betydligt mer som förenar oss än som skiljer oss åt. Bloggvärlden är en verklighet som gör det hela pinsamt uppenbart eftersom det i hundratusentals självutlämnande bloggar skrivs om precis samma sak uttryckt på lite varierande sätt. Alla känner sig ensamma mer eller mindre ofta, vi är främmande för varandra samtidigt som vi ständigt poängterar i kommentarer hur vi förstår varandra, alla har garanterat något att bidra med och att påstå något annat är en otroligt nedlåtande syn på hela mänskligheten, de allra flesta blir överlyckliga då någon lägger sig i deras liv osv. Ändå sitter vi, alla ensamma olyckliga människor, hemma och beklagar oss över vårt lidande medan vi faktiskt oftast inte gör ett jota för att förändra det, helt förlamade av vår intellektuella dysterhet. Vi grubblar och filar på vår egenart och stänger omvärlden ute medan vi bygger drömmar om delaktighet utan att egentligen var beredda att ta del av den. Vi ställer upp omöjliga krav för hur vår värld ska se ut och förvånas över att den inte lever upp till dem.

Varför väljer människan en passiv, lidande, kränkt eller uppgiven inställning? Detta frågar sig den existentiella psykologin som VI INTE SKA LÄSA på vårt program. Är inte detta problem tillräckligt centralt för vår utbildning?! Citatet har jag fått från min grannes föreläsning på läkarprogrammet. Jag väljer inte min olycka! skriker de ensamma i förtvivlan tillbaka mot mig. Nej, det är inte det jag hävdar heller. Du skapar din ensamhet därför att det är det enda du har lärt dig och det enda du tillåter dig att samtala med dig själv om.

Min underbara. Hon tar små människor i handen och gör dem sällskap på en livsväg som är alldeles för kort. Hon tar avsked av dem övertygad om att möta dem igen. "Jag har sådan tur, jag får lära känna änglar", säger hon. Hur oändligt modig är inte hon som kan möta Döden i barns ögon varje dag och inte vara rädd. Vilken tur har inte jag som får leva vid hennes sida.

Jag är mycket stolt att här få dela med mig av hennes ord. Bara för er, av P:

mujer desnuda

me quito el maquillaje y desnuda estoy

qué lástima que no me pueden ver,

ellos,

que no quieren verme como la quien soy

ebria, la luz me mancha

cubre los pensamientos bajo los rayos

en la madrugada dorada

todas mis arrugas plancha

quién fuera una canción

susurrada entre los labios de quienquiera

apreciada del que la note

sin sentido o de absoluta intención

tal vez es la nana

para hacerme dormir

duérmete, mujer desnuda

y sueña con lo que te de la gana

pelada me cubro con sábanas de velo

para que no me duelan

llevan palabras invisibles

que no me exigen nada; buenas noches, te veo

____________________

naken kvinna

jag sminkar av mig och är naken

så synd att de inte kan se mig

de, som inte vill se mig för den jag är

drucken,

ljuset fläckar mig

täcker tankarna under strålarna

slätar ut mina rynkor

tänk den som fick vara en sång

mellan läpparna nynnad av vem som helst

uppskattad av den som den uppmärksammar

utan mening eller med fullständig avsikt

kanske är det vaggvisan

 som ska få mig att somna

sov nakna kvinna och dröm om det som faller dig in

skalad täcker jag mig med sänglinne av slöjor

för att de inte ska göra mig illa

de för med sig omärkbara ord

som av mig inget kräver; god natt, jag ser dig