Efter en period av avståndstagande beslöt jag mig för att ge fenomenet nätdejting en ny chans. Jag testade en ny sida som jag aldrig ens besökt tidigare, jag gjorde en presentation helt olik någon jag tidigare haft och lade från början inte ut någon bild. Det började med ett 20-tal svar och jag var artig och svarade tillbaka till alla. Jag har en fråga i min presentation vars svar säger väldigt mycket om den som svarar på den. På det sättet är den en mycket bra taktik. Varje kontakt inleds med en diskussion om något jag tycker är viktigt istället för det vanliga uppräknandet av personliga markörer. För varje kontakt insåg jag dock mer och mer hur få som resonerar som jag och kände mig alltmer malplacerad.

Jag förstår också att jag är förändrad. Det jag lärt mig den senaste tiden har tvingat på mig ett filter jag inte kan stänga av. Att jag dessutom har gjort ett arbete som gick ut på att analysera Internetpresentationer gör inte saken bättre. Överallt i sidorna finns symboler som betyder något. Varje mening en person väljer att uttrycka sig med säger mycket mer än det den försöker säga. Min perception har blivit förvriden. Överallt ser jag mönster, precis som en målare lägger märke till penseldrag då andra ser motivet.

Jag tänker mig dock att även andra ser mönster men på andra sätt. Jag tänker mig att varje subjekt bakom deras objektiviserade version av sig själv är osynligt för ögat. Allt vi ser är mönstren. Det eviga scannandet av presentationer verkar därför meningslöst. Det blir omöjligt att hitta rätt eftersom det är sidans utformare som avgjort vad som är viktigt för oss att se. Den känslan som uppstår då man möter någon som väcker något djupt och äkta i sinnet som talar om att det här är något viktigt, den kan omöjligt uppstå i den här miljön.

Sidan är också full av presentationer med porrbilder insmugna i fotoalbum, snuskiga ord skrivna i rutor där det är tänkt att man ska skriva annat, män som söker kvinnor vars relationsstatus ”inte spelar någon roll så länge du vet vad du vill”. Sidan har 600 000 medlemmar, en av Sveriges största, och är något av det mest oseriösa jag sett. Eller är alla sidor så nu för tiden?

Plötsligt framstår hela fenomenet som en pool av koncentrerad desperation. En karikatyr av västvärldens enorma ensamhet. En intensiv kollektiv mänsklig smärta som väller ut mot mig genom skärmen och jag måste stänga ner den. Jag tänker samma tanke som i somras men den här gången färgat av människors förtvivlan: När tar det slut? När alla skriker JAG så högt att jorden exploderar?